Extremismen frodas på sina håll i Europa. Den frodas mest där de demokratiska partierna har skött sig riktigt dåligt. Och grekiska politiker har att döma av valresultatet skött sig allra sämst. De två tidigare statsbärande partierna som sammanlagt brukat få 80 procents stöd fick i helgens val 30.
I stället gick extremister kraftigt framåt och i den grekiska riksdagen är nu tre kommunistiska partier och ett nazistiskt representerade. Näst största parti blev Syriza vars kärna är gamla trotskister och pro-sovjetiska kommunister. Greklands problem är egentligen ganska enkla att förklara. Man har länge levt högt över sina tillgångar.
Politiken i Grekland har handlat om att lova ökade utgifter och att politiken kan lösa allsköns problem. Jobbiga reformer, avregleringar eller ens att sköta skatteuppbörden har man inte velat störa väljarna med. Och efter varje val har det segrande partiet gett mängder av sympatisörer anställning och lön i staten. Mitt i krisen ökade PASOK-partiet efter valsegern 2009 antalet anställda i staten med 25 000. En hel del av dessa löften bekostades med bidrag från EU, andra med ett växande skuldberg.
Effekterna blev naturligtvis att man inte behövde arbeta så hårt som medborgarna i andra länder, man behövde inte ställa om och modernisera eftersom pengarna kom ändå. EU subventionerade till exempel under många år tobaksodling i Grekland med mångmiljardbelopp trots att tobaken man odlade var osäljbar. Mängder av yrkesgrupper var skyddade från konkurrens med regleringar och privilegier.
Grekerna har levt gott utan att betala för sig. Grekland använde kreditkortet och när räkningarna skulle betalas tog man ut kontanter på samma kort för att betala de gamla skulderna. Till slut kunde man inte längre rulla skulden framför sig. Banker, försäkringsbolag, pensionsfonder och andra långivare förstod att Grekland aldrig skulle kunna betala tillbaka. De sa stopp och belägg, inga fler lån.
Och nu pågår den smärtsamma anpassningen till den krassa verkligheten.
Visst har de som lånade ut pengar alltför länge och de som beviljade bidrag, som invaggade grekerna i tron att man kan leva gott utan att anstränga sig lika mycket som svenska och tyska arbetare och tjänstemän, gjort Grekland björntjänster under många år.
De som lånade ut tar nu stora förluster och euroländerna tar mångmiljardkostnader för att hjälpa Grekland. Och EU fortsätter betala bidrag.
Men det är klart att det är grekerna och de politiker de valt som bär ansvaret och som nu drabbas hårt. Och ur de svikna förväntningarna och de kraftigt försämrade ekonomiska villkoren växer extremism. Kommunism och nazism erbjuder självklart inga lösningar för framtiden. Valresultatet, som författaren Kajsa Ekis Ekman jublar över på Sidan 4 är en tragedi. Det politiska läget i Grekland är inget att glädjas över.
Jag tror inte att 70 procent av grekerna blivit galna extremister men att de vänder sig från de politiker som bär huvudansvaret för problemen kan man ha förståelse för. Men de partier de röstat på är ju bara mer av det gamla. Inte betala skulderna, anställa ytterligare 150 000 i offentlig sektor och kräva att tyska löntagare skall betala överkonsumtionen i Grekland för all framtid.
Det finns inga enkla lösningar för Grekland. Och det kommer att vara plågsamt länge. Men EU och främst dess medlemsstater har gjort stora solidariska utfästelser för att lindra skuldbördan. Men också krävt att grekerna – i solidaritet med övriga Europa – själva tar tag i sina problem. För att anpassa utgifterna till intäkterna har man krävt reformer där privilegier avskaffas, krångliga regleringar avvecklas och att skattemyndigheterna driver in skatter.
Det är störst sannolikhet att de två gamla partierna har lärt sig läxan. De gav, inte som så ofta förr, efter för populismen den här gången. De har genom sina valförluster förstått att det trots allt är mycket svårare att förklara budgetkris, räntekris och arbetslöshet än de nödvändiga reformerna av arbetsmarknad, konkurrens, företagande och valfrihet i välfärden. Jag hoppas att de nu kan resa sig och visa ledarskap för att återvinna folklig legitimitet. Och jag hoppas att läxan från Grekland sprider sig runt om i Europa.
GUNNAR HÖKMARK
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.