En helg som varit en påminnelse om hur Europa en gång var prisgivet till den brutala ondskans krafter. Den 9 april 1940, i fredags för 70 år sedan, tog Nazityskland de steg som slutgiltigt förde in Europa i andra världskrigets kraftmätning som ledde till miljoner och åter miljoner döda. Efter ett drygt halvår av ”phony war” invaderades de neutrala staterna Danmark och Norge av tyska trupper.
Trots varningar, trots underrättelser och trots att världskriget hade brutit ut, ville de makthavande i dessa länder inte tro på att det värsta kunde hända. Danmark blev omedelbart ockuperat utan några egentliga strider medan Norge genom enskilda personers snabba agerande både kunde utöva en uppehållande försvarsstrid och låta statsledning och regering undkomma till London. Därmed var kriget inpå Sveriges gränser. För 70 år sedan. Knappt ett halvår innan hade Sovjetunionen den 30 november anfallit Finland i det som kom att kallas Finska vinterkriget, som blev till en liten nations ofattbara hjältemod.
Både de militära operationerna i öster och väster om Sverige var en funktion av att andra världskriget hade börjat genom Tysklands anfall mot Polen den 1 september. Den 17 september anföll sovjetiska Polen från öster som ett led i Tysklands och Sovjetunionens delning av Polen och Östeuropa.
Det var i sin tur denna delning av Polen som ledde till att sovjetiska trupper tillfångatog stora delar av den polska officerskåren, som fängslades i olika fångläger, bland annat utanför Smolensk, där Katynmassakern med drygt 4000 avrättade tillfångatagna officerare kom att bli ett led i massavrättningar på mer än 20 000 personer ur den polska eliten. Det skedde genom en order som Stalin utfärdade den 5 mars och genomfördes i dessa dagar för 70 år sedan, samtidigt som tyska trupper rörde sig mot Norge och Danmark.
Och det var denna massaker som den ryska ledningen först under senare år har erkänt utfördes av sovjetiska och inte tyska trupper som stora delar av dagens polska politiska och militära elit skulle ihågkomma i en ceremoni i Katyn i lördags 70 år senare. Polens nationella tragedi i lördags var i detta sken en upprepning av ett nationellt trauma som följt landet sedan massakern avslöjades mitt under brinnande krig. De gångna dagarna ger många anledningar till att minnas hur Europas moderna historia har vuxit fram, både genom andra världskriget och genom det förtryck som drabbade östra Europa i 50 år, och där sanningen i denna fråga liksom i allt annat förtrycktes.
Något säger oss allt detta om hur långt vi kommit bort från detta omänskliga elände och förnedring av allt vad civilisation heter. Samtidigt påminner det om att europeiskt samarbete handlar om värden som vardagen inte alltid påminner oss om.
Det är också en påminnelse om att säkerhetspolitiska hot oftast blir till verklighet genom överraskningar, hur tydliga tecknen än kan synas vara i efterhand. Och det är blindheten inför dessa som mer än något annat hotar säkerhet och stabilitet. Det är ett viktigt steg som tagits när regeringen nu klargör att det svenska ubåtsvapnet ska förnyas genom två nya ubåtar och modernisering av ytterligare två.
Det är ett uttryck för behovet av att Sverige med militär förmåga måste kunna hävda sig genom underrättelser, informationsinhämtning och genom att kunna agera i Östersjön. Det handlar i dag inte om invasionshot utan risken för att andra skapar en militär dominans och motsvarande svårigheter för andra att hävda internationell rätt, kamp mot smuggling och mot miljöfarliga transporter samt motverka dem som försöker skapa en ny säkerhetspolitisk situation. Ryssland har de senaste åren gjort allt tydligare anspråk på att se Östersjön som ett eget säkerhetspolitiskt intresse. Det finns ingen anledning för någon annan kring Östersjön att acceptera dessa anspråk.
I morgon bär det för min del i väg till Bryssel. Dagen präglas för min del av sammanträde med den ekonomisk-politiska arbetsgrupp inom EPP som jag är ordförande för. Fokus kommer vara återhämtningspolitiken och hur vi snabbt återställer offentliga finanser i balans samt hur vi efter 10 år av Lissabonstrategin faktiskt kan få till stånd en reformpolitik som sätter Europa i ledningen av ekonomisk utveckling.
Behovet av nytänkande framstår som rätt klart med tanke på den allt mer försämrade situation som präglar den grekiska ekonomin. Räntenivåerna för grekisk upplåning ligger nu väsentligt över eurozonens räntenivåer. Det hjälppaket om 30 miljarder euro som i praktiken har legat klart som en ambition under lång tid kan nu behöva utlösas. Oavsett om det sker eller ej är det en tydlig manifestation av att europeisk ekonomisk politik behöver förnyas, bland annat genom att man respekterar gamla regler om underskott. I Grekland ser man konsekvenserna för välfärd och ekonomisk utveckling om man inte gör det. Socialdemokraters lätta hand på underskotten i Europa framstår i detta perspektiv som obegripligt och ansvarslöst.