Den 27 januari är minnesdagen över Förintelsen. Det är en dag som påminner oss om det sämsta och värsta i Europas moderna historia men också om det sämsta och värsta som uppenbarligen kan göras av människor mot andra människor. Den antisemitism som ledde till Nazitysklands genomförda förintelse av mer än 6 miljoner människor sträckte sig bortom hatet och handlade om en total dehumanifiering som legitimerade handlingar som inget civiliserat samhälle kan leva med.
Det var Auschwitz som befriades, eller öppnades, eller hur man ska uttrycka det faktum att Röda Arméns framryckningar ledde till att världen fick skåda en organiserad grymhet som få tidigare ville tro på, just därför att det var obegripligt. För många av dem som överlevt var livet oåterkalleligt skändat, förstört eller skadat. För dem innebar befrielsen av lägret därför inte så mycket frihet men ett upphörande av en omänsklig tillvaro.
Hur enskilda människor kunde begå alla dessa skändligheter är svårt att förstå, hur ett organiserat samhälle, en regim i ett europeiskt land, kunde göra sig medvetet skyldigt till allt detta går bortom vårt förstånd. Likväl måste vi förstå att det skedde då och kan ske igen. Och att det sker igen.
Det finns ingen viktigare civilisatorisk uppgift än att bekämpa antisemitismen. Inte bara för hur den drabbar människor utan också för hur den drabbar de samhällens som förvrids av dess hat och förakt mot medmänniskor. Där antisemitismen lever finns också ett hot mot det civiliserade samhällets allra mest grundläggande värderingar och barriärer.
Vi har en plikt att förstå det som är svårt att förstå. Vi har en levande antisemitism i det svenska samhället. Vi har dels den traditionella antisemitismen med nazistiska rötter. Den är till sin omfattning begränsad och till en del aktiv. Men den väcks regelbundet och den riskerar att väckas i än större omfattning.
Vi har också den nya antisemitismen som tagit plats i Sverige genom de människor som kommit från de delar av världen där antisemitism är ett samhälleligt kitt, ett hat som är en naturlig del av en övergripande samhällsideologi. I många muslimska samhällen har under århundraden funnits en tolerans, men också avgörande indelning, gentemot judar. Men det är också uppenbart att denna relativa tolerans är bortsvept i vindar som gett radikalisering och muslimsk extremism. Den iranska regeringen uttalar regelbundet att Israel bör utplånas och med det den judiska staten. Extremistgrupper som Hamas och Hizbollah upprepar ständigt sitt hat mot judar. I den palestinska myndigheten uppmuntras antisemitism, bland annat med läroböcker som förklarar varför judar skiljer sig från andra människor.
Alltför många av de människor som flytt från denna del av världen, den del av världen där Israel ständigt söker överleva, tar med sig antisemitism till Sverige. Vi ser uttryck för detta i klassrum, i bostadsområden och i en stad som Malmö. Ett problem är att denna antisemitism inte har diskuterats och bemötts, gränser har inte satts, och dess företrädare har inte ställs till ansvar som en förment respekt för invandrare och flyktingar. I Malmö har denna antisemitism snarare försvarats eller ursäktats, med krav på att judar måste instämma i kritiken mot Israel för att inte själva bära skuld för den antisemitism som finns. När judar lämnar Malmö på grund av den stämning de känner har det svenska samhället förlorat en barriär. Vi måste se detta, förstå och agera. Det får inte vara så i Sverige.
I skolor ser vi exempel på exempel på att antisemitism ursäktas eller förklaras med att det är ett flyktingperspektiv, som man inte kan ställa någon till ansvar för. Det blandas samman med eller ursäktas med att det handlar om en debatt om Israel. Men man kan inte förstå eller diskutera Israels säkerhetsproblem om man inte sätter det i perspektivet av de krafter som präglar arabvärldens hat mot Israel. Det är inte Israels och israelernas fel att Israel och israelerna finns. Det är deras rätt som en fri och suverän stat, liksom alla andra fria och suveräna stater.
Oviljan att acceptera Israel som en grannstat hänger samman med att landet är en demokrati och öppet samhälle som utmanar alla dem som vill se ett samhälle där människor lever under andra villkor och lagar än demokratins och rättsstatens. När Margot Wallström påpekade att saudiarabisk lagstiftning inte är förenlig med fundamentala mänskliga rättigheter uttryckte hon det med att det var en medeltida lagstiftning. Men det är inte ålderdomligheten som är fel utan det förakt för människors rättigheter, föraktet mot kvinnor och föraktet för demokrati och öppet samhälle i vår tid som är problemet. Och så ser Mellersta Östern ut. Det beror inte på Israel, heller inte på araber eller muslimsk tro, utan på frånvaron av demokrati och det öppna samhällets idéer.
Men det vore att vara blind inför verkligheten att det är en djupt rotad och politiserad antisemitism som leder till hatet mot Israel. Den finns mer i vissa grannländer och mindre i andra. Men den finns där och spelar en avgörande politisk roll.
Och det är som att en sådan blindhet präglar vår debatt om Israel. När Israel slår tillbaka mot anfall beskrivs det som att Israel bryter vapenvila. När israeliska medborgare angrips i en samordnad och organiserad terrorvåg av knivdåd blir det den israeliska polisens svar mot terroristerna som står i fokus, inte terrorns offer.
Det innebär inte att alla rättsstatens krav ska ställas på Israel, liksom på Sverige, Frankrike, USA eller varje annan rättsstat. På samma sätt finns det alla skäl att kritiskt granska och diskutera den israeliska regeringens politik och beslut, som när det gäller bosättningspolitiken. Men det innebär att det inte är möjligt att diskutera Mellersta Österns många olika konflikter utan att ta hänsyn till det hot som antisemitismen är mot judar. Det förvånar mig ständigt att så många är blinda inför denna antisemitism att man gör demokratin Israel till problemet i en region präglad av brutala diktaturer med en lagstiftning präglad av förakt för den enskildes rätt och med antisemitism som en del av den politiska ideologin.
Och det är förvånande att så många debatter i det svenska samhället bortser, eller till och med ursäktar på grund av Israel, från den antisemitism som undergräver viktiga värden i vårt eget samhälle.
Det är förvånande att antisemitiska utfall kan förenas med att man får programledaruppdrag i Sveriges Television. Det är förvånande att hatet mot Israel och mot judar inte påverkar nyhetsrapportering från Israel och Mellersta Östern.
Det är förvånande att Israels försvar mot attacker som motiveras av hatet mot judar inte sätts in i detta sammanhang utan som om Israel låg i Jämtland och som antisemitism inte var en faktor.
Det är förvånande att israeliska terroroffer inte rapporteras som de individer de är medan däremot terroristen framställs som ett tragiskt offer.
Den antisemitism som vi ser växa fram i det svenska samhället är en del av den verklighet som omger Israel. Den måste bekämpas genom att det sätts ljus och uppmärksamhet på den och att den möts av en klar gräns för respekt för respekten för varje enskild människa.
En dag som i dag är det värt att tänka på hur vi försvarar oss mot antisemitismens gift som drabbar vårt eget samhälle. Det kräver att vi ser och förstår de hot som finns idag. Inte tror att det hör en annan tid till.