Så går ett av de svåraste åren i vår samtid mot sitt slut. Rysslands krig i Ukraina har präglats av en intensifierad bombning av civila mål och infrastruktur, utan någon hänsyn till mänskliga liv. Rysslands krigföring präglas av allt högre förluster och når nu i genomsnitt 1500 till 2000 stupade eller skadade per dygn.
Det är Ukraina som drabbas allra hårdast av den ryska krigföringen som består i en lång rad återkommande krigsbrott och som har till syfte att utplåna den ukrainska nationen. Det har tagit sig uttryck i kidnappning av barn som tvingas växa upp med ryska språket och diktaturens förvridna historieskrivning och i återkommande besked om att man vill utplåna Ukraina som nation och, som Putin uttalade i sitt presidentdekret den 28 december i år, ”denazifiera” Ukraina. Eftersom Ukraina inte är ett land präglat av nazism utan av demokrati, tvärtemot Ryssland som gått mot en allt hårdare diktatur av fascistiskt slag, är det ett ryskt kodord för att utplåna ukrainsk identitet.
Hoten mot Ukraina har tagit sig den fullskaliga väpnade konfliktens form men hoten mot andra länder sker i samma anda men med andra medel. Sabotage mot undervattensledningar, sabotage mot fraktflyg, sprängningar vid fabriker, mord och planer för att mörda viktiga befattningshavare samt en pågående desinformation och destabilisering, framförallt mot länder som Moldavien, Georgien, Serbien och nu senast Rumänien sker i detta perspektiv. Det är Rysslands närområde som är mest utsatt och det gör att de baltiska länderna och Norden hamnar i Rysslands aggressiva riktning.
Östersjön är viktig för rysk sjöfart, liksom för alla andra länder, men också tillsammans med Norra Ishavshamnarna unika genom att här finns en möjlighet att segla ut i världen. Det som gör Östersjön viktig är framförallt Arktis växande betydelse, vilket ökar Rysslands och partnern Kinas intresse för att kunna dominera där. Och då blir Nordkalotten och de nordiska länderna kring Östersjön av stor betydelse. Kina är i växande utsträckning en partner till Ryssland, som dock i sin tur när det gäller Arktis är en motvillig men beroende partner. Det är ett av skälen till varför Kina ekonomiskt stöder den ryska ekonomin och inte minst vapenindustrin genom ”dual products” och samövar sin marin med den ryska i Östersjön.
De är tillsammans delar av en auktoritär kartell med länder som Iran och Nordkorea, som båda levererar krigsmateriel till Ryssland förutom Nordkoreanska soldater. Iran finansierar och stöder Hamas, Hizbollah och Huthirebellerna, som de senare är de som beskjuter fartygstrafiken i Röda havet. Iran vill destabilisera Mellanöstern i en islamistisk anda, i förakt för demokratiska länder och fria samhällen. Krigen i Mellanöstern är en funktion av den iranska regimens extrema islamism och våldshyllande. Det gäller kriget i Gaza som inleddes med Hamas massaker den 7 oktober förra året och fortsatte mot Hizbollah som samma dag som massakern inträffade påbörjade ny beskjutning med missiler mot norra Israel och även Tel Aviv.
Kina som utsträcker sin vilja att kontrollera och vara militärt närvarande allt längre har som ett förstahandsmål ett antal öar i Sydkinesiska sjön som enligt internationell rätt och domslut är filippinska men de stora målen för Kina är Taiwan och att bli en globalt dominerande makt. Kinesisk utrikespolitik präglas av samma diktaturens våldslogik som det inre förtrycket och måste mötas med både ökad militär förmåga och tydlighet om vilka regler som ska gälla i den internationella ekonomin.
Dessa ondskans axelmakter har haft betydande framgångar när det gäller att destabilisera och underminera den internationella rättsordningen men de har också drabbats av betydande bakslag.
Ryssland har mött betydande motgångar i Ukraina, med som ovan beskrevs omfattande förluster, snart över 800 000 i stupade och svårt skadade soldater samt i grunden en krigsmakt som är utslagen i sina moderna delar. Ryssland för nu fram till fronten stridsvagnar från 1960-talet som ersättning för utslagna moderna stridsvagnar. Utan Nordkoreas stöd hade man haft ammunitionsbrist och man saknar nu i allt större utsträckning moderna förband.
Den seger som man väntade sig i februari 2022 har blivit ett långt krig med stora ekonomiska och politiska förluster förutom de militära. Den ryska ekonomin är inte i fritt fall men i en brant lutande nedförsbacke, där valutareserv börjar sina under 2025 och där den civila ekonomin kommer att drabbas av snabbt tilltagande problem när det inte är möjligt att ersätta gamla maskiner, lastbilar eller annan produktionskapacitet.
Kina har i Ukraina sett konsekvenserna av ett anfallskrig som också skulle kunna gälla vid ett anfall mot Taiwan. Det förenas med en allt svagare kinesisk ekonomi och samtidigt en allt större medvetenhet om de hot som den kinesiska regimen står för gentemot omvärlden. Det gynnar inte Kina vare sig i det korta eller långa perspektivet.
I Mellanöstern har Assadregimen fallit och det är ett betydande bakslag för både Ryssland och Iran. Det gäller prestigemässigt men också rent geopolitiskt och logistiskt. Ryssland förlorar sannolikt helt och hållet sina baser i Syrien och därmed möjligheter att verka i Afrika. Iran förlorar närheten till Hizbollah i södra Libanon och har själv drabbats av ett i det närmaste totalt utslaget luftförsvarssystem som en följd av israelisk vedergällning efter iranska missilattacker mot Israel. Hamas och Hizbollah har drabbats svårt av militära och politiska förluster samtidigt som framförallt den palestinska befolkning i Gaza som Hamas säger sig företräda har drabbats av det krig Hamas för bland civila.
Den ryska och kinesiska gråzonskrigföringen genom cyberattacker och sabotage mot omvärlden och inte minst i Östersjön har drabbats av avslöjanden och starkare reaktioner än tidigare. Det klargörs nu att de är skyldiga till dessa aktioner med krav som riktar sig direkt mot den politiska ledningen. Mer kan göras i form av starka och kännbara reaktioner men framförallt för Kina som vill fungera som en normal partner i den globala ekonomin är det som gjorts en varning.
För Europas del finns det än en gång ett visst uppvaknande vad gäller behovet av ekonomiska reformer. Ett starkt Europa behöver en stark ekonomi och en stark ställning som partner i handel och politiska relationer. Det görs genom ökad konkurrenskraft, ökat utrymme och möjligheter för företagande samt genom en fördjupad fri handel istället för återfall i protektionism. Det är något som måste ske både på europeisk nivå inom EU genom den inre marknaden och en regelförenkling men det måste ske än mer på nationell nivå där hinder för konkurrens är betydande genom nationella regleringar och nationell byråkrati samtidigt som höga skatter motverkar investeringar och företagande.
Och så har vi USA som är det stora frågetecknet. Ett handelskrig av det slag Trump har talat om kommer att drabba internationell ekonomi och i synnerhet den amerikanska genom kraftigt höjda priser och en ny inflationsvåg, som då drabbar även andra delar av världen. Om fokus istället är på avreglering av den amerikanska ekonomin, oavsett de olika konsekvenser det får för andra viktiga mål, så kan det bli en vitalisering av både den amerikanska och den europeiska. Tyvärr är det mindre sannolikhet för senare konsekvensen och en större sannolikhet för de risker som en förstärkt amerikansk protektionism innebär. Och nära knutet till handelsfrågorna är de politiska relationerna med europeiska och andra västliga allierade.
Trumps hånfulla kommentarer om Kanada som en framtida delstat i USA, Panama under Washingtons styre och föreställningen om att Grönland ska köpas är illavarslande och vittnar om en viss dårskap bara genom ordvalen. Om hoten som lyfts fram blir till verklighet blir det en tid av spänningar mellan västvärldens nationer vilket om inte annat kommer att gynna ondskans axelmakter.
Det Europa kan göra är att visa att vi är en partner som USA behöver även globalt och att vi oavsett vad som tänks i Washington ger Nato ett starkt europeiskt ben och en stark arm på Arktis. En konstruktiv europeisk politik kan bidra till en starkare länk över Atlanten.
Det kommande året 2025 är ett år då mycket kan bli värre. Kriget i Ukraina kommer med all sannolikhet pågå ännu under en lång, tid med de risker som finns för att Ryssland vill vidga sin front mot andra länder och kanske pröva om Nato under Trumps styre är lika solidariskt som tidigare.
Men, det finns också skäl att se vilka ljuspunkter som kan träda fram och förändra saker till det bättre.
Mellanöstern kan erbjuda en utveckling från krig till vapenstillestånd och till ett minskat utrymme för extremismens krafter. Iran och dess underlydande terrororganisationer har försvagats och Syrien är ett annat land, oavsett att vi inte vet så mycket om vad som kommer att ske. Med Hamas och Hizbollah kraftigt försvagade finns det större förutsättningar för att forma stabila relationer och rimliga villkor för palestinier. En tvåstatslösning ligger inte i dagens kort men kan komma att ligga i morgondagens.
En allt starkare europeisk försvarsförmåga som nu byggs upp, inte minst i norra Europa, bidrar till att sätta gränser för rysk aggressionsiver.
Ett tydligt europeiskt stöd till Ukraina kan bli till en signal till Moskva att man möjligtvis kan betala för några kilometrar med tusentals döda ryska soldater men att det inte är en strategi som är hållbar. Ju tydligare stödet är med både ekonomi och vapen desto tydligare blir beskedet att den ryska invasionen är ett formidabelt misslyckande för Ryssland och för den nuvarande regimen. Den möjligheten är desto större eftersom de ryska förlusterna numera är så stora att de inte går att dölja och den ryska ekonomin nu allt snabbare är på väg utför. Under 2025 kommer den ryska ekonomin att vara så hårt drabbade att det blir svårt för Ryssland att fullfölja kriget med nuvarande ambitioner.
Det innebär att Europa måste ge sitt stöd oavsett vad som sker i Washington och Europa har råd och möjligheter samt i allra högsta grad ett säkerhetspolitiskt intresse av att stoppa rysk aggression mot vår kontinent.
Europa måste också trappa upp sin försvarsförmåga till de krav som krigstiden ställer. Europas länder behöver inte försvar för orostider eller allvarstider, som den svenska försvarsberedningen hävdade, utan en försvarsförmåga som bygger på att vi lever i krigstid. Det behöver vi inte för att Trump säger det utan för att Ryssland är ett hot som blir farligare med Kina bakom dess rygg.
Europa måste inleda sin ekonomiska reformation för ökad tillväxt, företagande och innovationer. Det gör man inte genom att göra som tidigare utan genom att bryta med 20 år av samförståndspolitik kring alla mål, trots att en stor del av de mål som vi vill uppnå är beroende av den ekonomiska tillväxten. Det innebär att den politiskt måste prioriteras framföra andra mål som i sin tur kan uppnås enklare genom tillväxt och utveckling. Det gäller i allra högsta grad klimatpolitik och industriell omvandling.
Sverige bör gå i täten för allt detta. Stödet till Ukraina, den förstärkta försvarsförmågan och den ekonomiska omvandlingen och reformationen. Vi måste komma ikapp försummelserna från 2000-talets början men tyvärr också den väntetid som försvarsberedningens funderingar ledde till. Vi måste agera nu.
Vi bör göra det genom att samla de nordiska länderna och de baltiska, vilket har börjat ske, liksom Polen, vilket även det har gjorts i ett första steg. Det är så Sverige bör uppträda i Europa, tillsammans med Östersjöns och Nordens nationer för att verka för starka försvar, transatlantiskt engagemang, fri handel och reformerade ekonomier.
Kampen mot gängkriminalitet och grov brottslighet måste fortsätta. Den ger nu resultat, både de förändringar som oppositionen drev under den förra regeringen och till slut tvingade fram trots förkastelsedomar om att det var fascism och rasism bakom förslagen och den politik som regeringen nu för med betydande kraft.
Energipolitiken måste få en stabil grund när det gäller alla kraftslag, förankrad i det faktum att inga av Sveriges stora kraftutbyggnader har kunnat ske genom enbart privat finansiering, av det skälet att grundläggande infrastruktur har omfattande kostnader som inte kan marknadsfinansieras. Det gäller också vägar, vatten och avlopp med mycket mer.
Den svenska ekonomin måste få en tydlig strategi mot forskning, innovationer och företagande som ger fler jobb och kan bryta utanförskap och segregation, med en skola och en välfärd som ger människor möjlighet att både välja och utveckla nytt.
Antisemitismen måste bekämpas inte bara för att judar ska leva tryggt i Sverige utan för att Sverige ska vara tryggt för den typ av våld och hot som följer av den antisemitism vi nu ser på gator och torg.
Det är mot bakgrund av den värld vi lever lätt nedslående hur den svenska politiska journalistiken väljer sina egna banor. Det politiska spelet och frågan om Sd blir större än den politik som vår faktiska verklighet kräver, en verklighet som hotar både välfärd och säkerhet. Antisemitismen relateras av dem som sitter fast i kulturkriget mot Sd till den gamla skammens antisemitism som då och då visat sitt ansikte, som när Malmöpolitiker eller journalister har ställt frågan om det inte är judarnas eget fel att de hatas. Men de kan inte jämföras vad gäller hat och hot om våld, även, om det stör den politiska kartan för dem som upplever att Sd med sin populism och xenofobi är ett större problem än världen ikring oss och vår egen verklighet.
Det finns möjligheter till att 2025 blir ett bättre år än 2024, trots de risker som finns. Det kräver stabilitet, envishet och beslutsamhet.
För min del kommer jag att stå fast med Måndagsrörelsen vid Norrmalmstorg för att säkerställa att stödet till Ukraina står högt på den politiska agendan, som ordförande för tankesmedjan Frivärld tänker jag göra vid vi kan för att de svåra frågorna står i fokus för den politiska diskussionen och att den svenska debatten bygger på de risker och hot vi måste möta liksom de möjligheter vi har. Som ordförande för Valfrihetskommissionen kommer jag verka för att människor i Sverige fortsatt ska kunna välja välfärd och att den ska kunna utvecklas genom enskilda människors idéer och företagande. Vi kommer att agera mot de nedläggningar av välfärd som nu under rödgrönt styre sker i Region Stockholm och i Stockholms stad. Genom Sweden Ukraine Business Action ( SUBA) som jag med andra startat kommer jag att verka för ökad import från Ukraina för att stärka den ukrainska ekonomin och jag kommer att med glädje ägna mig åt andra uppdrag inom försäkringsbranschen och rådgivningsbranschen som jag har privilegiet att ha. Och jag kommer att göra vad jag kan för att göra min röst hörd i den debatt som vårt samhälle behöver.
Det är om vi bestämmer oss för stå upp för det vi tror på som vi kan bidra till att göra 2025 till ett bra år. Gott Nytt År!