Den svenska europadebatten lider av två brister. Den undervärderar konsekvent den verklighet vi lever i och övervärderar lika konsekvent det politiska spel som många av debattens aktörer lever i.
Det har lett till att vi under mer än 10 år har försummat utvecklingen i Ryssland mot en allt mer aggressiv regim förenad med en omfattande upprustning. Det Ryssland vi ser i dag – med krigföring i Ukraina, destabilisering, desinformation och ett allt hotfullare militärt uppträdande – kommer inte från ingenting utan från en förträngd verklighet. Lägg till detta islamistisk terrorism, de växande hot mot både säkerhet och våra värderingar som den innebär.
Globalt den snabba ekonomiska utvecklingen som riskerar att passera vår del av världen, urholka vår konkurrenskraft och underminera vårt välstånd, som vi har sett i den ekonomiska och finansiella krisen. Flyktingkrisernas många utmaningar. Klimatfrågan. Ett Kina som allt mer agerar för att vinna stöd för både geopolitiska krav och en annan politisk världsordning än den liberala. Verkligheten är farlig och den är tyvärr verklig och inte en politisk konstruktion.
Undervärderas den och betydelsen av dess förändringar leder också till att debatten nästan genomgående undervärderar betydelsen av Europeiska unionen för vårt eget samhälle och för Europa. När den politiska debatten om Europa handlar om att EU ska, som det heter, leverera, bygger det på föreställningen att EU är en regering som ska följa villkoren och kraven i den svenska debatten och leverera gåvor eller leva upp till det politiska modet med reformer av olika slag till de enskilda medborgarna.
Det leder dels till att den traditionella inrikespolitikens debatt och överbud tar över perspektiven på verkligheten. Politiken präglas av debatt om det som handlar om kriminalitet och som kräver rättsstatens agerande, inte politikens tyckande.
Bonusmånader, eviga debatter om hur amorteringskrav ska kunna lösa det fundamentala problemet med en bostadsmarknad utan bostäder eller marknad, olika varianter på lägre inträdeslöner får lösa det stora problemet att trösklarna in på arbetsmarknaden är för höga, femtielva olika former av praktikjobb får möta bristen på jobb och lärarassistenter blir till viktigare än kunskaper samtidigt som upprustningen i kring oss och hoten mot vårt samhälles grundläggande förutsättningar tonas ner som marginaler.
Politikens krav på kvoteringar och styrning av människors välfärd tar över samtidigt som man skäller på att någon – nämligen EU – lägger sig i för mycket men oklart i vad.
Den nästintill ensidiga fokuseringen på den gamla inrikespolitikens frågor, på bekostnad av förståelsen för de krav verkligheten kring oss ställer, strömmar över i krav på vad EU ska göra – fatta beslut om den abortpolitik, jämställdhetspolitik, arbetsmarknadspolitik, familjepolitik, socialpolitik, skattepolitik och utbildningspolitik som man hyllar i riksdagsdebatter – dels kritik mot att EU inte kan leverera detta utan att klargöra att det inte ingår i Europeiska unionens mandat eller kompetens att fatta sådana beslut. Dessa frågor är nämligen medlemsstaternas rätt och ansvar. Paradoxalt nog leder denna attityd till att politiker som i det ena ögonblicket krävde nya leveranser från EU i andra ögonblicket vill strama åt EU.
Men det leder också till en mängd tyckande som strålar ut i de beslut som EU faktiskt har mandat att fatta beslut över, vilket innebär en ökad detaljstyrning i de frågor där EU har mandat och kompetens, men också leder till ökade konflikter och politiska motsättningar mellan länder och alla de olika samhällen vi har i Europa. Ställer man krav på Europas länder att följa den svenska politikens normer, eller brittiska, tyska eller franska, bäddar man milt talat för konflikter och motsättningar.
Föreställningen om EU som en politisk leveransmaskin befriar till synes Europas politiker från ansvar men leder också till en felaktig uppfattning om att EU och dess grundläggande uppgifter står utanför debatten om vårt samhälles grundläggande förutsättningar.
När människor ställer sig frågan vad EU har levererat skulle mitt svar vara:
Ja, ett återförenat Europa, öppna gränser inom EU, demokrati och rättsstat över hela vår kontinent, en europeisk fredsordning som också har påverkat de grannländer som vill söka sig till det gemensamma Europa, en sammanhållning som stärker alla länder, en utvidgningsprocess som har vunnit länder för demokrati och rättsstat, en gemensam process för att fatta beslut om den inre marknaden, om miljö och klimat, ökad handel och ökade investeringar, en friare världshandel, en gemensam energipolitik och en telekompolitik som förändrat priser och marknader, konkurrens som gett billigare flyg och smartare transporter, en global klimatagenda och minskade utsläpp, en gemensam fiskepolitik och en förmåga att påverka vår omgivning och hålla samman mot aggression från till exempel Ryssland. EU ger oss grundläggande förutsättningar för fred och stabilitet och för att fatta gemensamma beslut som vi inte skulle ha utan EU.
EU är ingen maskin som löser svåra politiska problem åt oss och som befriar Europas politiker från ansvar. Europeiska unionen är inte heller en tredje extern part som vi kan överlåta ansvaret till, eller skylla på. Unionen är vi själva och ger Europas politiker, dess regeringar och parlamentariker, en gemensam bas för att fatta beslut i frågor som vi måste stå starka kring och som är gemensamma.
Det säger inget om de beslut vi fattar eller om de är bra eller ej. Det är politikernas ansvar och det är regeringarnas ansvar. Inget beslut blir bättre än det finns politiskt stöd för. Vi brukar inte kräva att Sverige, Storbritannien eller USA ska leverera. Vi kräver däremot av politikerna i dessa länder att de med den gemensamma basen i sina länder eller i samarbete med varandra fattar de bästa möjliga besluten.
Inget land har löst flyktingfrågan. Den är av den dimensionen att den inte kan lösas men den måste hanteras med alla de krav som ställs på civiliserade och demokratiska samhällen. Vare sig Sverige, Storbritannien eller Tyskland har löst dessa utmaningar men tillsammans kan vi hantera dem bättre, beroende på vilken politik som förs.
Inget land har heller kunnat lösa problemen med den ryska upprustningen, aggressionen, påverkanspolitiken och kriget i Ukraina. Inte Sverige, inte USA och inte Frankrike lika lite som Storbritannien. Tillsammans är våra förutsättningar större, som vi ser sanktionspolitiken men också i den gemensamma energi- och konkurrenspolitiken när det gäller Gazproms aktiviteter som den ryska regimens förlängda arm.
Klimatfrågan hade inte varit en global fråga utan EU. Parisavtalet, som man kan ha många uppfattningar om hade inte kommit till utan EU. Den inre marknaden och den fria rörligheten hade inte funnits utan EU.
Förmågan att fatta gemensamma beslut och stifta gemensamma lagar, där ingen styr över någon annan utan alla påverkar besluten, hade inte funnits utan EU. Värdet av att vi inte skulle ha denna möjlighet att besluta tillsammans är lika med noll, inte minst eftersom målet är att därmed själva kunna bestämma alla olika produkters kravspecifikationer och krav på miljöutsläpp själva. Det skulle vare sig ge suveränitet eller mindre byråkrati. Däremot mindre suveränitet eftersom inget land skulle kunna bestämma och byråkratin skulle utformas med 28 olika nationella varianter processade av 28 olika länders byråkratier i tron att just den lösningen – deras – är den enda rätta.
I det kaos som nu har uppstått i Storbritannien och i Europa ser vi hur avgörande EU är för våra grundläggande förutsättningar till öppenhet, lagstiftning som fungerar, fred, stabilitet och ekonomisk utveckling.
I Storbritannien ser vi nu en politisk, ekonomisk, finansiell och konstitutionell kris eftersom landets grundvalar tillhör det gemensamma europeiska. Det är vare sig frihetens eller marknadsekonomins krafter som dominerar den utvecklingen.
I Europa ser vi hur de extrema krafterna på alla kanter jublar eftersom EU ger förutsättningar som stärker gemenskap, rättsstat och frihet, förutsättningar som de vill försvaga eftersom de ogillar dem och gillar starka ledare och starka folk.
Det är dessa grundläggande förutsättningar som EU genom sin existens ”levererar”, inte de beslut som vi var och en från sitt politiska perspektiv anser behövs.
De besluten måste stå för politiker själva, de kan aldrig hoppas eller skylla på någon annan, inte ens EU. De svåra besluten måste politiker ha mod och ryggrad att ta och stå för själva. Det gäller gentemot media liksom gentemot medborgare. Att våga stå för det som är obekvämt och ta strid för det vi tror på är grunden för att skapa förankring för de förändringar vårt samhälle behöver.
Vårt öppna europeiska samhälle löser inte alla problem men det är på längre sikt bara det som kan bära fram de lösningar och den politik som behövs. Ett sammanhållet Europa gör oss politiskt, ekonomiskt och finansiell starkare.
Den gemensamma basen för att fatta beslut gör det möjligt för oss att ta oss an de problem som är större än nationalstaten, det må vara Malta, Sverige eller Storbritannien. Det innebär som sagt inte att vi därmed kan lösa dem bara för att vi fattar gemensamma beslut, det beror på de gemensamma beslutens innehåll. Och det är alltid politiker av kött och blod som har det ansvaret. Vare sig de eller andra kan skylla eller hoppas på en politisk maskin som gör det åt oss.
Vi behöver göra det nationellt. Frankrike, Storbritannien och Tyskland måste liksom Grekland, Portugal och Sverige reformera och stabilisera inom ramen för det som bara medlemsstaten själv kan göra. Vi behöver göra det gemensamt inom när det gäller alla de frågor som bara kan hanteras gemensamt.
Det är svårt att se vare sig glädjen över ensamhet, fragmentering och nya gränser, eller den gamla tron på att ett ensamt land klarar den verklighet och den värld vi lever i bättre än att samarbeta med andra.
De som allra helst talar om detta tillhör dem som inte vill lösa problem gemensamt därför att de vill lösa dem genom att hemfalla åt populism som skyller på andra. Det kan vara EU eller fransmännen, polackerna eller svenskarna de vill skylla på. Alltid någon annan. Kanske kapitalismen, bankerna, näringslivet eller vinstdrivande företag. Le Pen, Åkesson, liksom Sjöstedt, och Farage hoppas alla på att EU ska brytas sönder.
Varför det? Ja, därför att de ogillar beslut som innebär att vi kompromissar med varandras olika uppfattningar och intressen, tolererar varandras frihet och den mångfald vi formar och respekterar varandras rätt.
De ogillar att den enskildes frihet står i centrum för våra rättigheter. De vill att kollektivet, så som de vill definiera det, ska vara överordnat den enskildes frihet och rätt. Där går gränsen mellan det civiliserade samhället och vägen till barbari. Det är först när vi respekterar den enskildes rätt och frihet som samhällen kan blomma och växa, och det är först då som de stora framstegen kan följa.
Då undermineras hat och motsättningar och tron på att skiljelinjen går mellan oss och dom. Men sanningen är att vi står svagare kring alla dessa värden om vi står ensamma i en värld där hoten mot den enskildes frihet och rätt åter växer. Putin, den kinesiska regimen, ISIS och många andra ser gärna denna svaghet prägla Europa.
Vi andra måste söka styrkan i att stå tillsammans och hålla samman kring den frihet som skapar civilisation. Det är det som Europeiska unionen ytterst handlar om.
Nu måste målet vara att hålla samman den union vi har, inte hoppas på att nya institutionella förändringar löser gamla problem när de i själva verket bara skapar nya.
De politiska vägvalen inom EU får vi politiker både göra och ta ansvar för. Det kan inte någon som kallas EU göra. EU håller oss bara samman och det är inte så litet det.