Ett viktigt framväxande samarbete inom EU är det försvarsindustriella. Lagstiftningen om detta kommer under de kommande månaderna vara en central uppgift för mig. Ett starkt svenskt försvar förutsätter en stark svensk försvarsindustri. Och en stark svensk försvarsindustri förutsätter ett europeiskt samarbete som bidrar till vår gemensamma kapacitet, förmåga och kvalitet.
Det är på många sätt ett självklart samarbete. En inre marknad, en gemensam säkerhetspolitik och en hotfull omvärld. I EU finns dubbelt så många varv för att bygga örlogsfartyg än i USA men väsentligt färre örlogsfartyg. Motsvarande gäller inom många olika områden.
Samtidigt är försvarsindustri inte bara industri utan också försvar. Kunskap, forskning, förmåga till nya tekniska lösningar är i grunden allt mer avgörande för försvarsförmåga. Det handlar om kärnan i den nationella suveräniteten. Därför är den svenska försvarsindustrin så viktig för svensk säkerhe. Det är inte främst för de kanoner, flygplan eller bandvagnar den kan producera utan för den kunskap den bygger på som ger oss beredskap, strategisk förmåga att förstå och möta nya hot och kunskap att utveckla de system som vårt samhälle behöver för att värna sin integritet och vår frihet.
Den traditionella synen på nationell suveränitet står emot synen på den inre marknaden och den gemensamma säkerheten. Samtidigt handlar nationell säkerhet allt mer om förmåga att värna ekonomi, samhällsstrukturer och öppenheten inom EU. Inget land kan längre upprätthålla en försörjningssäkerhet inom alla de områden som blir samhällskritiska. Från gränsöverskridande datasystem, energimarknader över gränser, avancerade teknologier och vapensystem för att inte glömma råvaror, livsmedel, transporter och telekom. Vi har en gemensam säkerhet som går utöver den nationella suveräniteten och den territoriella integriteten.
Våra informationssystems integritet är lika viktiga som gränsernas, våra medias integritet lika viktiga som vårt luftrum och vårt politiska system lika viktigt som våra ledningscentraler. Inget land kan upprätthålla kunskaper, innovationsprocesser, forskning och förmågor inom alla dessa områden utan att bli svagt och utsatt. Det gäller också alltmer avancerade vapensystem som utvecklas i integrerade av kunskap, forskning, materialutveckling och småskaliga produktionssystem. Ett fartyg är inte längre ett fartyg utan ett centrum för kommunikation, underrättelser, ledning och plattform för avancerade vapensystem som i sig inte är en funktion av fartyget.
När EU ska utveckla en gemensam förmåga till att innovationer och utveckling av nya generationer av vapensystem är det viktigt att vi kan ta tillvara på den bästa kunskapen i världen, de modernaste innovationerna och den bästa tekniken. Det är bara så vi kan möta en motståndare framgångsrikt och det är bara så vi kan se till att i Europa kan ha den bästa kapaciteten, förmågan och tekniken. Denna inställning står emot dem som menar att Europa måste vara självförsörjande, inte vara beroende av andra och bara sträva efter det som är rent europeiskt. Jag anser att det viktigaste är att vi har den bästa försvarsindustrin i Europa, det är viktigare än att den är europeisk i alla delar.
Debatten i parlamentet och i rådet om det försvarsindustriella samarbetet kommer att följa dessa motsättningar. För min del gäller hellre en stark försvarsindustri i Europa än en industri som bara är rent europeisk vad gäller ägande, utveckling och produktion. I grunden handlar detta om den protektionistiska synen contra den öppna marknadsorienterade. Ett sätt att testa den är om Trump skulle vara glad om amerikanska högteknologiföretag deltog genom investeringar och forskning i europeiskt samarbete på plats här i Europa. Det skulle han inte. Men det vore bra för den europeiska försvarsindustrin. Och det vore bra för US, trots vad Trump tror. Därför ska vi inte säga nej till det.