Nyhetsbrevet Frihetens värden den 19 oktober 2008
Kära läsare,
Ett tag sedan senast, bland annat på grund av en icke fungerande listserver för dessa brev men också på grund av att jag på min blogg www.gunnar.moderat.se dagligen kommenterar vad som sker i parlament och i politisk debatt i övrigt.
På min blogg finns nu också en filmkanal via Youtube http://www.youtube.com/watch?v=KTQe0NPWY60&feature=related
där man om man så vill kan se både gammalt men också nytt, nu senast ett antal intervjuer från när Moderata Ungdomsförbundet vare nere senast i Bryssel.
I detta brev lite om när politikens sällskapsspel tar över politiken, finanskrisen och de perspektiv den öppnar, ett antal konfliktfrågor i Europaparlamentet som understryker skiljelinjerna mellan moderater och socialdemokrater samt lite om sällskapsspelet som präglar oppositionen. Resonemangen om finanskrisen längst ner för den som är mer intresserad av detta.
== Mona, Lars, Maria och Peter ==
Inte så sällan handlar medias bild av politiken om vem som tycker vad om vem, vem som har sagt vilket till vem och inte något till någon annan, vem som får vara med och vem som inte får vara med och vad den ene tycker om vad den andre säger om honom eller henne. Det är i sådana sammanhang svårt att urskilja vad som är politik och vad som är tonårsintriger värdiga en amerikansk musicalfilm.
De senaste veckornas rapportering kring oppositionens sällskapsspel skulle kunna platsa in som manus till en ny musical. Mona ville vara med Peter och Maria, men inte med Lars, då blev Lars föräldrar uppbragda och ringde till Monas föräldrar och sa att det inte var trevligt, så Monas föräldrar (i ledrollen Marita Ulvskog) sa till Mona att hon visst det måste vara lite med Lars, för annars kan Lars bli ledsen och glida iväg, så Mona sa att hon visst det kunde vara med Lars någon gång, och skrev brev till Lars att de kunde väl ses bara han stagar upp sig. Fast alla vet vi ju att hon helst inte vill vara med Lars utan bara med Maria och Peter.
Så kom oppositionspartierna att ge svar på frågorna om hur den finansiella krisen och den lågkonjunktur vi nu ser konsekvenserna av ska mötas. Det vill säga inte alls, förutom att de gärna ville vara med Maud, Göran, Jan och Fredrik någon gång för att diskutera läget.
== They better shape up ==
Därför har deras kommentarer pendlat mellan att regeringen har misskött sig till att inte ha någon annan uppfattning om vad som behöver göras, med ett undantag, mer pengar till Arbetsförmedlingen, inte för att någon har kunnat påvisa att det behövdes mer men för att det kanske kan behövas mer. Det är sällan en opposition har varit så vilsen i sak och så devalverad i samling som den vi nu ser. They better shape up.
Men under ytan finns självfallet en gemensam inriktning på oppositionspolitiken, som de bara inte förmår utveckla från instinkt till politik som tål granskning. De vill ha mer regleringar och de vill ge staten en större roll över investeringar och sysselsättning. Det är svårt för någon att se hur detta skulle kunna hjälpa vare sig svenska småföretag eller de stora internationella företagen att Mona, Peter, Maria och Lars styrde mer över dem. Inte ens gänget själva vågar riktigt tro på att någon skulle tro det. Därför, käre läsare, vet vare sig du eller jag vad någon av dem var för sig eller tillsammans skulle vilja göra nu. Det grundläggande problemet är inte att de inte kommer överens, det är istället att de inte har något att komma överens om.
Det som nu behövs är finansiell stabilitet och goda villkor för företagande att genom arbete och innovationer utveckla en konkurrenskraftig ekonomi i Sverige och i Europa. Denna stabilitet har alliansregeringen lyckats att uppnå samtidigt som den också har grunden för hur svenskt näringsliv ska kunna utvecklas med nya jobb. Socialdemokraterna lyckades under den förra mandatperioden förena högkonjunktur med växande arbetslöshet. Det meriterar inte för att ta itu med en lågkonjunktur.
== I Europaparlamentet samma skiljelinjer ==
På tisdag debatterar vi i Europaparlamentet socialdemokraten Jan Anderssons förslag om att riva upp utstationeringsdirektivet, det vill säga det regelverk som gör det möjligt för medborgare över hela EU att arbeta i ett annat EU land. Det har gett mer än en miljon européer möjlighet till arbete och till att få erfarenheter från ett annat land. Det gäller svenskar i Norge eller Danmark men också polacker i Storbritannien, Irland eller Sverige. Eller för den delen letter.
Och det är där Anderssons problem börjar. Han och andra socialister i Europaparlamentet vill nämligen inte acceptera EG-domstolens beslut i frågor som går dem. Och domstolens beslut i fallet Laval, liksom i två andra fall, innebär begränsningar för vad fackliga organisationer får göra gentemot andra inom EU. Domstolens beslut i Laval-fallet ifrågasatte vare sig fackliga organisationer, kollektivavtal eller rätten till stridsåtgärder. Däremot sa man att om anställda från ett annat land har kollektivavtal från det landet och om löner och förmåner lever upp till de krav som utstationeringsdirektivet ställer, det vill säga att lönerna och förmånerna är över miniminivån i värdlandet, så får man inte bara av det skälet att man är utlänning och inte har kollektivavtal med en svensk facklig organisation jaga dem ut ur landet.
Eftersom de Lavalanställda hade förmåner som var långt över den lägsta nivån i Byggnadsarbetarförbundets kollektivavtal handlade frågan vare sig om kollektivavtal eller om rätten till fackliga åtgärder utan om rätten att få ha ett kollektivavtal i sitt hemland som respekteras i andra länder om det i sin tur respekterar värdlandets regler och förmånsnivåer. Andersson och andra socialister vill inte nöja sig med detta, de vill att fackliga organisationer ska ha rätt att blockera även dem som har kollektivavtal och löner som lever upp till värdlandets regler.
Därför har Andersson föreslagit att utstationeringsdirektivet ska rivas upp och göras om. Som ordförande i utskottet för sociala frågor och som rapportör hade han alla förutsättningar att lyckas med detta men han har istället misslyckats.
Där han i sin egen rapport ville att parlamentet skulle kräva en översyn av hela direktivet har utskottet till slut nöjt sig med att kommissionen har sagt att man ska utreda konsekvenserna av den inre marknaden för arbetsrätt och kollektivavtal och att man föreslår att denna utredning inte ska utesluta möjligheten till en partiell översyn när det gäller arbetsvillkor, lönenivåer med mera:
27.~Welcomes the~Commission’s indication that it is now ready~to re-examine the impact of the internal market on labour rights and collective bargaining.
28.~Suggests that this re-examination should not exclude a partial review of the PWD, with specific regard to the issues of applicable working conditions, pay levels, the principle of equal treatment of workers in the context of free movement of services, respect for different labour models and the duration of posting.
Det finns alltså inte längre kvar något krav på att riva upp, bara ett välkomnande av en utredning som kommissionen har beslutat om. Det är svårt att se detta som en stor seger för Andersson, om han själv anser det är han en lycklig man. Det finns fortfarande kvar ett antal påståenden och tyckanden i rapporten, http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?type=REPORT&reference=A6-2008-0370&language=EN&mode=XML
som visserligen saknar formell betydelse i ett yttrande som detta, men det kommer vi att rösta om på onsdag och förhoppningsvis förändra med hjälp av enskildas ändringsförslag, ändringsförslag från vår partigrupp och från den liberala. Men i den grundläggande frågan om att kräva ett upprivande och ett agerande från kommissionen har han fått ett nej.
== Nackskadades riksförbund ==
För någon vecka sedan mötte jag i entrén till Europaparlamentet företrädare för Nackskadades riksförbund. Det var lätt att se vad som förenade dem eftersom stödkragar talar sitt tydliga språk om en svår skada. Det handlar om mycket lidande och mycket väntande. För dem som av olika skäl är drabbade av nackskador, till exempel genom trafikolyckor, är frågan om att snabbt få tillgång till vård och behandling mycket allvarlig.
De är inte ensamma, i Sverige liksom i övriga delar av Europa finns det mängder av människor som går med svåra skador eller en allvarlig sjukdom där de tvingas till väntan.
Om de på ett enkelt sätt skulle kunna söka vård överallt inom EU men med samma finansiering som i dag skulle det för många människor bli en ny start i livet. Just nu finns på Europaparlamentets bord ett förslag som innebär att patienter ska kunna få söka vård i en annan medlemsstat. I en första debatt i parlamentet kallade vänsterpartiets företrädare Eva-Britt Svensson detta för sjukvårdsturism:
Att patienter ska kunna ägna sig åt en form av sjukvårdsturism är en felaktig prioritering av våra gemensamma sjukvårdsresurser.
Uppenbarligen lever hon i föreställningen att människor som lider och plågas söker sjukvård för nöjes skull, som på en turistresa. Men vad värre är, hon anser att möjligheten att snabbt få sjukvård är en felprioritering.
Nu är hon inte ensam. Socialdemokraterna är lika tveksamma, på ett sätt som vi kan känna igen från den svenska sjukvårdsdebatten och frågan om vårdgaranti och valfrihet.
I slutet på den vecka som var hade vi moderater en första upptaktskonferens inför Europavalet. Frågan om de nackskadade, som en grupp av många, och patientdirektiv visar liksom frågan om rörligheten och utstationeringsdirektivet vad valkampanjen kommer att handla om, om vi ska regleringar som hindrar människor eller regler som öppnar upp gamla nationsgränser för Europas medborgare.
== Om den finansiella krisen och de utmaningar den innebär ==
Det blev eurozonens politiska ledare som kom att fatta det viktigaste beslutet http://www.ue2008.fr/PFUE/lang/en/accueil/PFUE-10_2008/PFUE-12.10.2008/sommet_pays_zone_euro_declaration_plan_action_concertee i den period av finansiell kris som i grunden fick sin utlösning i augusti förra året och som nu under några månader värkt ut till en finansiell kris som många hävdar motsvarar 1930-talets och andra menar är en svårare variant av fastighetskrisen i början på 1990-talet. Tack vare att eurozonen ger formerna för ett samarbete kring valutafrågor var avgörande men också det enkla faktum att den gemensamma valutan binder länderna samman.
Om vi i stället hade haft en krishantering som varit nationell hade vi sett hur problemen hade flyttat sig från land till land, samtidigt som det ena landets åtgärder undergrävt det andras landets bankers konkurrenskraft. Det hade urholkat stabilitet och rimliga konkurrensvillkor för det moderna europeiska banksystemet.
Nu kunde man enas om en kraftig rekapitalisering av Europas banker under former som ger det finansiella systemet trovärdighet, garanterar betalningssystemets funktioner och är förenligt med konkurrenslagstiftningen. Kommissionen utfärdade i måndags riktlinjer för hur statstöd till banker i kris http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=IP/08/1495&format=HTML&aged=0&language=EN&guilanguage=en ska utformas för att inte stå i strid med konkurrenslagstiftningen, något som är avgörande för att uppnå en stabilitet men också en utveckling som stärker det europeiska banksystemet.
Det är i grunden en inriktning som Nobelpristagaren Edmund Phelps skrev om i Wall Street Journal den 1 oktober. http://online.wsj.com/article/SB122282719885793047.html
Phelps artikel tar i sin tur exempel på hur Sverige hanterade den svenska bankkrisen i början av 1990-talet.
Det är intressant att notera att år 2008 notera hur världens ledande experter och politiker söker sig tillbaka till den modell som då användes för att trygga det svenska betalningssystemet från sammanbrott. Det faktum att Sverige kom överraskande snabbt ut ur en finansiell kris som hade byggts upp under 1980-talets utgiftsexpansion och inflationspolitik tack vare en kompetent krishantering kom aldrig att vare sig prägla valkampanjen 1994, vilket inte är så konstigt, men ej heller den mer kritiskt granskande ekonomisk-politiska debatten.
Även borgerliga ekonomer och debattörer var mer sysselsatta med att kritisera de offentliga budgetunderskotten, som den borgerliga regeringen lyckades vända, än det faktum att en djup finansiell kris kunde hanteras på ett sätt som ledde till att Sverige 1993 snabbt var på väg ut ur en kombinerad finansiell- och konkurrenskraftskris. Och kritiken har mer kommit att rikta sig mot den politik som förde Sverige ur krisen än den som förde vårt land in i den. Inte minst för media kan den historieskrivning som nu görs lägga grunden för en diskussion om skillnaderna mellan analys och populism.
Den internationella debatt vi har idag om vikten av att rekapitalisera banker och rädda betalningssystemet är ett underkännande av den svenska ekonomisk-politiska debatten sedan den svenska finanskrisen. Gordon Browns modell, som han föreslog eurozonens ledare som en modell för hela Europa, bygger på de erfarenheter som är de svenska. Jag noterade att Pär Nuder lät antyda att han varit en viktig rådgivare till Brown i det arbetet. Det är intressant hur han nu hyllar en borgerlig politik som han använt de senaste 15 åren till att kritisera.
Oavsett allt detta är finanskrisen och det gemensamma agerandet ett exempel på hur nödvändigt det europeiska samarbetet är, inte minst inom den finansiella sektorn. Världens finansiella marknader har utvecklats långt snabbare än politiska reformer i Sverige och Europa. De är globala men våra regler, lagar och övervakningsstrukturer är knappt regionala. Det gäller Europa liksom USA. I Europa eftersom framförallt våra tillsynsmyndigheter är mer nationella än gränsöverskridande, i USA eftersom lagstiftning och regelverk för banker och försäkringsindustri är så sektoriella att mycket av den moderna finansmarknaderna hamnar mellan stolarna.
Nu finns det anledning att modernisera detta och där har Europa en ledande roll att spela. Jag har tidigare pekat på den europeiska nya försäkringslagstiftningen som ett exempel, där tillsynsfrågorna tillhör de mer kontroversiella. Det gäller också banksektorn och diskussionen om framtida kapitaltäckningskrav. Och det gäller i allra högsta grad att få till stånd en utveckling där vi en global enhetlighet. Där kan EU genom sin kraft och sina erfarenheter bli ledande.
== Kapitalismens och girighetens kris? ==
Det är många som nu vill hävda att den finansiella krisen är kapitalismens kris och att vad som nu behövs är regleringar och kontrollerade marknader. Det är att tro att man kan reglera bort risker, dåligt beslutsfattande men framförallt konsekvenserna av andra regleringar och av lågkonjunkturer.
Den europeiska vänstern glömmer att det var de stora federala låneinstituten Freddy Mack och Fanny Mae som drev fram en långivning till kredittagare som inte var kreditvärdiga under normala marknadsmässiga villkor. De så kallade subprimelånen motsvarar ungefär hälften av det belopp som den amerikanska kongressen bseslutade om för en vecka sedan. Det är en betydande magnitud på den politiska intervention som socialister gärna vill hävda är kapitalismens kris.
De förtränger också att det var konstlag låga amerikanska räntor som drev på utlåningen i en omfattning som senare ledde till alltför stora exponeringar och med stigande räntor och fallande konjunktur accelererade krisen. Den amerikanska centralbanken Federal Reserve´s lågräntepolitik drev fram en volym på utlåningen som inte kunde klara en stigande räntenivå. Det var just en sådan räntepolitik som vänstern har ställt krav på både i Sverige och i Europa.
Det är där den själva finansiella krisen och de så kallade sub primelånen börjar. Låntagare som inte var kreditvärdiga blev i en framväxande lågkonjunktur till låntagare som inte kunde betala. Med stigande räntor blev det en omfattning på detta som skapade en bred kris, som vi såg början på i slutet av förra sommaren.
Det är svårt att se hur regleringar av marknaden skulle kunnat motverka den störning som de politiska regleringarna i form av subventionerade lån och lågräntepolitik gav marknaden. Utan dessa politiska interventioner hade mycket varit bättre.
Och om vi i Europa hade lyssnat på den europeiska vänsterns och den svenska socialdemokratins politiska krav på lägre räntor hade våra problem varit väsentligt större. Det är inte mer regleringar vi behöver utan regleringar som är heltäckande, och politiker som inte försöker reglera själva marknadens sätt att fungera. Genom kraven på centralbankers självständighet har vi redan en reglering som hindrar politiker att reglera räntepolitiken. Vi behöver inte en återgång till det eller andra regleringar av marknadsvillkoren, däremot lagar om transparens, kapitaltäckning och heltäckande tillsyn.
En annan Nobelpristagare sökte häromdagen sätta omfattningen på krisen i ett perspektiv, i en artikel i Wall Street Journal http://online.wsj.com/article/SB122333679431409639.html som är värd att läsa.
Han påpekar i den bland annat vikten av att amerikanska staten säljer de statliga bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae som haft som idé att i stor omfattning låna ut bostadskrediter till låntagare som saknar kreditvärdighet. Men han påpekar också att det inte är dessa sub primelån i sig själva som skapar krisens omfattning, ej heller giriga direktörer.
==Det grundläggande problemet==
I grunden ser vi nu konsekvenserna av betydligt mer omvälvande förändringar av den globala ekonomiska balansen, där den amerikanska upplåningen utvecklats utan en motsvarande ekonomisk tillväxt men genom att nya och framväxande ekonomier som Kina har finansierat underskotten. Det skapar problem när lågkonjunktur och recession skapar problem både för finansiella marknader och för den reala ekonomin, som vi till exempel ser när det gäller bilindustrin.
Det problem vi nu ser efter de finansiella marknadernas akuta problem när mer långsiktiga och underliggande problem som kommer till dagen i lågkonjunkturen. Då ställs krav på att vi i Europa kan ha så mycket vitalitet och dynamik på våra marknader som möjligt, vara så attraktiva för investeringar som möjligt och så öppna för nya innovationer. Det är som sagt inte den reglerade ekonomin som kan lösa våra problem utan öppenhet förenad med transparens och tydligt ansvar.
==En global konkurrens ==
I det som vi en gång kallade den tredje världen växer nu fram en avancerad och kvalificerad industri som utmanar just de företag som i Sverige varit den svenska välfärdens ryggrad och som varit symboler för den första världens självklara och aldrig ifrågasatta ekonomiska ledarskap. Nu ifrågasätts gamla strukturer och relationer och vi ser det när den amerikanskägda svenska bilindustrin får stora problem, långt bort från sina huvudkontor. Och vi kommer att se det inom fler områden.
I Kista växer ett av Ericssons många utmanarföretag fram, som ett resultat av kinesisk konkurrens som inte bara möter oss någonstans långt borta där, utan också här.
Det är i denna del inte kapitalismens kris utan den öppna marknadsekonomins framgång med att skapa välstånd och tillväxt för alla.
Det som vi nu ser är däremot en kris för den gamla västvärldens traditionella industristruktur. Den kommer att ställa stora krav på föränderlighet och vår reformförmåga när det gäller att öka utrymmet för företagande och investeringar som höjer det svenska kunskapssamhället till nivåer som också ger ledarskap och unik konkurrenskraft.
Den långa period av tillväxt över hela den globala ekonomin som vi sett under de senaste 15 åren är en direkt konsekvens av dynamiska och öppna finansiella marknader. Tillväxt har blivit möjlig, handel har kunnat genomföras och investeringar har finansierats samtidigt som risker har spridits.
Den internationalisering och den framväxande konkurrens som kom att prägla de finansiella marknaderna världen över från mitten av 1980-talet har gett mer välstånd och politisk frigörelse än vad världsekonomin någonsin tidigare har kunnat skåda. Och de resultaten, de framstegen och den förändringen går inte förlorade på grund av den finansiella krisen. Så dåligt är inte det och det faktum att nya ekonomier nu utsätter vår ekonomi för ett ökat konkurrenstryck samtidigt som politiska interventioner på kreditmarknaden och lågräntepolitik utan täckning i ekonomin har underminerat den innebär inte att det är kapitalismen det är fel på.
De förluster som nu sker ska ses mot bakgrunden av mångfaldigt ännu mycket större tillväxt av tillgångsvärden. Däremot drabbas det finansiella systemet av svårigheter som i sin tur kan slå mot förmågan till ny tillväxt och som ytterligare kan reducera tillgångsvärden, fortfarande långt större än efter tidigare finansiella kriser.
== Det finansiella systemets betydelse ==
Det vi egentligen ser nu är hur viktigt det finansiella systemet är för den globala ekonomin, hur omfattande det är och hur många som i det dagliga livet både är beroende och drar nytta av det. Det finansiella systemet är i en modern ekonomi inte avskilt från den reala ekonomin .
Det är strategiskt viktigt att ha vitala finansiella marknader för att kunna utveckla en vital och snabbväxande real ekonomi. Och det är där vi i framtiden har de mest vitala finansiella marknaderna som vi kommer ha den mest dynamiska tillväxten.
Finansiella marknader är en direkt funktion av de regler och den tillsyn som mer eller mindre präglar alla marknader. De är också en funktion av de yttre förutsättningar som politiken skapar liksom av de interventioner som den gör.
Men i grunden är det inte subprime lånen som är krisens orsak, snarare dess första uttryck eller om man så vill, gnistan som tände elden. De mer grundläggande problemen är den långsiktiga förskjutningen i världsekonomin som har lett till att det amerikanska bytesbalansunderskottet har finansierats av sparare och fonder i de framväxande ekonomierna. Det är så att säga fattiga men många kinesiska sparare som har finansierat d
== Det fallna taket ==
Vi har nu under hösten haft två sessioner som har avhållits i Bryssel, på grund av det infallna taket i Strasbourg. Ibland annat Norrbottenskuriren http://gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=1609 har jag skrivit om detta och vad vi borde lära oss av det.
Vid den senaste sessionen tog jag i mitt anförande http://gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=1607 med anledning av kommissionens arbetsprogram upp ett antal frågor som kommer att bli viktiga, både inför valrörelsen och inför det svenska ordförandeskapet..
Vid den senaste sessionen röstade vi också om det så kallade telekompaketet, som är en lagstiftning som med ytterligare steg ska öppna upp den europeiska marknaden. Jag har där fått stöd för ett ge konkurrensfrihet även fram till det enskilda hushållet, den så kallade local loopen, vilket innebär att alla de som svär över operatörens dåliga service ska kunna byta, även om det är Telia. Det innebär bättre service och bättre internet. Mitt anförande här. http://gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=1603
I det paket som vi röstade om hade vi moderater för övrigt fått bort alla förslag om att lägga på internetoperatörerna ansvar för rättslig utövning gentemot konsumenter som inte följer lagen. Mer om detta finns på min blogg. Det innebär inte att de som vill driva detta krav nu gör det gentemot regeringarnas behandling av samma direktiv. Men de förlorade i parlamentet.
På bloggen återkommer jag dagligen,
Hälsningar,
Gunnar
==================================
För mer information: http://gunnar.moderat.se
För att avbeställa din prenumeration skriver du i ett mail till listserv@listserv.moderat.se:
signoff friekonomi
Mail om avbeställning måste skickas från den adress du prenumererar till.