Angela Merkels och Nikolas Sarkozys förslag om ökad överstatlig finanspolitisk styrning, gemensam bolagsskatt, gemensamt euroråd och en finansiell transaktionsskatt i EU påverkar inte den skuldkris som Europa står mitt i. I stället är det ett uttryck för den felfokusering som lett till att Europa de senaste tio åren försummat tillväxtreformer i förhoppningen om att nya styrelseformer och nya skatter ska lösa problemen.
Det är den politiska viljan att reformera som är problemet, inte bristen på gemensamma beslutsformer. Det finns redan i dag alla möjligheter att fatta de beslut som tillväxtreformer och stabila offentliga finanser behöver. Den ständiga diskussionen om nya styrelseformer och nya skatter demonstrerar en vilsenhet inför utmaningen att stärka Europas tillväxtkraft.
En finansiell transaktionsskatt hjälper vare sig mot skuldkrisen eller mot Europas försvagade konkurrenskraft. Tvärtom kan den leda till att finansiella transaktioner flyttar till andra delar av världen och urholkar de europeiska finansmarknaderna. Det är vare sig finansiella transaktioner, olika bolagsskattenivåer eller bristen på regler för de offentliga finanserna som har skapat den europeiska skuldkrisen.
Problemet är frånvaron av de reformer som skulle leda till öppnare och mer konkurrenskraftiga marknader, fler innovativa företag i det som är världens största ekonomi och ett ledarskap vad gäller den moderna kunskapsekonomin.
Europas skuldkris beror inte på att det saknades regler för de offentliga finanserna utan på att de gemensamma reglerna för stabilitetspakten inte följdes på grund av gemensamma beslut på förslag från just Tyskland och Frankrike. Nu arbetar vi i Europaparlamentet i förhandlingar med medlemsstaterna på att stärka stabilitetspaktens regler, inom ramen för de beslutsformer som redan finns.
Den svåra frågan är om det finns tillräcklig politisk vilja att skärpa paktens regler så att vi kan hindra nya underskott att växa fram, inte frånvaron av beslutsformer.
Det behövs inte något gemensamt finansdepartement eller ny sammanträdesform, bara politisk vilja och beslut som redan i dag kan fattas.
Europas problem är inte avsaknaden av gemensamma institutioner för politik utan avsaknaden av politik i de institutioner vi har. Besluten blir inte rätt bara för att de är gemensamma. Den gemensamma jordbrukspolitiken är inte bättre för att den är gemensam.
Europa måste snabba på processen för att öppna den europeiska ekonomin över gamla gränser. EU är världens största ekonomi men förmår inte att utnyttja det eftersom vi har så uppdelade marknader. Tjänstedirektivet täcker bara en tredjedel av den europeiska tjänstesektorn som i sin tur motsvarar 70 procent av vår gemensamma ekonomi. Det behövs inget europeiskt finansdepartement för att göra något åt detta, bara politiskt ledarskap.
Det grundläggande reformarbetet kan bara göras av medlemsstaterna själva. Och det gäller alla medlemsstater. Bristande konkurrens, byråkrati och offentliga monopol, rigida arbetsmarknader och skattesystem som motverkar kunskapsekonomi och företagande måste stå i fokus för Europas reformarbete samtidigt som vi öppnar våra marknader över gränserna och agerar för en internationell frihandel som kan bidra till ökad global tillväxt.
Allt detta kan göras nu. I stället för att hoppas på att det ena eller andra toppmötet skall finna en tulipanaros.