Idag besöker David Cameron Europaparlamentet för samtal med de olika politiska gruppernas ledare. Det är inte bara EU-motståndare och extremister som utgör ett hot mot möjligheten att vinna britterna för ett fortsatt medlemskap. De som tror sig vara de bästa vännerna av EU utgör också genom att göra den institutionella fördjupningen av samarbetet till ett självändamål i tron att den löser alla politiska problem och motsättningar är de facto ett lika stort problem för en överenskommelse som håller samman Europa. Med sådana vänner får Europas fiender ett betydande stöd när de försöker vända människor emot samarbetet.
Frågan om Storbritanniens medlemskap i Europeiska Unionen är den viktigaste frågan för Europa i dag. Kombinationen av de olika utmaningar Europa i dag står inför – Rysslands aggressivitet, den ryska krigföringen i Ukraina, främlingsfientlighet och extremism, sönder fallet i Mellersta Östern och den framväxande terrorismen, flyktingfrågan, Assads krig mot sina egna medborgare, Rysslands bombstöd till Assad, klimatfrågans behov av en ny energipolitik, vikten av att vitalisera den europeiska ekonomin genom frihandel och en fördjupad inre marknad, strukturreformer och stabila finanser och en fungerande kapitalmarknad – ja allt detta gör det viktigt att hålla samman Europa samtidigt som de centrifugala krafterna är betydande.
Hade EU inte funnits hade vi nu sett politiska ledare åka fram och tillbaka till Bryssel, eller någon liten småstad någonstans i Europa, kanske Bratislava, för att forma en gemensam marknad och en gemensam politik för att riva inre gränser och göra Europas nationer starka genom att göra Europa starkt.
Det är Putin, främlingsfientligheten och extremismen som vore vinnarna av ett brittiskt utträde. Därför förundrar det mig hur så många som menar sig vara Europasamarbetets vänner så perspektivlöst verkar prioritera kraven på att fler beslut ska fattas i Bryssel heller än att nu hålla samman EU.
De tror på fullt allvar att det blir ”mer Europa” om man fattar beslut som leder till mer överstatlighet, de vill att Europaparlamentet ska vara en politisk överdomstol för nationella parlament, vid sidan av traktaters och fördrags bestämda rättsordning, och de tror sig vilja Europas väl mer än andra. De bidrar till att försumma de beslut som kan och måste fattas genom politisk vilja, i tron att ständigt nya institutionella förändringar leder till de beslut som redan i dag kan fattas. Den ständiga strävan att fördjupa och centralisera blir för dem ett självändamål som i dag är ett hot mot sammanhållningen.
Vi kommer ständigt behöva se över hur vi ska hantera de gemensamma utmaningarna genom gemensamma beslut. Det finns sannerligen ingen anledning att döma ut gemensamma beslut som centralism, snarare är de oftast en förutsättning för att upprätthålla demokratiskt styre över det som nationalstaten inte förmår. Och sådana frågor har vi många av i Europa. Liksom de gemensamma utmaningar och hot som kräver gemensamt agerande.
Men gör man det till ett politiskt och ideologiskt självändamål att politiska beslut i Europa ska fattas i Bryssel, i tron att det blir bättre bara för att det är där, underminerar man det europeiska samarbete vi byggt upp. Tyvärr är det många både i Europaparlamentet och i förment EU-positiva kretsar som grävt ner sig i denna föreställning. De ser hellre sin karta än den verklighet vi möter och sviker det ansvar vi har för att hålla samman EU. Det avtal vi förhoppningsvis kommer få se de kommande dagarna kommer förhoppningsvis bygga både på viljan att utveckla och hålla samman EU. Det kräver att Europasamarbetets vänner av olika slag inte sätter det de själva tror är det bästa för EU före det som är det bästa för Europa.