Så vann Barack Obama ett val som var jämnt i opinionen men som i utfallet i delstaterna blev tydligt i stödet för den sittande presidenten. Och det var trots allt det mest väntade resultatet. Ett republikanskt parti som blivit fångat av mer dogmatiska grupper visade sig också ha svårt att vinna de grupper av väljare som är avgörande för en valseger.
Men att vinna valdagen är en sak, att vinna politiskt de kommande åren är en annan sak. Både Obamas och Romneys styrka har inte varit stödet för den egna politiken utan väljarnas misstro mot den andre.
Det är inte Obamas politik som vunnit entusiasm och politiskt stöd utan väljarnas aversion mot republikansk kandidat som i sociala frågor velat låta staten agera moralistiskt och som i ekonomiska frågor inte riktigt kunnat visa hur ett växande budgetunderskott kan minskas genom ökade försvarsanslag och en dogmatisk skattepolitik.
Romneys växande stöd var i sin tur en funktion av den djupa misstro som fyra år med Obama hade skapat. Ekonomin har inte förbättrats och förhoppningarna om att den de gångna fyra årens politik skulle lyckas bättre är inte stora.
Så Obamas röster kom ur misstron mot Romney medan Romneys röster kom ur misstron mot Obama. Kandidaternas stöd kom mindre ur entusiasmen för deras politik, visioner och ledarskap. Så det är inte ett starkare ledarskap som kommer ut ur denna valkampanj och resultatet. Därmed framstår också hotet om en fortsatt polarisering och blockering i kongressen som det mest sannolika, med allvarliga konsekvenser för budgetsituationen.
Obama har tidigare inte lyckats hantera budgetpolitiken och han kommer inte få det lättare. Republikanerna kommer inte ha en ledare som skapat stöd och entusiasm för sin egen förmåga och som kan ta ansvar för kompromisser. Det är ett delat land och båda partiernas ledare och kandidater har ansvar för det. Tyvärr är det därför inte ett starkare USA som kommer ut ur denna valrörelse.
Risken för att den så kallade ättestupan för budgeten därför styr budgetpolitiken snarare än politik och visioner är därför stor. Och det skapar betydande risker för ekonomin i stort. En ljusare sida är att den amerikanska ekonomin börjar resa sig, som den har förmåga att göra. Det är i den situation det amerikanska samhällets styrka som blir mer avgörande än dess politiska ledare. Det är nu det stora hoppet även för omvärlden.