Den här veckan i Strasbourg kommer att präglas av fortsatta diskussioner om förhandlingarna med Storbritannien inför den brittiska folkomröstning som förmodligen blir senare i vår. I den svenska riksdagen fastläggs positioner dagarna innan Europeiska rådet den 18 och 19 februari och här diskuteras och förhandlas den uppgörelse som krävs.
Det finns tunga skäl för att den svenska regeringen, de andra medlemsstaternas regeringar och en majoritet i Europaparlamentet stöder en uppgörelse som underlättar för den brittiska regeringen. Vi svenskar har all anledning att utifrån våra egna och unionens intresse verka för att britterna kan få det som krävs för ett fortsatt medlemskap. Nu är viktigt att se till det stora istället för att fastna för eller prioritera det lilla.
Frågan om Storbritanniens medlemskap i EU är en stor fråga för landets egen framtid men också för hela Europas. En bra test på politiska alternativs innebörd och betydelse är att tänka sig frågan om vem som blir gladast om det ena eller andra alternativet faller ut.
Ett brittiskt beslut att träda ut ur unionen skulle tveklöst glädja Vladimir Putin mer än någon annan. Ett svagare EU skulle stärka Ryssland i Ukraina och försvåra för Europa att med konsekvens upprätthålla sanktioner till stöd för att Ryssland måste acceptera Minskavtalet och internationell lagstiftning och rätt. De extrema krafter som i samarbetet över gränserna ser en frihet de bekämpar skulle triumfera eftersom de vill att kollektiva motsättningar ska definiera våra samhällens utveckling. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i Sverige skulle liksom sina motsvarigheter runt om i Europa känna medvind.
Det gäller också för alla dem som i fri handel och i den inre marknaden ser hot istället för växande välstånd. Det spelar ingen roll att fri handel historiskt och i nutid har gett ekonomiskt välstånd, social utveckling, civilisation och bättre livsvillkor för alla. Socialister av olika slag hatar marknadsekonomi, öppna marknader, konkurrens och fri handel. Lars Ohly skulle liksom Jimmy Åkesson känna fritt fram för sina inskränktheter medan Jonas Sjöstedt liksom Ukips Farage skulle applådera föreställningen om att det är EU som är problemet.
I viss mån har de rätt. EU är problemet. För dem. Eftersom de hatar att människor kan röra sig fritt över gränserna, att ekonomin utsätts för konkurrens och för att deras egen vilja att styra över andra människors liv försvagas för varje öppnad gräns inom vår ekonomi och i våra europeiska samhällen. De står för politiska idéer som är svaga i verkligheten och de behöver sina mekanismer för att vända världen ryggen och där få lov att tvinga människor forma det idealsamhälle de suttit och grubblat fram.
EU är nyckeln till många av de problem Europa i dag möter men på bekostnad av sjöstedtarnas och UKIP-arnas slutna och inskränkta samhällen.
Både vänsterpartiets och Sverigedemokraternas politiska grupper i Europaparlamentet agerade emot frihandelsavtalen med Ukraina, Georgien och Moldavien. Tre länder som är utsatta för påtryckningar, hot, krig, ockupation, korruption och rättslöshet från den samhällsmodell som är Putins skulle i deras Europa inte få stöd, inte möjlighet till fri handel och inte samarbete för en öppen energipolitik, kamp mot korruption och för fungerande rättsstater. I deras Europa skulle dessa länder tvingas tillbaka till ett beroende till Kremls maktfullkomlighet. Det är så de värnar om Europas frihet.
Det är självfallet att ett Europa där deras politik har medvind skulle utsättas för mer av den politik som i dag drabbar Ryssland men också dess grannländer. Ett svagare EU öppnar vägen för den maktfullkomlighet som extremerna förenas i att älska eller ursäkta och skulle inte kunna vara en motkraft mot rysk aggression.
EU har lika lite som Sverige lyckats lösa flyktingpolitikens utmaningar och problem. Men det är helt uppenbart att vi inte kommer kunna göra det som enskilda stater i Europa. Flyktingproblemet kommer inte ifrån Europa utan utifrån, och till stor del genom ryskt stöd till Syriens regim.
Klimatfrågan kräver samarbete. Den ekonomiska återhämtningen och Europas ekonomiska tillväxt kräver en inre marknad som ger våra företag samma eller bättre förutsättningar än i andra delar av världen. Forskningen kräver ett öppet och samverkande Europa. Den digitala ekonomin kräver gemensamma insatser och ansträngningar. Vi behöver en politik som fokuserar på konkurrenskraft, den inre marknaden och mindre byråkrati.
Detta är också krav som det är lätt att hålla med britterna om, till skillnad från deras föreställning att det bara är de som driver dessa frågor.
När det gäller balansen mellan euroländer och icke – euroländer ställer britterna rimliga krav som även ligger i Sveriges intresse, liksom i hela Unionens, nämligen att alla ska ha samma inflytande över de gemensamma frågorna.
Det som framstår som svårast är de brittiska kraven på att välfärdssystemen inte automatiskt ska inbegripa medborgare från andra länder. Det framställs som diskriminerande och i strid med den fria rörligheten. Och det ligger ett stort problem i detta.
Samtidigt är det inte logiken att den som betalar skatt också ska få ta del av den offentliga välfärden som britterna vill förändra. I det brittiska skattesystemet ingår så kallade skattekrediter som är till för att subventionera arbeten med låga löner.
Det innebär att många av de jobb som utländska löntagare har redan har en skatteåterbäring genom själva jobbet samtidigt som skatteintäkterna är små eller försumbara. Det skapar det brittiska problemet. Det finns skäl att finna en lösning på detta problem, dels därför att det inte är orimligt att man löser det, dels för att det är viktigt att Storbritannien står kvar som medlem. Det som har kommit att kallas en ”nödbroms” handlar om att ett land, till exempel Storbritannien ska kunna få använda den när situationen är av den arten att den fria rörligheten skapar denna typ av problem.
De krav som britterna ställer för att stanna kvar har inte den storleksordning att de borde avgöra medlemskap eller ej. Men när de nu har ställts är det viktigt för Europa att göra vad vi kan för att Storbritannien fortsatt blir en aktiv och viktig medlem av EU. Det är i grunden vad förhandlingarna inför det Europeiska rådet 18 och 19 februari handlar om. Det finns skäl för oss både i Sverige och i Europaparlamentet att göra vad vi kan för att Cameron ska kunna rekommendera britterna fortsatt medlemskap. Det är en av de viktigaste frågorna vi står inför.
Den ligger till skillnad från många andra i våra egna händer, så långt det gäller att ge britterna en bra uppgörelse. Sedan ligger det i britternas händer. Det är svårt att se vad någon skulle vinna på ett brittiskt utträde, förutom nationalister som odlar en svunnen tids myter och Putin som odlar en politik som riktar sig mot rättsstat och demokrati.