Det blänker just nu till då och då en beundran för Stefan Löfvens förmenta ansvarstagande som är svårt att förstå eftersom det just nu råder en fundamental brist på ansvarstagande. Om det är något vi har sett prov på de senaste dagarna är det en oförståelse för det ansvar en statsminister och en regering har och en flykt från det ansvar man borde ta.
Trots ett allt svagare svenskt försvar och en fortsatt förvärrad omvärldssituation har regeringen och försvarsministern vägrat annat än marginella anslagsökningar. Den långsiktiga utvecklingen av försvarsanslagen innebär att de rör sig under 1 % av BNP med konsekvenser i form av ett allt svagare försvar, i faktisk mening och än mer i förhållande till omvärlden. Försvaret har i dag inte anslag för att förverkliga det nu liggande försvarsbeslutet som i sin tur är ett led i en långsiktig försvagning av försvaret. Frågorna om ökade försvarsanslag har i en sömngångaraktig byråkratisk form skjutits fram till beslut 2020 för en möjlig effekt kanske 2022 eller därefter. Det är ett uttryck för en oförmåga att ta ansvar för Sveriges försvar och svensk säkerhet.
Ytterst faller detta ansvar på Stefan Löfven men Peter Hultqvist är den främste företrädaren för denna politik. Återinförd värnplikt och avtal med andra länder utan några ömsesidiga garantier förändrar inte detta faktum även om det är bättre än inget alls. Verkligheten är likväl att svensk försvarsförmåga inte lever upp till de beslutade kraven och än mindre till den förändrade verkligheten. När en lång rad debattörer nu säger att Stefan Löfven tar ansvar är det oklart för vad. Han gör det inte för försvaret och för svensk säkerhet. Tvärtom förs försvarspolitiken i samma sömngångarhastighet som präglade hanteringen av Transportstyrelsen.
Till skillnad från försvarspolitiken berodde den inte på en felaktig politik utan på grava försummelser i det ansvar ledamöter i en regering har. Det är regeringen som styr riket och man gör det tillsammans under gemensamt ansvar. Redan i november 2015 påbörjade SÄPO en utredning mot Generaldirektören för Transportstyrelsen rörande brott mot rikets säkerhet.
Det är ofattbart att regeringen i sin helhet och dess chef i synnerhet inte fick vetskap om detta förrän i januari 2017. Det innebär mer än ett års passivitet inför ett haveri som skadat svensk säkerhet och skyddet av svenska medborgare. Först i juli 2017 säger sig statsministern ha fått den fulla bilden av detta hot mot svensk säkerhet. Efter att SÄPO i november 2015 varnade myndigheten för att fortsätta lägga ut datadriften på det planerade sättet. Under denna tid har viktiga uppgifter för svensk säkerhet och skyddade uppgifter om svenska medborgare exponerats för andra än vad svensk säkerhetslagstiftning tillåter. Från november 2015 till januari 2016 kunde regeringen ha agerat, från mars 2016 kunde skadeverkningarna ha minimerats och fram till januari 2017 kunde ytterligare skademinering ha utförts. Och fram till att statsministern nu i juli 2017 erkände det hela som ett haveri kunde allt det ha gjorts som regeringen nu säger sig vilja utföra. Det är inte en regering som tar ansvar utan en regering som inte tar ansvar för svensk säkerhet.
Det är desto mer uppenbart som statsministern pressträff i dag signalerade att han vare sig inser eller erkänner att regeringen begått något fel, att han själv har brustit eller att någon annan har brustit.
Tvärtom anser han att en haveriet under hans regering, om det ska skyllas på någon, på sin höjd kan skyllas på alliansen och han hävdar på fullt allvar att den kris som haveriet lett till för landets del och för regeringens del beror på oppositionen. Inte på statsministern eller de statsråd som har haft ansvar för den aktuella myndigheten, för säkerhets- och krishantering, för försvar- och säkerhet eller någon av dem som sitter i regeringens säkerhetsråd. Ingen har enligt Löfven ansvar för den kris hans regering försatts i, förutom oppositionen. Det finns inget ansvarstagande alls i detta. Det finns heller uppenbarligen inte ens en förståelse, efter det som hänt, vad ansvarstagande borde innebära.
De som nu hävdar att statsministern tar ansvar genom att inte göra något utan sitta kvar har mycket lågt ställda krav både på regeringsmakten, på hur en regering ska fungera och på vad som krävs för att hävda svensk säkerhet. Framförallt har de mycket låga krav på vad ansvarstagande innebär. Försummelse under två års tid är inte ansvarstagande, förnekelse inför det uppenbara haveriet är heller inte ansvarstagande.
Stefan Löfven tar bara ansvar för att hans regering ska sitta kvar och inte ställas till ansvar. Försummelserna och förnekelsen ska inte leda till ändring eftersom han inte anser det finns skäl till ändring. Det är ofattbart i sig och det är svårt att förstå att några kan bländas att tro att detta är ansvarstagande för landet. Den fortsatta nedrustningen och haveriet när det gäller Transportstyrelsen.
Det finns uppenbarligen de som imponeras denna maktfullkomlighet utan ansvar och som därför anser att man ska göra en politisk värdering av Peter Hultqvist försummelser i regeringsarbetet. Det är anmärkningsvärt, inte minst eftersom man menar att oppositionen politiserar frågan genom att ställa statsråd till ansvar. Istället vill man politisera det hela genom att relativisera Hultqvist ansvar och försummelser.
Ett gravt problem för svensk säkerhet kommunicerades inte till statsministern. Det i sin tur ledde till passivitet och underlåtenhet vad gällde den samlade regeringens agerande. Statsministern, som inte själv förmår informera sig om dramatiska hot mot svensk säkerhet, fick inget veta förrän ett knappt år efter det att Hultqvist fick information om att SÄPO utredde en myndighetschefs lagbrott mot svensk säkerhet av omfattning som statsministern rubricerar som haveri.
Peter Hultqvists försummelse ursäktas inte av att han är mer gillad än andra statsråd. Han har brustit i ansvarstagande i en affär som har en magnitud som jämförs med tidigare mycket allvarliga spionskandalers skadeverkningar. Det vore att politisera misstroendefrågan om hans försummelser skulle ursäktas för att han sagt sig vilja stärka försvaret, vilket han alltså – vilket inte hör hemma här – inte har gjort. Att han anses vara en bra socialdemokratisk försvarsminister gör inte skadeverkningar som han kunde ha minimerat mindre allvarliga, försummelsen är den samma.
Det finns en ytlighet inför allvaret i det som har hänt, både vad gäller försummelserna som statsråd och skadeverkningarna av haveriet som inte handlar om ansvarstagande utan om beundran för socialdemokratisk maktutövning utan respekt för det ansvar all maktutövning måste präglas av. Löfven har inte tagit ansvar. Vare sig när det gäller försvarets anslag och förmåga eller när det gäller den formella hanteringen av ett haveri under hans styre. Han flyr ansvaret. Och det gör inte Hultqvists försummelser mindre. Man tar ansvar genom att agera, inte genom att gömma sig. Statsråds försummelser måste leda till utkrävande av ansvar.