Den 30 november, i dag för 80 år sedan, bröt Finska vinterkriget ut. Det blev en manifestation av vad en nation och ett folk kan göra för sin frihet, om man förstår värdet av den, och är i dag en påminnelse om vikten av att alltid göra det yttersta för att med stöd av andra försvara den.
Vinterkriget var en av många tragiska konsekvenser av den så kallade Molotov-Ribbentroppakten, det vill säga uppgörelsen mellan Hitler och Stalin att sinsemellan dela upp Europa mellan sina respektive diktaturer. Bra två månader innan hade Hitler startat andra världskriget genom att invadera Polen den 1 september 1939. Samtidigt krävde Stalin militär tillgång till de baltiska staterna, för att ockupera dem och för att förbereda anfallet mot Finland.
Finland kom att bli det stora och hjältemodiga undantaget. Trots en övermäktig motståndare – Sovjetunionen satte i slutskedet in en miljon soldater, nästan 7000 stridsvagnar och 4000 stridsflygplan mot Finlands 250 000 soldater, 30 stridsvagnar och 130 flygplan – lyckades Finland försvara sin frihet och självständighet. Estland, Lettland och Litauen tillföll liksom länderna i Central-Europa Stalin enligt den delningsplan han kommit överens med Hitler om. Förtrycket och förnedringen av dessa stater bestod under 50 år fram till 1989. Men Finland förblev fritt, trots att man fick ändra gränser och avstå territorium. Friheten och demokratin avstod man aldrig.
Det var till betydande del med svenskt stöd som Finland kunde göra detta. Närmare 20 av flygplanen var svenska. De svenska vapenförråden öppnades för stöd till den finska armén. Över hundratusen gevär, 40 miljoner patroner, mer än 100 kanoner och 100 luftvärnspjäser kom till Finland ur de svenska förråden. Det svenska försvaret fick genom detta en än mer urholkad förmåga. Men det måste sägas att det var det värt. Det bidrog till att vårt grannland förblev fritt.
Det finns något att säga om detta för vår tid. De baltiska staterna var alla neutrala och ingick inte i någon allians. De var allianslösa. De invaderades skoningslöst med 50 års totalitärt förtryck som följd. Ockupationen av dem användes för att angripa Finland. Finland var allianslöst liksom de baltiska staterna men utsattes likväl för Sovjetunionens anfall.
På motsvarande sätt är det värt att påminna om att Norge och Danmark skoningslöst utsattes för tyska invasioner och ockupationer med förtryck och förnedring som följd. Danska och norska judar som inte lyckades fly hamnade under Hitlers förintelseplaner. Även de var allianslösa. Det var bara tack vare de allierades seger över Nazityskland som de återfick sin frihet.
De som i dag försöker hävda att Sveriges unika tur att stå utanför andra världskriget beror på att vi var alliansfria, eller allianslösa, ignorerar totalt denna historiska verklighet. Danmark och Norge återfick sin frihet genom allierade. Finland kunde försvara sig med hjälp av Sverige där många svenskar gjorde Finlands sak till vår. Det var inte allianslösheten som gav fred eller frihet utan allierade som bidrog till att demokratin vann mot diktaturen i dessa fall. De baltiska staterna hade inga allierade och var bara föremål för Stalins och Hitlers delning av Europa.
I dag har vi en värld där alliansfrihet än mer uppenbart är allianslöshet. För de baltiska staterna hade allianslöshet varit en inbjudan till rysk inmarsch. Utan EU hade de varit ryska lydriken. Finland och Sverige utvecklar allt mer samarbete med varandra men är i praktiken beroende till att Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge är medlemmar i Nato. Vi är de länder som nu riskerar att bidra till instabilitet och till ett utrymme för rysk aggression att söka ändra den europeiska fredsordningen, så som Ryssland har gjort mot Ukraina och mot Georgien, som ingen av dem hade någon allians.
Den 30 november är en påminnelse om vikten av att demokrati och frihet försvaras gemensamt. Annars ger man förtryckets och aggressionens krafter ett övertag de inte ska ha.