I morgon firas runt om i Europa Europadagen. Det var den 9 maj som den franske utrikesministern Robert Schuman, född i Luxemburg och även med tyskt ursprung, presenterade Schumanplanen. Den handlade om ett samarbete som har lett fram till dagens Europeiska union.
Det mest avgörande med Schumanplanen var inte vilka planer den innehöll utan att den presenterade tankar på ett samarbete för att säkra freden i ett Europa som bara 5 år tidigare hade befunnit sig i det värsta av krig. Det är som om vi 2008 hade haft ett fullskaligt krig i Europa, avrättningar, etnisk rensning över hela vår världsdel, koncentrationsläger, sönderbombade städer och miljontals och åter miljontals mödrar, fäder, systrar och bröder, söner och döttrar döda. Eller försvunna. Eller torterade. Eller förlorade för ett normalt och tryggt liv.
Det som gör Europadagen värd att fira är just detta, att människor i ett sönderkrigat Europa med såren, ruinerna, svälten och tragiken fortfarande närvarande kunde lyfta sig från hatet och rädslan och säga aldrig mer!
Vi, det vill säga dem som då agerade och beslutade, lyfte oss alla i håret från brutalitetens, motsättningarnas och hatets tänkande till civilisationens respekt för rättstat och den enskilda människan oavsett varifrån eller vem hon är. Det var och förblir ett stort steg som har satt sina spår i Europas utveckling sedan dess.
Frankrike och Tyskland är i dag inte ärkefiender utan snarare ärkevänner. Tanken på krig mellan dem är just så otänkbar som den skulle bli.
Vi har överbryggat den gamla klyftan som järnridån, Berlinmuren och diktaturerna i Central- och Östeuropa skapade. Efter femtio år av förtryck och förnedring har vi ett öppet Europa med fred och säkerhet istället för kapprustningens och terrorns Europa som rådde fram till 1990-talet och där människorna var de än är lever som våra medborgare, inte våra fiender, där ingen utgör ett hot mot den andre.
Och på Västra Balkan, i det tidigare Jugoslavien, som slets sönder av krig och etnisk rensning är Slovenien redan medlem och Kroatien blir det den första juli i år. Istället för gränsernas motsättningar ser vi gränsernas upplösning. Istället för motsättningarna ser vi samarbetet växa fram i olika former.
Där är vi nu. Världens största ekonomi. En stark kraft för demokrati. En gemensam marknad och konkurrens över gränserna som har gett oss ett ökat välstånd över åren. Nu i en ekonomisk kris som hänger samman med bristen på reformer och med en globalisering som har gjort även resten av världen rikare. En del lägger skulden på allt på EU, och glömmer att det är politiker i varje land som bär ansvaret för de beslut som fattats där. En del räds de öppna gränserna och den frihet det innebär för människor.
För min del handlar utmaningen om att göra oss globalt ledande genom reformer som gör oss till världens största och mest dynamiska marknad, genom marknadsekonomiska reformer i varje medlemsstat som leder till tillväxt, företagande och nya jobb, genom ökad satsning på forskning och utveckling och att vi ska bli en ledande global aktör när det gäller miljö och säkerhet liksom när det gäller demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. De besluten kan vi nu forma gemensamt med den kraft och de möjligheter det innebär för oss alla. Det är tack vare den första Europadagen.
Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet och vice ordförande i dess största partigrupp EPP