Under decennier har den europeiska politiken gentemot Mellersta Östern lidit av ett systemfel som inneburit att vi stött våldets och förtryckets krafter på bekostnad av förutsättningarna för en demokratisk och fredlig utveckling. Reaktionerna efter Yasser Arafats död är ett slående exempel på detta systemfel.
Efter att under årtionden ha gett honom politiskt och ekonomiskt stöd och hyllat honom som en stor statsman erkänner nu de allra flesta att med Arafat borta är förutsättningarna för fred och en självständig demokratisk palestinsk stat större än på mycket länge. Samma systemfel präglar vår syn på två av regionens lilla demokrati och den stora diktaturen.
Under drygt 18 år har Iran brutit mot icke-spridningsavtalets krav på att rapportera om utveckling av kärnbränsle. Istället har man hemlighållit och dolt verksamheten för det internationella samfundets inspektioner i syfte att utveckla kärnvapen.
I de förhandlingarna som Frankrike, Tyskland och Storbritannien har fört med Iran har man lovat eftergifter och att den iranska motståndsrörelsen skall terroriststämplas även i framtiden, om bara den iranska regimens företrädare uppger att man inte längre utvecklar egen förmåga att framställa kärnbränsle, precis som man påstått de senaste 20 åren.
Behandlingen av den aggressiva diktaturen Iran skiljer sig drastiskt från den skarpa och offentliga kritiken mot den lilla demokratin Israel. Israels agerande fördöms regelbundet genom uttalanden och genom agerande i FN. Det faktum att Iran vill utplåna ett annat land, finansierar terror och utvecklar kärnvapen och medeldistansmissiler för att bära dem leder inte till fördömanden utan till tillmötesgåenden.
För det första betraktas våldet och hatet i Mellersta Östern som naturliga fenomen som ingen bär ansvaret för och som vi alla får leva med. För det andra devalverar vi värdet av demokrati om vi agerar som om kraven på demokrati skall bero på vilket samhälle och vilken religion förtryckta människor tillhör. För det tredje osynliggör vi de religiösa och politiska grupper som i den islamska världen har en helt annan uppfattning om demokrati och religion än vad deras förtryckare har. För det fjärde bemöter vi diktatorerna som om de vore sanna företrädare för samma folk de förtrycker.
Med det systemfel som präglar vår syn på Mellersta Österns diktaturer stärker vi inte demokratins krafter. Tvärtom, genom att osynliggöra dem bidrar vi till att kasta dem till fängelsehålorna samtidigt som vi dömer människor i dessa länder utifrån deras muslimska tro istället för deras handlingar och politik. Vi underskattar demokratins betydelse för den fortsatta fredsprocessen. Vi ser mellan fingrarna med en antisemitism som hör hemma på 1930-talet. Vi accepterar och legitimerar en pågående internationell terrorism så länge den inte drabbar oss själva.
Ingen ska tro att det gynnar freden och demokratin i Mellersta Östern. För upp Irans utveckling av kärnvapen till FN´s säkerhetsråd. Fördöm Irans stöd till terror. Ge ett politiskt stöd till de grupper som i Iran och i arabvärlden verkar för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Det är den enda möjligheten att bidra till en ökad stabilitet i denna del av världen.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande i Samfundet Sverige-Israel och ledamot av Europaparlamentet
.