Reaktionerna efter Folk och Försvars årliga konferens i Sälen är på många sätt, nästan som skolboksexempel, på hur känsla av kris skapar sina reaktioner. Först förnekelsen, sedan ilskan mot den som säger som det är och därefter verklighetsflykten med krav på att man ska formulera det på ett annat sätt så man kan ta emot det. Men det hjälps inte.
Vi har ett krig i Europa. I det kriget dödas människor genom massbombningar, genom ren terror och genom att de som bara vill försvara sitt land dödas av ryskt artilleri, ryska bomber och ryska soldater. De har inte valt detta krig. Att de vill försvara sitt land gör dem inte till krigsivrare, som Göran Greider med flera implicit antyder, när han och andra anklagat dem som vill vi ska kunna ha beredskap mot kriget för att vara krigshetsare.
Krigshetsarna finns i Moskva. Det är lätt att ta del av deras tankar för de sprider dem gärna. De vill utplåna Ukraina som nation och ser väst som sin fiende utan någon respekt för gränser. De vill, och de säger det, ta kontroll över fler länder, som bland annat Finland och Sverige, förutom de baltiska länderna. Det är allvarligt och det är skrämmande, men det skrämmande är inte att det sägs hur det är utan att det är en del av vår faktiska verklighet. Förnekelsen av det är lika allvarligt som förträngningen av att bomberna kan drabba oss.
Kriget förs nämligen inte bara i ett europeiskt land, det handlar om europeisk säkerhet och frihet i allra högsta grad. Det är uttalat från Moskva sida, det vill säga från dem som är krigshetsarna, att man riktar sig mot hela Europas säkerhetsordning och mot hela Europa. Om Ryssland vinner mot Ukraina blir det en inbjudan att fullfölja den aggression man redan står för mot andra. Det innebär att bomber som faller idag i Ukraina kan falla även på andra. Vi är inte uteslutna vare sig genom någon magik eller annan mystisk omständighet, än mindre genom att vi skulle vara mer respekterade eller älskade än andra.
Vi ser också hur kriget förs på många fler fronter och nivåer än vad den konventionella föreställningen säger. Krig förs i dag inte på några särskilt utvalda krigsfält och fronter utan genom bland annat cyberattacker, desinformation, sabotage och destabilisering. Det är heller inte det fullskaliga kriget som behöver vara hotet vilket en del av vänsterns företrädare har inbillat sig när de velat inbilla andra att det inte finns skäl till någon oro så länge Ryssland bedriver krig i Ukraina.
Ryssland behöver inte vänta på att återbygga alla de förluster som drabbat den ryska krigsmakten sedan invasionen. Med hot om terror kan man påverka andra, och med terrorbombningar med enskilda missiler, med små gröna män som plötsligt slår till eller genom små väpnade aktioner till havs, på marken eller i luften kan man föra sitt krig som man vill.
Krönikörer som tror sig kunna utesluta det ena eller det andra sitter antingen fast i det kalla krigets föreställningsvärld eller i naivitetens drömvärld. De är farliga eftersom de faktiskt vill vi ska hålla garden nere och beredskapen låg. Ofattbart nog väljer de den fullkomliga ansvarslösheten. Ukrainas folk vet av bitter erfarenhet hur verkligheten ser ut när man inte kan värja sig. Krönikörer som Lena Mellin, Johan Croneman och Göran Greider står inte för fred när de menar att de som vill att vi ska vara beredda står för en krigsretorik och rustningsiver. De står i sin iver att stå för något radikalt eller för verklighetsflyktens klokskap för att den som vill angripa oss ska finna ett land som är utelämnat åt krigets ondska.
Det finns tyvärr inget annat sätt att beskriva verkligheten på än med verklighetens ord. Det innebär inte att kriget drabbar oss utan det innebär att vi ska göra vad vi kan för att kriget inte ska drabba oss. Och om det drabbar oss bör vi vara förberedda. Det bör mogna människor kunna diskutera utan verklighetsflykt eller förnekelse. Framförallt bör man inte hemfalla åt enfalden att tro att beredskap och försvarsvilja är krigshets.
Alla de ukrainare som lever i krigets elände gör det inte för att de ville det utan för att Putin vill det. Det samma gäller Sverige. Vill vi inte att det värsta ska drabba oss måste vi vara beredda att möta det värsta.