Under denna vecka intensiva dagar i Stockholm. Möten kring skattefrågor, de digitala utmaningarna, energipolitik och utrikespolitik. Men det finns en övergripande fråga som just nu slår de flesta, och som det förvånar mig att så lite uppmärksamhet ändå riktas mot och det gäller frågan om Storbritanniens folkomröstning om medlemskap i EU.
Allt för länge har den frågan betraktats som lite av brittisk inrikespolitik, eller egentligen engelsk, och lite av ett behagligt stöd för dem som väljer att irritera sig på EU på grund av byråkrati och regleringar, som om det i nationalstaterna i Europa finns en befrielse från detta. I Storbritannien saknas inte byråkrati och regler. Inte heller i Sverige. Min bedömning är att om det fanns ett OS i byråkrati så skulle både Sverige och Storbritannien kunna skicka lag av klass och med vinnarmöjligheter. Det gäller för övrigt även Frankrike, Tyskland eller Belgien, för att inte glömma Italien eller Grekland.
Verkligheten är att när lagstiftning sker på gemensam europeisk nivå drabbas den av samma risker för onödig byråkrati och överreglering som de områden som medlemsstaterna lagstiftar om. Oftast innebär en europeisk lagstiftning att vi avvecklar 31 nationella lagstiftningar till förmån för en gemensam, ibland innebär det att många olika frågetecken eller problem hanteras i samma lag. Det blir normalt mindre men det blir lätt överreglerat.
Ser jag till de finansiella marknaderna så är det lätt att se att överreglering drivs politiskt, av politiska partier men också av medlemsstater. Men det är i slutändan ändå bättre med en gemensam lagstiftning, liksom på energisidan eller när det gäller den digitala marknaden. Faktum är att Europas byråkrati problem till stor del beror på de många olika regelbördorna som enskilda personer eller företag måste hantera.
Oavsett detta, så är det i dag uppenbart att kraven på EU har ökat. Syrien, Ryssland, flyktingar, ekonomisk kris, finansiell stabilitet och klimatfrågan kräver gemensamma europeiska beslut.
Ingen av dessa frågor blir lättare att hantera för de enskilda medlemsstaterna. Snarare skulle vi i dag om EU inte funnits ha haft ständiga möten i Bryssel, Strasbourg, Lissabon eller Rom för att etablera ett europeiskt samarbete av det slag vi har.
Det är slående att även trogna EU-fiender som Jonas Sjöstedt nu ställer krav på ökad överstatlighet för att flyktingfrågan ska kunna hanteras.
Men viktigare än detta är att ett brittiskt utträde skulle stärka alla de krafter som vill fragmentera och splittra upp Europa. Putin skulle glädjas för att det skulle öka Rysslands möjligheter att påverka och tvinga. Le Pen skulle glädjas för det skulle stärka den främlingsfientliga agendan. Alla de som tror att Sverige eller Italien löser dagens problem var för sig skulle självfallet glädjas, de som ogillar gränslöshet och öppenhet.
I Holland förbereds nu den rådgivande folkomröstningen om ett godkännande av frihandelsavtalet med Ukraina. Den utnyttjas för skrämselpropaganda och för en politik som skulle glädja Putin mer än någon annan. Ett nej som skulle leda till att Hollands regering fäller frihandelsavtalet skulle glädja Europas kommunister, ryssvänner och främlingsfientliga.
Och på samma sätt skulle de glädjas åt att Storbritannien skulle lämna. Ett uppsplittrat EU utan Storbritannien blir svagare ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt. Det är få som kan glädjas åt att mörkrets krafter skulle stärkas. Men de finns där. Därför är det viktigt att folkomröstningarna vi har framför oss handlar om Europas grundläggande ansvar i vår tid. Det är större än byråkratifrågan och gäller det öppna samhället och den liberala demokratins styrka. Det blir inte mindre byråkrati och överreglering men mer stängda gränser och ett svagare Europa.