Hoppa till innehåll

Gripen är inte bara ett svenskt flygplan utan också ett europeiskt- Krönika NT

Det är en framgång för svensk försvarspolitik när Brasilien köper Gripenplanet istället för amerikanska F18 och franska Rafale. Självfallet kan man förklara utfallet på grund av allt från de brasilianska reaktionerna gentemot NSA och på grund av annat.

Men faktum kvarstår att det brasilianska flygvapnet redan tidigare, innan storpolitikens logik rubbade planerna till förmån för det amerikanska eller franska alternativet, föredrog Gripen. Gripen är helt enkelt ett plan som inte bara lever upp till de speciella krav som ställdes på ett svenskt flygplan för ett antal decennier sedan utan som också lever upp till de krav som ställs i tiden efter det kalla kriget.

Det är inte de stora anfallen och de stora invasionsstyrkorna vi nu måste möta utan behovet av en regelbunden närvaro och en förmåga att i fredstid inom ramen för mindre försvarsanslag kunna agera och verka för att ge stabilitet och kunna fungera överlägset i stridssituationer. I varje sådant givet läge innebär ett visst försvarsanslag fler Gripen och färre F18 och Rafale, det vill säga större förmåga till insats och eldkraft.

På det viset säger det brasilianska Gripenköpet något om vår tids säkerhetspolitiska utmaningar. Alldeles för många har under lång tid använt sig av det kalla krigets förutsättningar och logik för att bedöma dagens säkerhetspolitiska utmaningar.

Analyserar man dagens säkerhetspolitiska hot utifrån det kalla krigets glasögon ser man inte några hot eftersom det som präglade det kalla kriget var hoten om stora invasioner, stora väpnade insatser och existentiella hot mot länder, civilbefolkningar och demokratins samhällssystem. Det faktum att vi i dag inte ser dessa hot innebär inte att det inte finns andra, som kunnat växa fram och utvecklas just på grund av att den övergripande motsättningen mellan öst och väst inte längre är överordnad alla andra konflikter.

Det gäller inte minst i vårt närområde. Det faktum att Sovjetunionen inte finns och inte längre är ett hot innebär inte att det inte längre finns hot. Det faktum att Ryssland inte vare sig har de militära eller politiska förutsättningarna att invadera andra länder och starta ett storkrig innebär inte att Ryssland inte utgör ett hot mot andra.

Det har vi sett när Ryssland invaderade Georgien 2008. Vi har sett det när landet kontinuerligt har trätt tillbaka från den demokratiska samhällssynen mot ett alltmer diktatoriskt beteende från landets ledning. Vi har sett det när man upprepade gånger har hotat och utövat påtryckningar som just Georgien, Armenien och nu senast Ukraina. I samtliga dessa länder liksom i Moldavien har man militär närvaro av betydande omfattning. Vi ser det i form av att man i praktiken gör Vitryssland till en vasallstat där demokrati inte får plats.

Vi ser det också i form av att man bygger ut och utvecklar sin militära förmåga och närvaro inte minst med fokus på Östersjön och Nordkalotten. Gentemot en del av sina grannländer bedriver man regelrätt ekonomisk krigföring, mot andra hot eller påtryckningar eller direkta mutor eller bidragspolitik för att förändra den politiska agendan.

Det säger något om behovet av svenskt försvar i framtiden. Vi behöver kunna ha en närvaro som balanserar och motverkar att någon annan skapar sig ökat inflytande eller flyttar sina gränser. Vi måste kunna ha en militär förmåga som är jämbördig eller bättre vad gäller kvalitet. Gripen med låga driftskostnader och ett pris som gör det möjligt med ett större antal inom ramen för pressade försvarsbudgetar är ett exempel på de behov vi har. Och motsvarande är viktigt till sjöss och till lands.

Kan vi nu utveckla en ökad europeisk samordning när det gäller försvarsindustriell utveckling är det bra att Brasilien har bekräftat det som framsynta svenska försvarspolitiker och ingenjörer medverkat till. Gripen är ju inte bara ett svenskt flygplan utan också ett europeiskt.

Gunnar Hökmark Europaparlamentariker (M)