Rysslands krig mot Georgien 2008 kom inte utan förvarningar och var heller inte isolerat från ett större vidare sammanhang av rysk provokation och aggressiv politik mot suveräna europeiska stater.
Man försökte under lång tid destabilisera Georgien för att hindra dess utveckling mot en demokrati öppen mot Europa och omvärlden. Man stödde separatiströrelser där liksom i Moldavien, man utnyttjade kontrollen över gasleveranser för att sätta tryck inte bara på Georgien utan också på Ukraina, Estland, Lettland, Litauen liksom Ungern, Tjeckien och Slovakien samtidigt som man utvecklade ett allt närmare samarbete om energileveranser till EU genom bilaterala avtal med Tyskland, Italien och Frankrike.
Man hotade tjecker och polacker med att kärnvapenmissiler skulle riktas mot deras länder, blockerade export av polskt kött och moldaviskt vin förutom att man investerade i gasdistribution för att skapa monopol. Regimen Putin inledde med flyttningen av den så kallade Bronssoldaten som förevändning en cyberkrigföring tillsammans med en hårdför psykologisk krigföring mot Estland.
På motsvarande sätt kan ingen hävda att kriget i Ukraina kom utan förvarningar och förberedelser för aggressivt och provokativt beteende mot andra europeiska länder. En långvarig upprustning med ett ökat fokus på Östersjön och Arktis, fortsatt ockupation av Georgien liksom trupp i Moldavien och i Armenien, destabilisering gentemot Moldaviens närmande till EU, stora militära övningar med provocerande karaktär gentemot enskilda länder, inklusive Sverige, en propaganda om att ryska intressen och rysktalande grupper hotas, en demonisering och marginalisering av regimmotståndare i Ryssland, en utvecklad nationalistisk agenda med rasistiska grundtoner, fortsatta investeringar i energidistribution genom gasledningen på Östersjöns botten och genom uppköp av energidistributörer i bland annat Grekland och Serbien samt genom en ökad propaganda gentemot ryskspråkiga grupper och stöd till nationalistiska grupperingar som vill splittra EU.
Efter Georgienkriget fick man från Frankrike köpa två stycken helikopterbärande kryssare för att kunna genomföra snabba truppförflyttningar och landsättningar ibland annat Östersjöområdet. Trycket ökades mot Ukrainas frihandelsavtal med EU, vartefter följde en demonisering av demokratiskt maktskifte i Ukraina som en fascistisk kupp. Och invasion, krig och ockupation.
Nu stärker ryska media sina ställningar i Europa. Extrema och nationalistiska anti-EU rörelser får stöd. Rysktalande i grannstater får ryska pass. De baltiska staterna liksom länder som Danmark och Polen hotas med risken för kärnvapen. Finland varnas för en framtid med Nato liksom för en upprustning samtidigt som man mystiskt talar finsk aktivism i det som numera är ryska Karelen. Ett alltmer aggressivt uppträdande till lands, till sjöss, under ytan och i luften genom stora övningar med tydliga mål i de nordiska och baltiska länderna.
Rysk propaganda utmålar de nordiska länderna som fiender, med bland annat krav på att Nordiska rådets informationskontor ska begränsa sin verksamhet, ökad rysk propaganda gentemot de baltiska länderna liksom på Västra Balkan. En allt mer korrupt rysk ekonomi leder till ökad penningtvätt och korruption av politisk karaktär ibland annat Bulgarien, Ungern och Rumänien. Detta tillsammans med en fortsatt upprustning med riktning mot avancerade vapen i den absoluta främsta klassen.
Likväl är det inte Putins Ryssland som är det främsta hotet mot Europa utan vår egen oförmåga till en samlad och konsekvent politik för att skapa tröskar och möta den ryska påtrycknings- och aggressionspolitiken. Den nya socialistiska och nynationalistiska vänsterregeringen i Grekland ger i den delen Putin nya möjligheter att splittra EU.
I arbetet med den rapport om Europeiska unionens relationer gentemot Ryssland som nu förbereds i Europaparlamentet har jag därför föreslagit:
– att all energihandel med Ryssland ska göras transparent och prövas utifrån europeisk konkurrenslagstiftning,
– att förbud införs mot allt försvarssamarbete med Ryssland,
– att ett ryskt tillbakadragande från Ukrainas territorium i dess helhet ska vara en förutsättning för att lyfta sanktioner,
– att inga nya förhandlingar om handelsavtal öppnas så länge Ryssland inte respekterar sina internationella åtaganden och andra länders suveränitet,
– att framtida överenskommelser om handel bara ska kunna diskuteras när Ryssland respekterar internationell lag och sina egna avtal,
– att Europa ska hålla kanaler för kontakter och dialog med det ryska samhället öppna, samt
– att europeiska medier bör utveckla eller inleda radio- och TV-sändningar på ryska, med sikte på Ryssland grannstater, liksom på alla de ryssar som behöver en utblick mot världen.
Vi kan höja tröskeln och vi kan använda europeisk kraft för att värna säkerheten. Det ställer fortsatt krav på ökad försvarsförmåga och för svensk del Natomedlemskap, men EU har makt och förmåga att dra en gräns mot Putin.
GUNNAR HÖKMARK är ledamot (M) av Europaparlamentet.