Förnyelse handlar inte om att byta åsikt till någon annans utan om att tänka nytt, utanför gamla ramar, och att tänka så att samhället förnyas. Att våga tänka bortom det vanliga och det som dominerar det allmänna tänkandet, inte att anpassa sina tankar till en gammal agenda. Människors möjligheter har i alla tider handlat om att befrias från gamla begränsningar som har inskränkt individers möjligheter, stärkt makthavare och som har värnat det gamla på det nyas bekostnad.
Uppbrottet från det gamla bondesamhället, skiftesreformerna – som var vår kanske största strukturreform genom tiderna – , avskaffandet av skråväsendet och gamla tiders monopol, upplösningen av handelsförbud och protektionism har alltid haft sina motståndare som har värnat det gamla och sina egna intressen på de många individernas bekostnad. Så är det även nu. Att acceptera gammal socialdemokratisk politik från 1970- och 1940-talen var aldrig någon förnyelse utan en eftergift åt en annan agenda och åt särintressen som hindrat nya jobb och nya bostäder.
Den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen är från 1970-talet, formad av den tidens industriella och kollektivt präglade arbetsmarknad. Hyresregleringen är från 1940-talet. Tanken på att dessa skulle förnyas har länge av inbitna intresseaktivister setts som en attack mot arbetsmarknaden och mot hyresmarknaden. På samma sätt som det gamla bondesamhällets och skråväsendets försvarare såg förändringen som ett hot mot samhällsordningen.
Sanningen är att den svenska arbetsmarknaden genom sina trösklar inte fungerar så bra som den skulle kunna göra. Genom att den fungerar dåligt skapar den otrygghet och arbetslöshet för fler än vad en reformering mot tidens krav och förutsättningar skulle kunna innebära. Den drabbar mängder av enskilda utanför arbetsmarknaden till förmån för fackets makt.
För det första är det svårare att komma in på arbetsmarknaden eftersom lagstiftningen inte bara gynnar dem som är inne på den utan också gör varje nyanställning till en större risk. Det drabbar särskilt dem som är unga eller som är utrikesfödda, eller helt enkelt inte svarar mot det som är den enskilde arbetsgivarens normalbild. Det innebär att den arbetsrättsliga lagstiftningen slår mot dem som har svagast ställning på arbetsmarknaden men också i samhället.
För det andra motverkar den arbetsrättsliga lagstiftningen rörlighet på arbetsmarknaden eftersom den enbart fokuserar på tiden för en anställning. Det innebär att den ger den som varit anställd en längre tid större trygghet men den som varit anställd en kortare tid en större. Den slår därför mot dem som byter jobb. Om någon varit anställd längst på ett jobb och byter till ett annat är vederbörande den som plötsligt har minst trygghet, i termer av lagstiftningen.
Det innebär att en person som har 15 år bakom sig på en tidigare arbetsplats kommer före en person som bara jobbat i ett år på den nuvarande arbetsplatsen. Varje jobb-byte innebär med denna ordning en eliminering av anställningstrygghet. Samtidigt som den som stannar på sin arbetsplats, och förlorar kompetensbreddning, lönemöjligheter och utvidgad anställningsbarhet uppmuntras att inte söka ett annat jobb, därför att då förlorar man all den intjänade tryggheten. Bostadsmarknaden och beskattningen av bostäder bidrar till att dra ner rörligheten.
Eftersom det både är svårare att komma in och negativt att byta jobb förlorar den svenska arbetsmarknaden många arbetstillfällen. Vakanser tillsätts inte så bra som de skulle kunna göra eftersom rörligheten är låg och det innebär att färre jobb blir lediga för dem som är på väg in eller precis kommit in. Arbetsmarknaden har det svårare att expandera gentemot de nya och genom de som rör sig och fyller vakanser. Samtidigt blir det lite svårare att få rätt person till rätt jobb.
Det är dåligt för kunskapsekonomin och det är dåligt för företagen samt för de enskilda löntagarna. Färre människor som är i jobb är dåligt för stat och för kommun och för oss alla.
När det gäller bostadsmarknaden är problemet att den inte är en marknad. Därför byggs det för lite. Det yttrar sig i bostadsbrist, långa köer och skenande boendekostnader. Dels stiger priserna på bostadsrätter, dels så skenar hyrorna för andrahandsuthyrning och dels skenar de svarta hyrorna. Samtidigt som fastighetsägare har för litet intresse för att bygga eftersom de inte får ta ut de hyror som en ny bostad kan kosta. De får ut mindre medan de som har en bostad kan ta ut mer. Det finns med andra ord uppenbara skäl till varför det byggs för lite trots att efterfrågan stiger.
De som menar att detta är en social bostadspolitik bör förklara varför bristande rörlighet, bristande utbud och långa köer är att föredra framför rörlighet mellan olika bostäder, ökat byggande och försvinnande köer. Med fler bostäder byggda sjunker den relativa efterfrågan och de hyror som fastighetsägare kan ta. Det är därför som länder utan bostadsreglering kan ha lägre hyror än vad vi har i Sverige, trots marknadsprissättning.
Förutom att en marknad som leder till fler bostäder är bättre än en som leder till bostadslöshet.
Så den gamla arbetsrätten och hyresregleringen har gett arbetslöshet, bristande rörlighet och högre kostnader för den enskilde utan att det lett till byggande, fler bostäder och högre sysselsättning. Det gamla motverkar förnyelsen, de nya jobben och de nya bostäderna. Det drabbar framförallt dem som står utan jobb och bostad, de som har svagast ställning på arbetsmarknaden och på bostadsmarknaden. Det är hög tid att dessa två sektorer reformeras.