Till synes handlar det om gränsen mellan tryckfriheten och mellan respekten för en religion. Och så är det förvisso. Tryckfriheten innebär en möjlighet för alla uppfattningar, även dem som vi kan tycka illa om, det innebär inte att vi gillar eller stöder en uppfattning.
Men frågan om den danska Jyllandsposten publiceringar av bilder på profeten Muhammed handlar om mer, nämligen om människor i ett annat land ska få bestämma över vad som är acceptabelt i ett annat land, om terror eller hot om terror ska få bestämma tryckfrihetens innehåll.
Yttrandefrihetens innehåll måste bestämmas i varje enskilt land. Den formas genom demokratiska beslut. Den finns inte annat än i demokratiska länder. Det får aldrig bli så att den formas eller begränsas i andra länder av dem som inte anser att yttrandefriheten ska få finnas. Hur drar man i så fall gränsen för det som ska accepteras om man skulle överlåta åt olika grupper att avgöra vad som är ett förhånande av deras uppfattningar som inte får accepteras?
Därför är det viktigt att demokratiska länder nu står solidariska med Danmark. Det handlar inte om att solidarisera sig med eller gilla de teckningar som nu diskuteras utan att solidarisera sig med tryckfrihet och varje lands rätt att demokratiskt utforma sina lagar.
I veckan ringde den svenska utrikesministern Laila Freivalds till den palestinska ledaren Abas för att klargöra att det inte var svenskar som stod bakom teckningarna i Jyllandsposten. Utan att det var danskar. Det känns inte som om Freivalds var solidarisk med våra danska grannar, ej heller som om hon stod upp för demokratin. Det är ofta ett avstånd mellan hyllningstalen till demokratin och modet att stå upp för den när det verkligen gäller. Laila Freivalds har gjort det avståndet större än tidigare. Och svikit ett annat demokratiskt lands medborgare.