Reaktionerna efter massmorden i Örebro säger i sin helhet mer om Sverige än de enskilda spekulationerna i media om motsättningar, politisk strid eller det ständiga sökandet efter misstag. Intressant nog har det politiska Sverige visat sig mer sammanhållet och moget än de medier som velat spekulera i kommande politisk strid och motsättningar. Den svenska politiken har i sin helhet förhållit sig med värdighet och deltagande till det som är en nationell tragedi och har också satt de enskilda människornas sorg, trauma och insatser före några eventuellt önskade politiska slutsatser.
Lika värdigt är inte det samlade intrycket från media och från journalister, från tidigt röjande av identiteter, intervjuer innan dödsbud, påståenden om att det är det svenska samhällets fel, och de ständiga intervjuerna med experter som anonymt eller med namn utan närmare vetskap om situationen på plats eller händelseutvecklingen där har talat om hur de tycker att man borde gjort. Det skymmer bilden av att enskilda människor i en svår och traumatisk situation gjorde det bästa de kunde, och visade mod.
Den bredare samhälleliga reaktionen på tragedin, eller rättare tragedierna, säger något annat och något bättre än vad ytterkanternas opinionsbildare vill beskriva.
Människor i Sverige är oavsett var de kommer ifrån skakade och delaktiga i den sorg som drabbat de enskilda men som berör hela vårt samhälle. Det gäller dels det förskräckliga i sig, att det kunde ske och att någon med berått mod begick massmord uppenbarligen i syfte att döda så många som möjligt. Det gäller vidare insikten att det ofattbara våldet också kan drabba skolan i den egna närheten. Föreställningen om att ”det inte kan ske här” är svår att upprätthålla när det har skett här. Vår trygghet är inte absolut. Även om vi i och för sig redan tidigare fått den varningen genom tidigare dåd har vi ändå upprätthållit tanken att det likväl inte händer här. Men nu blev det uppenbart att det kan hända här.
Det finns de som velat skylla på politiken och förklara dådet med den egna dramatiseringen av sin politiska retorik. Formuleringen om att ”Sverige har gått sönder” eller är ”på väg att gå sönder” har dykt upp även nu. Men det stämmer inte. Vi är trots allt ett land med små klyftor, och de stora skillnaderna som har vuxit fram beror på en invandring som mötts med dålig integration. Men vi har inte de klyftor som åberopas och inte ens de påstådda är relevanta för att förklara enstöringens vansinnesdåd.
Det vi ser när vi läser om offren och deras anhöriga liksom om de insatser som människor gjorde är istället prov på det motsatta. Människor som kommit på flykt till vårt land som undervisat andra och människor av olika åldrar som utbildat sig för att på sina egna vägar komma in i samhället och göra nytta för sig och för andra. Det är antitesen till den bild som de främlingsfientliga vill skapa och upprätthålla. Därför är det också lättare för alla att se individerna i dem som drabbats liksom deras familjer. Och det är det som gripit tag både i politikens företrädare och människor i gemen.
Det är inte ett samhälle som präglas av djupa motsättningar eller som har gått sönder. Det motsätter inte att vi har en debatt om flyktingpolitiken men understryker hur viktigt det är att inte jämställa kritiska synpunkter på politiken med fientlighet mot de människor som kommit till Sverige. De som i ivern att hävda sin syn på flyktingpolitiken framställer kritiska synpunkter på den som främlingsfientlighet skapar en bild av motsättningar som inte finns och som gynnar dem som vill se motsättningar växa fram. Det gäller också dem som motsätter sig en diskussion om kriminalitet i utanförskapets Sverige i föreställningen att den föder rasism. Det är tvärtom. Så länge vi bekämpar kriminalitet oavsett var den sker värnar vi dem som drabbas av den allra mest, nämligen de som invandrat samtidigt som vi frigör dem från den kollektiva skuld som främlingsfientliga krafter gärna vill etablera.
Tragedierna i Örebro visar något annat, nämligen exempel på alla dem som genom utbildning och arbete vill bli eller är en del av det svenska samhället. Reaktionerna bland svenska folket präglas av insikten om att det är Sverige som drabbats. Det kommer säkert finnas dem som trots detta vill spekulera i motsättningar och de kommer säkert kunna finna dem som vill skapa motsättningar, båda bland dem som vill framställa all debatt om flyktingpolitik som ett uttryck för främlingsfientlighet och dem som vill framställa flyktingar som ett problem.
Men i mörkret i Örebro ser vi något annat. Individer och familjer som gör vad de kan för sin familj och sin egen framtid och för att bidra till vårt samhälle där de behövs som mest. Våra reaktioner inför deras sorg och vår delaktighet i den säger något om vårt samhälle. Det är inte som ytterlighetskrafterna vill få det till att vårt samhälle är på väg att gå sönder. Det får aldrig vara deras frustration som beskriver vårt land. Det vi har sett och ser är ett helt samhälle som trots sina problem har reagerat gemensamt och starkt.