Många säger att Europa står vid en skiljeväg, att EU går sönder om man inte löser flyktingfrågan. Problemet är bara att flyktingfrågan är större och har större dimensioner än att EU eller någon annan kan lösa den. Och det är först om vi ställer kravet på EU att den måste lösas av EU som vi skapar ett problem större än vad EU eller någon annan kan övervinna.
Vi måste däremot göra vad vi kan för att hantera de problem vi möter och de tragedier som människor nu är en del av. Det handlar om något vidare än att på ett värdigt sätt möta dem som är på flykt, det handlar också om att bidra till att de som är flyktingar i Syriens och Iraks grannländer måste få hjälp. Och vi måste inse att den stora än mycket större tragedin handlar om dem som inte kan fly, som dödas och massakreras eller som är inlåsta i krigszonen, som slavar, som offer för kommande avrättningar eller som hopplösa offer för terror och krig.
Testet på Europeiska unionen är inte om vi kan lösa allt detta utan om vi gör det vi kan göra och att vi utnyttjar unionens alla möjligheter till det.
Det handlar om att nu sätta på agendan vad som nu måste göras för att bekämpa ISIS och samtidigt Assads terror. Det innebär att vi måste se till att världssamfundet ger stöd till människorna i de flyktingläger som nu finns i grannländerna. Och vi måste ge skydd till dem som kommer till EU och Sverige i enlighet med våra lagar och regler och det som är mänsklig anständighet. I detta måste hela Europa, hela EU, ta ansvar. Vi måste göra det genom en respekt för de regler som är en avgörande förutsättning för den fria rörligheten.
Men vi måste göra det på ett sätt som inte skapar nya konflikter och nya motsättningar, och framförallt så att vi inte stöder främlingsfientlighetens krafter. Alla länder måste ta ansvar men det innebär att de just måste ta ansvar baserat på sitt eget ansvarstagande och deras vilja att leva upp till europeiska värderingera. Kvoterna måste respekteras men det är medlemsländerna som måste göra detta.
Flyktingkrisen och vågorna av människor som söker skydd är inte ett problem som har en omedelbar eller enkel lösning. Krisens orsaker ligger långt bortom vår omedelbara räckvidd. Men det är ett problem som vi som människor, som medlemsstater och som EU måste göra vårt yttersta, där varje insats betyder något för dem vi hjälper. Europa kan göra mycket mer än vad som nu sker men vi kommer inte kunna göra allt. Sverige gör mer än andra men vi kan inte göra allt det som faller på Europa.
Därför behöver vi lagarna och reglerna liksom det gemensamma ansvarstagandet. De som flyr ska registreras i ankomstlandet. Asylfrågan ska hanteras där även om ett land kan hamna i en situation att man inte kan göra det utan hjälp. Det är i sin tur en förutsättning för den fria rörligheten.
Men det är i sin tur en förutsättning för att vi får en rimlig fördelning av ansvaret. Om flyktingar reser rakt igenom Danmark till Sverige finns ingen fördelning men heller inte någon kontroll på vilka som är inom EU och kan utnyttja den fria rörligheten.
Det hjälper inte att vi säger att EU står och faller med att vi löser problemet av det enkla skälet att vare sig EU eller någon annan kan lösa de tragedier som kommer ur vettlöst dödande och grymheter bortom vår förmåga att förstå. Vi kan göra det mer eller mindre bra. Vi kan känna oss mer eller mindre stolta över det vi försöker göra. Men EU faller inte med det såvida vi inte ställer kraven på varandra så att de blir omöjliga. Vi har däremot tillsammans en förmåga att göra mycket mer än vad vi som enskilda länder kunnat göra. Skiljevägen handlar inte om vi kan lösa problemet eller ej utan om vi gör det vi som EU kan göra.