Det fransktyska toppmötet mellan Sarkozy och Merkel utmynnade än en gång i förhoppningar om att man ska kunna komma på nya lösningar. Men förhoppningen om nya lösningar leder mest till återvändsgränder av olika slag.
I det ena fallet krav på fördragsändringar som definitionsmässigt innebär att de inte är tillgängliga i den kris vi befinner oss i och som riskerar att driva fram en förändring av EU som formas i desperationens förhoppningar snarare än på opinionsmässigt stöd och klok eftertanke.
I det andra fallet lösningar som inte är lösningar på skuldkrisens utmaningar utan mer ett uttryck för en vilja att handla när man hellre vill leva upp till vad man tror opinionen kräver än till ekonomins krav. Den finansiella transaktionsskatten är ett exempel på detta. Den kommer knappast att bli genomförd, om den blir det så löser den knappast konkurrenskraftsproblemet, tvärtom, och den är inte till för att minska statliga budgetunderskott utan ökade EU-utgifter.
Svenska Dagbladets politiske redaktör PJ Anders Linder skriver i dag klokt om att Europas ledare måste börja ta sina väljare på allvar, både säga som det är och säga vad man kan göra. Och så är det. Nya EU-skatter som transaktionsskatt fungerar inte som någon trolldom och löser inte Greklands eller Italiens problem och stärker heller inte den samlade europeiska ekonomin styrka.
Så man får allt göra det som är konkret, besvärligt och som biter på verkligheten. Besparingar som minskar utgifter och ger ökade inkomster. Tillväxtreformer som tar tid att verka men som ger trovärdighet när de beslutas. Inga hokus pokus utan fokus och åter fokus på tillväxt och stabila finanser.