När de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna gemensamt konstaterar en rysk inblandning i det amerikanska valet är det ett uttryck för en omfattande förändring i det internationella klimatet som inträtt genom en allt mer expansiv och aggressiv rysk politik riktad mot omvärlden. Ytterst är det den politiska utvecklingen i Ryssland med en despotisk inriktning som lett till detta,
Sakta träder insikten fram att världen sedan ett antal år tillbaka har förändrats i en allt mer hotfull riktning. Illusionerna om den ryska utvecklingen höll i sig långt efter det var uppenbart att regimen Putin valt en annan väg än demokratins, fredens och det goda grannskapets. Redan 2004, då svensk försvarspolitik grundades på föreställningen om att ett väpnat angrepp mot Sverige kunde avfärdas som otänkbart för överskådlig tid, påbörjade Ryssland en omfattande rustning och en ny politik baserad på en revanschistisk och aggressiv utrikespolitik. Den strategiska energipolitiken, försvarspolitikens inriktning, säkerhetspolitikens nya toner samt koncentrationen av ägande och media under kontroll av Kreml var några av de konkreta och tydliga uttrycken för denna omvandling.
Sällan har aggressiv och repressiv politik varit så uppenbar. Det hade varit lätt för Europa, och för Sverige, att genom en fast säkerhetspolitik och en trovärdig försvarsförmåga leda in det ryska tänkandet i andra banor än tron på att man enkelt kunde utvidga sitt inflytande. Särskilt allvarligt var oförmågan att se och inse att förfallet i den ryska demokratin och rättssystemet också skulle komma att kasta sina skuggor långt in i Europa. Det gäller rysk finansindustri, ryska företag och ryska media liksom de gamla strukturer som fortfarande lever i Central- och Östeuropa som bärare av inflytande från Kreml.
Tjetjenienkrigen visade på en målmedveten och ohämmad vilja att använda militärt våld på bredden i en mycket stor skala mot civila liksom mot väpnat motstånd för att skrämma till lydnad och underkastelse. Vi har sett motsvarande i nutid en än större omfattning i de ryska bombningarna av Aleppo. Georgienkriget 2008 visade att man inte drar sig för att invadera och ockupera andra länder. Den ständigt pågående och av Moskva understödda konflikten i Transnistrien har varit ett alibi för att behålla militär närvaro i Moldavien. I en mångfald av blandade insatser av investeringar, ryskt företagande och korruption har Ryssland sökt påverka och påtrycka andra länders beslut och politiska inriktning. Gentemot de baltiska staterna har Ryssland använt sin energipolitik, sin underrättelseverksamhet, sina mediekanaler, rysk nationalism och hot för att påverka och söka destabilisera. Gentemot Estland genomförde man 2007 både cyberattacker, destabilisering och desinformation och hot i samband med sina reaktioner mot att den så kallade bronssoldaten flyttades.
Den hotfulla politiken har också använts mot andra länder. Genom stora invasionsövningar, som har sina grannländer som mål, har man visat att man har förmåga och att man tränar på att genomföra väpnade angrepp mot andra länder. I den så kallade påskflygningen mot Sverige visade Ryssland att de övade storskaliga flygangrepp även mot svenska mål. Samtliga nordiska länder har i förtäckta ordalag hotats genom att nämna risken för kärnvapen. I den svenska debatten har man inte dragit sig för att hota med reaktioner mot svensk försvars- och säkerhetspolitik om den går emot det ryska intresset att dominera kring Östersjön. Och nu ser vi hur den ryska regimen på olika vägar sökt påverka det amerikanska presidentvalet på samma sätt som man försöker göra gentemot Tyskland, Frankrike och Storbritannien, liksom man genom desinformation försöker påverka de politiska besluten i Sverige.
Det är mot denna bakgrund viktigt att Sverige stärker sin egen försvarsförmåga. Vår militära förmåga är en förutsättning för vårt samhälles förmåga att möta också annan krigföring och påverkan än den rent militära. Den måste ha en trovärdighet både vad gäller förmåga att stå emot väpnade aktioner och angrepp men också vad gäller vår politiska förmåga och vilja att använda den vid olika typer av angrepp. Det kräver att försvaret är väsentligt starkare än i dag.
Det är bra att vi nu har en diskussion om hur försvarsanslagen ska höjas. Men den diskussionen måste stå i proportion till hur hoten och verkligheten ser ut, inte hur den politiska debatten formas. Bara valutakursförändringar innebär att det svenska försvaret förlorar motsvarande 5 miljarder fram till 2020. Nuvarande försvarsanslag innebär redan innan denna effekt räknas in en fortsatt nedrustning i en omvärld som upprustar.
Vi måste nu, oberoende av den politiska debattens positioneringar, göra två olika saker. Vi måste nämligen kunna möta utmaningarna i nuet – 2017, 2018, 2019 och 2020 – och inte bara de utmaningar som samtidigt förstärks i framtiden.
För det första återta och återhämta den förlorade försvarsförmåga som till följd av en försvarspolitik baserad på felaktiga föreställningar om vår omvärld. Det kräver att vi gör en engångsinsats. Av olika skäl måste den fokusera på att snabbt återföra materiell till förbandsorganisationen som avvecklats eller ställts i förråd av ekonomiska skäl. Den måste också inriktas på att förlänga livstiden för nu moderna och funktionella vapensystem. Tanken på att avveckla de nuvarande Gripenplanen, för att med vissa delar av dessa bygga nya är ansvarslös. Det är att sälja kronor för tioöringar.
Vi behöver på en gång förlänga Gripensystemet och öka antalet nya plan. Vi behöver tillföra materiell i form av vapen, ammunition och missiler som gör att vapensystem som nu är i bruk kan fungera och har uthållighet. Luftvärn till Visbykorvetter. Meteormissiler till Gripenplanen. Artilleripjäser som Archer som finns men ännu inte tillförts till förband. Moderna granatkastare. Luftvärn och kustvärnsrobotar. Tillföra samtliga av den världsledande stridsvagnen Leopard till förbandsorganisation. Säkerställa Ubåtsprogrammet som innehåller världens modernaste system. Det kan ske genom en engångsfinansiering på 35 till 40 miljarder. Då kan materiell finansieras utan att det underminerar förbandsorganisationen. Det påverkar i sig heller inte den långsiktiga budgetpolitikens stramhet.
Samtidigt måste vi emellertid, för det andra, nu påbörja höjningar inom ramen för en ansvarsfull budgetpolitik. Sverige behöver steg för steg höja sina anslag som en andel av BNP, av det skälet att det är formativt för vår försvarsförmåga i sig och för vår relativa förmåga gentemot andra i vår omvärld. Målet om två procent kan ta tid att uppnå men det bör vara målet.
Det är bra att vi kompenserar försvaret för valutakursförändringar men försvarsmakten måste också få resurser för att genomföra det fattade försvarsbeslutet och förverkliga de ambitionshöjningar från detta som verkligheten kräver.