I en värld där Europa måste spela en större roll, vore det förödande om den europeiska ekonomin fortsatte att stagnera i pandemins spår. I en tid då Kina och Ryssland utvecklar konkreta hot och angrepp på Europa, och USA går sin egen väg, måste vi stå starka när det gäller att värna europeisk säkerhet och stabilitet. Det är i detta perspektiv som paketet med återhämtningsfonden blev ett bakslag för Europa.
Det som borde ha blivit det bästa möjliga för Europa blev istället det första bästa. Första bästa innebär i det här fallet höjda bidrag och höjda skatter som går rakt emot behovet av en dynamisk ekonomi, innovativt företagande, snabb digitalisering och fokusering på att göra EU till en global kraft och ett centrum för fri handel.
En alltför stor bidragsdel riskerar nu att skyla över brister i konkurrenskraft och statsfinansiell disciplin i de länder som mest har ropat på bidrag. Stat och offentlig byråkrati kommer i dessa länder få en större roll istället för en mer begränsad som tillåter mer av innovationer och nytt företagande.
Europeisk konkurrenskraft och innovationsförmåga växer fram i företag under konkurrens i ett positivt företagsklimat, inte i överreglerade miljöer där stora politiska satsningar styr investeringarna. Det finns i allt detta ett antal lärdomar för Sveriges del.
För det första visade budgetförhandlingarna att Tyskland och Frankrike inte har en så avgörande makt som de båda vill tro. Deras ursprungliga förslag om ett bidragspaket på 500 miljarder euro föll och förändringen till 390 är betydande, oaktat att det likväl är ett alltför stort belopp. Hade Sverige från början byggt upp ett bredare stöd för en alternativ politik som från början hade kunnat inkludera även Finland, Irland och de baltiska staterna hade resultatet kunnat bli väldigt mycket bättre.
För det andra understryker detta behovet av att utveckla allianser med andra likatänkande länder. Det har regeringen under de gångna åren försummat. Sverige måste utveckla en allians för utvecklingen av EU som strävar till att göra Europa starkt och som inser att det inte är samma sak som att göra EU-kommissionen starkare.
För det tredje måste en agenda för förnyelse av EU byggas upp långsiktigt och inte först inför de sista dagarnas förhandlingar av andras förslag. Det är den långsiktiga politiken som måste stå i förgrunden för hur EU ska utvecklas, inte den ständiga maktkampen mellan dess olika institutioner. Krispaketets inriktning mot EU-skatter innebär ingen som helst stärkning av europeisk konkurrenskraft, tvärtom, men stärker däremot kommissionen på bekostnad av medlemsstaterna. Säkerhets- och utrikespolitiken kräver däremot mer av gemensamt beslutsfattande men med medlemsstaterna som avgörande bas, inte kommissionen.
För det fjärde är det uppenbart att EU-kommissionen måste tvingas förbereda budgetförslag som är så väl förberedda att de kan antas utan djupgående konflikter istället för att lägga förslag som väcker konflikter och tävlan i ökade utgifter.
För det femte, och det är det viktiga för den svenska debatten, tron att man är Europavän bara för att man bugar sig för EU-kommissionens förslag och naivt sjunger med är inte bara förlegad utan direkt skadlig för den gemenskap och sammanhållning som EU behöver.
Förhandlingsresultatet är ett misslyckande för Sverige. Nu måste vi bryta upp från bidragstänkande till en agenda som fokuserar på att Europa ska stå starkt i en hotfull värld.