Europas ekonomiska problem skapar också, eller förstärker, våra politiska problem. Om vi inte förmår utveckla en ekonomisk kraft och en tillväxt som ger nya jobb kommer våra sociala problem och den höga arbetslösheten bestå. Det öppnar upp för både främlingsfientlighet och extremismens motstånd mot det öppna och gemensamma Europa. Och utan det europeiska samarbetet kommer vi vare sig kunna möta Rysslands aggressivitet, krigföringen i Ukraina, hoten mot enskilda medlemsstater, energipolitikens utmaningar, klimatpolitikens mål och vi kommer heller inte kunna integrera alla dem som nu söker sig till Europa.
Europas samarbete är avgörande för våra samhällens förmåga att möta den samling av stora problem och utmaningar som nu möter oss. Vår ekonomiska tillväxt är en avgörande förutsättning för styrkan i detta samarbete liksom för vår ställning gentemot andra delar av världen.
Det är därför det är så allvarligt att en stor del av Europas ekonomiska diskussion bygger på hur vi ska lösa fel problem. Mängder av ekonomer och politiker hoppas på att om vi bara ökar de offentliga utgifterna, ökar de offentliga investeringarna och gör pengar billigare genom att släppa ut mer pengar eller sänka räntorna mer så kommer ekonomin i gång igen. Så var 1970-talets ekonomiska modeller.
Låg inflation var då ett uttryck för låg efterfrågan. Fick man bara igång efterfrågan så började människor konsumera mer.
Men dagens låga inflation är ett uttryck för en annan och helt väsensskild ekonomi från den som präglade 1970-talet då många av dagens beslutsfattare studerade eller formade sin världsbild. Globaliseringen och Internet har radikalt förändrat den globala ekonomins logik. Skälet till att vi i dag har låg inflation är inte att vi har en låg efterfrågan – faktum är att de stora offentliga överskotten är ett uttryck för en efterfrågan som vi upprätthåller utan att ha råd med den – utan att den globala ekonomin har ökat utbudet av varor och tjänster, effektiviserat marknader och produktion samt ökat konkurrensen.
När oljepriset sjunker, när elektronik av olika slag blir billigare och billigare, när vi kan datasurfa för hälften av priset, när nya producenter och konkurrenter erbjuder nya eller gamla produkter till lägre priser än tidigare och så vidare, ja då sjunker priserna inte på grund av en vikande efterfrågan utan på grund av utbudet av nya varor och tjänster. Det leder till ökad konsumtion men ökar också kravet på vår egen konkurrensförmåga.
När ekonomer och politiker försöker möta problemet med en växande konkurrens genom att öka efterfrågan genom lägre räntor, billigare pengar och ännu större underskott gör vi bara av med mer pengar men det stärker inte vår konkurrenskraft.
Det är konkurrenskraften vi måste vässa och utveckla så att vi kan öka utbudet av det bästa i Sverige. Därför bör vi sänka skatter, som gav fler jobb när vi gjorde det, vi bör avveckla LAS så att fler kan komma in på arbetsmarknaden och fler vill byta jobb, vi bör avveckla hyresregleringen och vi gör trimma byråkrati samtidigt som vi stärker vår forskning och innovationsförmåga, gör det lättare att starta företag och underlättar för våra stora företag att ha kvar sina huvudkontor och sin forskning i Sverige.
Därför är det tragiskt att vi mitt i de stora utmaningarna har en regering som vill reglera arbetsmarknaden ännu mer, som vill höja skatter, som vill försvåra för industriell produktion och som vill göra transporter dyrare. De möter framtiden genom att springa tillbaka till 1970-talet. Det är en politik för att sänka standarden till som bäst den vi hade på 1970-talet. Nu är nämligen världen annorlunda än då. Det krävs mer framtid i europeisk politik och mindre nostalgi.