Europeiska fonden för strategiska investeringar är EU-kommissionens stora nummer just nu. Med ett nytt stödprogram på 21 miljarder euro vill EU-kommissionen få fart på investeringarna i Europa. Kommissionen menar att det nya programmet kommer driva fram en finansiering av mer än 300 miljarder euro i nya investeringar.
Investeringsfonden var ett vallöfte från EU-kommissionens ordförande och ett absolut krav från socialdemokraterna för att släppa fram honom. Idag röstar Europaparlamentet om förslaget. Den nya EU-fonden har väldigt brett stöd både bland medlemsstaterna och i Europaparlamentet. Sverige har oreserverat ställt sig bakom förslaget. Det är anmärkningsvärt då det finns tre grundläggande problem med investeringsfonden.
1. Finansieringen hotar konkurrenskraft och finansiell stabilitet. Finansieringen till den nya EU-fonden kommer delvis från EU:s forskningsanslag, de EU-program som bidrar mest till tillväxt, jobb och konkurrenskraft. Sverige har alltid tryckt på för att en större andel av EU:s budget ska gå till forskningsprogram, istället för till jordbruksstöd och strukturfonder. Detta är även den del av EU:s budget som Sverige har störst nytta av.
Men fonden ska även finansieras genom att EU:s medlemsstater skjuter till mer pengar, på EU-budgetspråk ska man teckna in marginalerna i EU-budgeten. Marginalerna kan liknas vid EU:s checkkonto hos medlemsländerna och finns till för att säkerställa budgetdisciplin och fungera som buffert vid oväntade händelser. Det nya förslaget riskerar att leda till ökade utgifter och går rakt emot Sveriges traditionella hållning i budgetfrågor.
2. Fonden löser inte grundproblemet, men kan i värsta fall riskera att förvärra det. Europa har successivt blivit för överreglerat, trögt och dyrt att investera i. Det är knappast brist på pengar som är orsaken till att Europa efter den ekonomiska krisen är underinvesterat med mellan 400-700 miljarder euro varje år. Trots att räntenivåerna är rekordlåga och aktiekurserna rusat de senaste åren har inte investeringarna kommit tillbaka till samma nivåer som före krisen. För att det ska bli mer attraktivt att investera i Europa är det nödvändigt att genomföra reformer som stärker ländernas konkurrenskraft, istället för att med offentliga medel subventionera investeringar som inte är lönsamma i sig själva.
Det är en grav missuppfattning attmer politisk inblandning och politisk styrning av investeringsbeslut skulle bota Europas problem. I bästa fall kan det göra nytta på marginalen, i värsta fall är det direkt skadligt för ekonomin. Förslaget riskerar att leda till omfattande felinvesteringar och att länder med stort reformbehov hoppas på att pengar från Bryssel ska ta dem ur krisen, och väljer att inte genomföra nödvändiga men politiskt kostsamma ekonomiska reformer. De lägre investeringsnivåerna riskerar i sådana fall att permanentas.
3. Luckrar upp det finansiella ramverket. Regeringen har redan gjort klart att de vill kasta det svenska överskottsmålet överbord och luckra upp det finanspolitiska ramverk som är så viktigt för Sverige och som vi länge hade konsensus kring på hemmaplan. Samtidigt som den grekiska vänsterregeringen för landet allt närmare statsbankrutt har regeringen gått med på att luckra upp budgetreglerna i stabilitetspakten, EU:s finanspolitiska ramverk, trots att just ökade underskott är det största hotet mot investeringar.
Investeringsfondens förespråkare får det ofta att låta som att det nya stödprogrammet i ett slag löser alla Europas problem. Det förvånar oss faktiskt att Europa i stort och även den svenska regeringen verkar tro på detta. Istället för finansiella luftslott behöver Europa en ambitiös agenda med avregleringar och reformer för tillväxt och jobb. Det skapar framtidstro och förutsättningar för investeringar. Det gör inte överstatliga investeringsfonder, högre skatter, högre skuldnivåer och mer statlig inblandning i ekonomin.
Det må vara hänt att Sverige valt att inte försöka stoppa fonden i förhoppningen att den trots allt ska bidra till nya investeringar. Det skulle kunna skada Sveriges inflytande i viktiga budgetfrågor i EU i framtiden. Vi har för vår del sett till att minska nerskärningarna av forskningsbudgeten. Allvarligt är att investeringsfonden likväl inte kommer ge de investeringar som förhoppningarna gäller, trots att så många nu sätter sin tillit till den. För kejsaren är naken. Och om inte Sverige säger det, vem gör det då? Och hur ska vi i så fall få fart på riktiga reformer, riktiga investeringar och riktig tillväxt?
Gunnar Hökmark
Christofer Fjellner
Europaparlamentariker för Moderaterna