Glädjen över frigivningen av de sista av den israeliska gisslan var stor. Självfallet för gisslan, deras familjer och anhöriga men också för det israeliska samhället som sådant. En fråga som har delat israeler – hur man skulle få dem fria – kan nu läggas åt sidan till förmån för de frågor som hör framtiden till, hur Israel ska utvecklas och förhålla sig till sitt grannskap.
Av samma skäl är vapenstilleståndet ett fantastiskt steg framåt, att det inte pågår krig i Gaza och att medicin och matleveranser nu kan accelerera utan att störas av kriget eller av förevändningar som har kriget som grund. Finns det en ände på de tidigare ändlösa tragedierna är det en väldig lättnad för alla.
De första stegen i vapenstilleståndet var de som legat som krav under lång tid. Att gisslan skulle friges och att Hamas skulle lägga ner vapnen. Det är inte så unikt att det är just Trump som formulerade detta utan det låg i de krav som arabländernas regimer tillsammans med Europa fört fram tidigare. Och så lätt hade kriget kunnat avslutas av Hamas långt tidigare, genom att frige gisslan och lägga ner vapnen.
Det var nämligen Hamas som inledde tragedin genom massakern, genom omfattande tidigare krigsförberedelser och ett tunnelsystem större än Londons tunnelbana och genom att föra kriget bland Gazas folk. Det finns många skäl att vara kritisk mot hur Israel har fört kriget men det förändrar inte det faktum att Hamas startade kriget och hela tiden hade i sina händer att avsluta det.
Det är uppenbart att Trump genom att sätta tryck på Quatar och därmed Hamas kunde få till stånd dessa de första stegen i en längre gående fredsprocess. Hamas har enligt olika uppgifter gett löften om att lägga ner vapen men har inte gjort det så långt. Vapenvilan mellan Hamas och Israel gäller men Hamas utövar nu grovt och brutalt våld mot andra palestinska grupper, till en dånande tystnad från svenska och andra Palestinaaktivister.
Hamas har sannolikt heller inte i relationerna med Quatar och Trumps utsända varit helt entydiga i vilka vapnen de skulle lägga ner. Det återstår att se kommande veckor men så långt är det välkommet att några krigshandlingar med Israel inte pågår.
Dessa, de första stegen, var alltför svåra att få till stånd men i grunden enkla att peka ut.
Det är de vidare stegen som nu kommer att vara avgörande och det handlar om den närmaste tiden – om Hamas gör verklighet av att lägga ner vapnen och att avsäga sig anspråk på att styra i Gaza – samtidigt som det på längre sikt handlar om hur Gaza ska styras, förhålla sig till den palestinska myndigheten och till det Palestina som ytterligare ett antal länder har erkänt utan att veta vad de därmed har erkänt annat än att de uppenbart kan se att Hamas ser det som sin framgång.
Det är en sak att Hamas är så nedkämpat att man inte kan strida vidare, en annan sak om man inte längre vill fortsätta med sitt krig mot Israel. Sannolikheten för att Trump eller hans utsända har nått någon framgång där annat än möjliga läppars bekännelse är liten. Lika osannolikt är det att Iran, också skadeskjutet och försvagat, väljer att gå fredens väg och släppa målet om att utplåna Israel.
Det gör att avgörande för att det ska bli möjligt att ta ytterligare steg för att avväpna Hamas, säkra att Hamas avsäger sig sina maktanspråk i Gaza och i grunden ger upp sitt mål om att förinta Israel blir beroende på hur pass mycket makt USA, europeiska länder och de arabiska regeringarna vill sätta bakom fredsplanen. En fredsplan av detta slag har nämligen enbart sitt värde om det finns tillräcklig styrka för att upprätthålla den och säkra dess genomförande.
Det är nämligen en lång väg att gå för att den palestinska myndigheten, oavsett hur många erkännanden som gjorts av Palestina, ska kunna bli en trovärdig partner för fred och samexistens. Det kräver ett internationellt engagemang som på en gång kan bidra till utvecklingen av den palestinska myndigheten och styret av Västbank och Gaza och det engagemanget kommer att förutsätta militär förmåga att värna Gaza och att slå tillbaka ett Hamas som kan komma att vakna till nytt liv i varje stund som fredsprocessen stannar upp så att den inte ger resultat på marken och på Gazaborna förutsättningar till ett bättre liv.
Så enkelt är det och just så svårt. Och det har Trumps fredsplan inte gett några garantier för och USA har heller inte klargjort vad man själva vill göra för att bidra till fredsprocessens trovärdighet. Det är först när det sker som det kan sägas ha skett ett riktigt genombrott för fred och en möjlig tvåstatslösning längre fram. Den fred som Trump talar om i hyllningarna till sig själv har vi ännu inte.
Att gisslan är fri och vapenstillestånd råder är oavsett det en framgång som ger alla aktörer en möjlighet att bidra till fredsprocessen. Det gäller inte minst ett Israel som kan välja ny ledning och som kan överkomma gisslanfrågans motsättningar. Det gäller Europas regeringar och EU och det ställer krav på en amerikansk långsiktighet som vi ännu inte har sett.