Med segern för det islamska brödraskapets Mursi har Egypten fått sin första demokratiskt valda president samtidigt som det Muslimska brödraskapet tvingas välja väg. För Egyptens framtida demokratiska utveckling är det nödvändigt att den vägen innehåller både full respekt för mänskliga fri- och rättigheter och för ett samhälle som står fritt från religiöst styre. Det är också den vägen som kommer vara en förutsättning för ett stabilt Egypten, utan söndring och utan nya maktdemonstrationer.
Och om det är den vägen som det Muslimska brödraskapet och Mursi nu väljer innebär det ett bakslag för deras främsta anhängare och vänner, i Iran eller i Gaza. Och de rena maktförutsättningarna liksom behovet att få till stånd en modernisering av Egypten ger starka argument för en sådan utveckling. Det blir i så fall i en region där mycket annat kan förändras.
Den syriska nedskjutningen av ett turkiskt plan bidrar inte till bättre förbindelser mellan Turkiet och Syrien men är däremot ett uttryck för hur den syriska regimen blir allt mer isolerad och rädd samtidigt som omvärlden söker nya allianser att forma framtiden med i denna del av världen.
Och det är inte diktatorerna som leder den utvecklingen, ej heller demokraterna men däremot en geopolitik som drar i demokratins riktning. Det är inte Turkiet, Iran och Syrien som nu söker samarbete med varandra utan som söker samarbete med någon. Och för Turkiet finns många, för Syrien och Iran mycket få.
Under den kommande veckan kommer strålkastarljuset vara riktat på Europeiska rådets möte i Bryssel och den krislösning som Europas förhoppningar handlar om. Men det är en destruktiv förhoppning eftersom det är de många enträgna reformerna mellan toppmöten som Europa behöver, inte tron på att allt kan lösas med nya lån med nya namn. Stabiliteten kräver politiken, krishanteringen toppmöten. Utan det ena hjälper inte det andra.
De förhoppningar som nu länder som Italien, Spanien och Frankrike investerar i Eurobonds, en gemensam skuldhantering och en europeisk bankunion förlorar sitt värde när reformerna för konkurrenskraft uteblir. I den delen har Frankrike med nya antitillväxtreformer gjort allt svårare, svårare att få stöd för men också svårare att se en effekt av.
Bloggar: Thomas Böhlmark, Bawar Ismail & Carl Bildt.