Kära läsare,
== Ett nytt fördrag och två nya mandat för Sverige ==
Under natten nåddes en överenskommelse om ett nytt europeiskt fördrag som nu har goda möjligheter att bli ratificerat av samtliga medlemsländerna. Denna natt var det vare sig britter, polacker utan italienare som bråkade. Det var den förre kommissionsordföranden som inte övertygade som god europé genom att kräva att Italien ska ha lika många ledamöter av Europaparlamentet som Frankrike och Storbritannien, för att på det viset landets självbild ska räddas.
Nattens resultat innebär att Sverige gör den största framflyttningen av sina positioner inom EU-institutionerna sedan vi blev medlemmar genom att vi i ett parlament som minskar antalet ledamöter och som representerar fler medlemsstater får två ytterligare mandat efter 2009 till 20 från 18 – mot vad som Nice-fördraget gav. Om detta har det inte skrivits så mycket i svenska media.
I svenska media skriver man däremot mycket om att Italien till slut fick ett extra mandat . Det är som att det som var avgörande för Italien för att acceptera det nya fördraget ett mandat ovanpå 72 är av större betydelse än när Sverige får en ökning som är över 10 % samtidigt som det samlade antalet ledamöter minskas och antalet länder som ska dela på dem har blivit fler. Det kommer att innebära ett betydande ökat svenskt inflytande, av det enkla skälet att det inte främst är antalet röster utan möjligheten att närvara och driva frågor som är avgörande. Ökningen av antalet mandat är i sig ett uttryck för att det lönar sig att stå upp och strida både för kloka förslag och för Sveriges intressen i Europa och det är jag stolt över.
Sveriges utökade antal mandat sker samtidigt som den avgörande och stora förändringen med det nya fördraget, som är ett tilläggsfördrag, är att parlamentet får ökad makt att kontrollera och lagstifta i frågor som redan är föremål för gemensamt beslutsfattande inom EU, men nu genom att ministrarna fattar beslut på slutna möten där ingen behöver ta ansvaret.
Den italienska regeringen gör inte så mycket annat för att stärka sin självbild. Italien har mitt i en internationell högkonjunktur låg tillväxt och betydande statsfinansiella problem som den italienska regeringen inte vill och inte förmår göra något åt. Tyvärr var det ingen regeringschef som förde fram tanken att medlemsländer ska ha ett avdrag på ledamöter i Europaparlamentet som svarar mot budgetunderskottet. Och det är kanske lika bra det. Men då hade kanske både den italienska och andra regeringar kanske gjort mer åt sina inhemska problem och skyllt mindre på Europeiska Centralbanken. Det är ett bekymmer att ett antal av de stora euroländerna mitt i en högkonjunktur inte klarar av att leva upp till stabilitetspaktens regler som är till för att skydda oss alla mot en ekonomisk politik som driver upp räntor genom stor offentlig upplåning. Men representationen i Europaparlamentet ska självfallet inte bero på hur enskilda regeringar sköter sig.
Nu inleds ratificeringsprocessen. Men det vet vi om en sådan process är att den inte är färdig förrän den är färdig. I Storbritannien har Gordon Brown blivit allvarligt försvagad efter det att han blåste upp till ett eventuellt nyval och sedan tappade andan. Det innebär att Torys krav på folkomröstning kan få större effekt och det blir i så fall en folkomröstning som inte kommer så mycket att handla om fördragets innehåll utan diverse skräckbilder av EU. På Irland blir det folkomröstning, utan att någon känner att det lutar mot ett nej. I Danmark förs en diskussion om folkomröstning som av juristerna inte anses behövs. Och fortfarande finns i Polen lite gnissel, som förmodligen kommer att avta efter att valet nu på söndag har genomförts. I det stora hela ser det i grunden ut som att det nya fördraget kan vara på plats våren 2009 med allt vad det innebär i form av en vald ordförande för Europeiska rådet, en hög representant och ett parlament som i juni 2009 ska väljas för att nu ha ett ännu bredare lagstiftnings- och kontrollansvar. .
Det nya fördraget som regeringscheferna kom överens om i natt kommer nämligen att innebära mer av demokratisk kontroll över beslut som sker på europeisk nivå. Det innebär också att vi kommer att kunna bli mer beslutskraftiga inom områden som vi redan i dag samarbetar om på EU-nivå, till exempel brotts- och terroristbekämpning och utrikespolitik för att ta några av de viktigaste exemplen.
Om man inte anser att vi ska kunna bekämpa brott på europeisk nivå är det naturligt att vara emot ett förslag som innebär att det blir lättare att fatta beslut. Men om man är för att vi ska ha en gemensam politik för att motverka terrorism och bekämpa terrorister, för att kunna slå till mot slavhandel och mot grov gränsöverskridande brottslighet är det för mig underligt att man är emot en starkare parlamentarisk kontroll över de beslut som fattas.
Beslut som bara fattas av medlemsstaternas regeringar sker bakom lyckta rum och utan en klar bild över vem som tar ansvaret. Ibland uppstår den intressanta effekten att ingen är ansvarig förutom De Andra.
Med det nya fördraget ökar parlamentets roll i de frågor som är gemensamma samtidigt som det blir klarare regler för vilka frågor som ska vara gemensamma. För mig är det naturligt att rösta emot förslag, även om de i sig kan vara sympatiska – om de innebär att EU ska utforma en politik inom områden som bättre hanteras av medlemsstaterna, dels för att det blir bättre då, dels för att EU har många uppgifter nog som vi bara kan hantera gemensamt. Det är där kraften måste ligga.
== Pakistan en del i ett större konfliktmönster ==
Under natten kom också det vansinniga bombdådet i http://www.economist.com/daily/news/displaystory.cfm?story_id=9989898&top_story=1 Pakistan, mot den kortege som Benazir Bhutto färdades i, som tog livet av mer än 130 människor. Det är ett led i en destabilisering av denna region som en gång inleddes med talibanerna i Afghanistan och i Pakistans gränsområden mot Afghanistan men som vi tidigare i år såg också bita sig fast i den pakistanska administrationens säte i Karachi genom ockupationen och dödsoffren i den Röda moskén.
Det visar också på den djupgående spänning som präglar konflikterna i Mellersta Östern och i denna del av Asien, nämligen det totalitära islam och mer sekulära krafter. Vi ser det på motsvarande sätt i Irak. Genomgående är att det är ett våld som riktar sig mot alla som avviker från de totalitära krafterna. Det kan vara moderata muslimer, kristna, utlänningar eller vad som än bryter mot de totalitära krafternas krav på kontroll och likformighet. På samma sätt som en gång Stalin och Hitler är det ett totalt och kompromisslöst våld utan någon respekt för människoliv och mänsklig värdighet, än mindre mänskliga fri- och rättigheter. Det är tyvärr svårt för allt för många att se de värden som hotas genom denna totalitära rörelse där den uppträder, det må vara i Irak, under Hamas i Gaza eller under Hizbollah i Libanon. Och i Iran.
== Putin by the Sea ==
Vid toppmötet med ledarna för staterna kring Kaspiska have, ett till sin karaktär annorlunda möte än nattens i Lissabon, lovade Vladimir Putin ökat stöd till Iran i sina strävanden att bygga kärnkraft, med rysk hjälp. Det var dagen efter att de europeiska utrikesministrarna beslutade om hårdare sanktioner mot de iranska ledarna för att sätta tryck på landet att avbryta sin utveckling av kärnvapenteknologi.
Kring Kaspiska havet finns Ryssland, Iran, Kazakstan, Turkmenistan och Azerbajdzjan. Kring detta hav finns också mycket stora olje- och gastillgångar. En stor del av dem finns utanför rysk kontroll och skulle kunna vara möjliga att nå Europa genom en gasledning på havsbotten. Det skulle på en gång minska utrymmet för Ryssland och Gazprom att kontrollera gasleveranser till Europa och därmed det möjliga politiska inflytandet.
Putins besök säger mycket om den politiska realiteten i denna del av världen. Mycket stora gastillgångar som kan nå Europa, som Ryssland vill kontrollera. Hotet om kärnvapenspridning i denna region, med risken för att ett land som Israel men också europeiska länder kan bli mål. Putin som gärna vill att dessa länder ska luta sig mot Moskva och som gärna urholkar EU och USA´s ansträngningar att sätta press på Iran.
Economist http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6988463.stm diskuterar i denna artikel det ryska agerandet och vad som ligger bakom.
Det handlar om en mycket tydlig soft-power utveckling, för att under sig lägga kontrollen över strategiska råvaror och samtidigt dela upp omgivningen i olika intressesfärer. Det är en politik som följer den politiska utveckling som präglar Putins regim och som står i motsats till rättstat och demokrati. Utrikespolitiken är en spegelbild av inrikespolitiken. Sovjetunionen finns inte längre men det innebär inte att Ryssland har försvunnit.
Tvärtom ser vi i dag en regim som på olika sätt söker öka sitt inflytande över sitt grannskap, från Estland i väster till Georgien och Kazakstan i öster. I en sådan politik är gradskillnaden mellan politiska påtryckningar, ekonomisk utpressning och militär maktutövning parallella maktmedel. Det ställer krav på Europa och EU att inte bara kunna utveckla mjuk makt för att stödja utvecklingen mot demokratin i vår omvärld utan också för att kunna möta mjuk makt som används för att destabilisera demokratier och självständiga stater. Vi väntar bara på att Jan Guillou och Aftonbladet ska ta Rysslands parti mot det demokratiska Europa. Det understryker att det inte är så dumt att kunna hålla isär begreppen om demokrati och frihet från diktatur och slutna samhällen. Det är den främsta mjuka makt som ett demokratiskt samhälle har.
Inför denna omvärld är det en styrka att vi nu är på väg att få ett europeiskt fördrag som stärker möjligheterna att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som stärker förutsättningarna för energipolitik och handelspolitik och som kan bidra till en Rysslandspolitik präglad på en gång av fasthet och öppenhet.
== Jerusalempriset ==
I måndags kväll fick jag i Stockholm motta Jerusalempriset för insatser till försvar för staten Israels existens. Det var med en betydande stolthet jag gjorde det.
I mitt tacktal underströk jag att försvaret för Israel handlar om något vidare än just bara stöd för ett land i konflikt med andra, det handlar om att stå upp för internationell rätt, rättsordning och rättssäkerhet.
Ett land som hotas att utplånas, som inte erkänns av grannländer och som systematiskt uttsätts för terror och existentiella hot måste få det internationella samfundets stöd. I konflikten mellan demokrati och diktatur handlar det inte om lika goda kålsupare som en del hävdar. Lika lite handlar konflikten om israeler mot araber utan om förtryck som drabbar araber lika väl som det hotar israeler och det öppna samhället som är en tillgång och rättighet för varje individ.
Det är inte en konflikt mellan civilisationer utan mellan civilisation och extremism. Det är en konflikt som inte i första hand handlar om mark och territorium eller en tvåstatslösning, då hade freden kunnat var verklighet för länge sedan, utan om att en stat inte erkänns för sin rätt att existera på grund av totalitära ideal som står mot demokratins. I en sådan konflikt kan ingen vara neutral.
== Kinesisk partikongress som öppnar Kina ytterligare ett litet steg ==
I Kina inleddes i veckan http://www.china.org.cn/english/congress/225438.htm” partikongressen som uppenbarligen om man får läsa webbsidan är en stor framgång för ledningen. Språkbruket i sig tyder på hur djupt Kina sitter i en gammal tids värderingar samtidigt som ämnena för diskussion visar att det är en regim som tvingas förhålla sig till de förändringar en internationell ekonomi innebär.
== Moderat partistämma som är något helt annat ==
Nästa vecka är det för min del några dagar i Strasbourg som gäller samt därefter den moderata partistämman som inleds i Gävle. Den kommer inte bara vara väsentligt mindre än den i Peking utan också mycket trevligare och roligare, förutom att den kommer att innehålla fri och öppen debatt.
Men dessförinnan har vi lite moderat koordination denna fredag eftermiddag om bland annat europeisk migrationspolitik. En trevlig helg!
Gunnar