Några dagar på Internationella Valutafondens och Världsbankens årliga höstmöte, i år i Indonesen och Bali, sätter perspektiv på den globala ekonomin och därmed förutsättningarna för Sverige både när det gäller ekonomi och säkerhet i vidare bemärkelse.
Återkommande är bedömningen av en pågående nersaktning, eller slowdown, av världsekonomin.
Inte minst för Europa leder det till stora problem eftersom utrymmet för att möta en lågkonjunktur är övertecknat redan i högkonjunkturen. Med unikt låga räntor, och negativa räntor, finns inget utrymme att stimulera ekonomin genom lägre räntor. Länderna med höga skuldbördor och fortsatt stora underskott kommer inte kunna stimulera sina ekonomier med större underskott och ökad upplåning. I Europa är därmed Italien ett allt större framväxande problem och hot mot stabiliteten, ett land där Jimmy Åkesson och Jonas Sjöstedts motsvarigheter styr efter att politikens centrum försvagat sig själv genom passivitet och listiga överenskommelser om regeringsmakten.
Den traditionella politikens makter har låtit problemen växa och extremisterna vill nu gå över gränserna för vad som kan tänkas vara ansvarsfullt. Den italienska televisionen får chefer med bakgrund i Russia Today, landet har en inrikesminister som hyllar Putin och ekonomin är i en fortsatt stagnation.
I USA fortsätter Trump-administrationens planer på handelskrig med Kina, samtidigt med återkommande utfall mot sina allierade. Handelskriget med Kina har sina rötter i det enkla faktum att Kina på olika sätt manipulerar den fria handelns förutsättningar. Det bör man komma tillrätta med, men Trump gör det på ett sätt som snarare kommer att ge både USA och världsekonomin större problem än någon lösning.
Den amerikanska ekonomin är nu genom sina ofinansierade skattesänkningar så överstimulerad att det tvingar fram räntehöjningar, och de räntehöjningarna kommer i sin tur slå mot fragila ekonomier som till exempel den argentinska och den turkiska, samtidigt som dessa ekonomier liksom alla andra kommer att drabbas inte bara av en kommande lågkonjunktur utan också av konsekvenserna av den osäkerhet som handelskrigandet skapar, liksom handelskrigets konsekvenser av minskande handel och växande kostnader i sig.
För vår del kommer det märkas i form av en vikande ekonomi som drabbar svensk industri men också genom att grannskapet till EU destabiliseras ekonomiskt. Länderna på Balkan och södra Kaukasien drabbas svårt när en redan svår ekonomi drabbas av de problem som vikande konjunktur, stigande räntor och handelskrig innebär. Det är därmed inte bara vår ekonomi och vår tillväxt det gäller utan även vår säkerhet och stabiliteten i vårt närområde.
En återkommande diskussion här handlar om hur Kina med tydliga politiska avsikter bidrar till att finansiera stora investeringar i den fattigare delen av världen och i länder som är utsatta för finansiella problem. Det handlar om lån som följs av politiska krav och villkor, liksom av beroende. Det är min förhoppning att IMF och Världsbanken ska bidra till att skapa bättre lånevillkor och göra det möjligt att lyfta av dessa lån för de länder som sitter fast i beroende till Kina. Kina agerar nämligen utifrån en kommunistisk regims värderingar, inte för att bidra till en internationell rättsordning.
Orosmolnen är många. De gångna fyra åren har varit förlorade för Sverige när det gäller att möta de osäkerheter vi står inför. Regeringen har i högkonjunktur låtit utgifter rusa. Försvaret har fått en vikande förmåga istället för höjda försvarsanslag. Den ekonomiska tillväxten per capita tillhör de lägsta i Europa. Integrationsproblemen är betydande och växande. Oklarheterna om migrationspolitiken har fördjupats. Hoten från vår omvärld är i växande på grund av Rysslands rustningar, allt mer omfattande påverkanspolitik som inkluderar penningtvätt och kriminella aktiviteter och ett Europa som riskerar att försvagas av en kommande ekonomisk kris.
Det är i det perspektivet ofattbart att politikens överordnade mål för några politiska partier som hävdar sig vara liberala har blivit att markera distans till Sverigedemokraterna snarare än att attackera de problem som riskerar ge dem fortsatt tillväxt.
Sverige behöver ett nytt ledarskap men det som marknadsfördes som det nya ledarskapet visar sig vara en ovilja eller oförmåga till ledarskap.
Man möter inte hoten från Sverigedemokraterna eller andra extrema krafter genom handfallenhet och partitaktik utan genom en politisk förnyelse. Nu låter man rädslan för Sd göra dem större och mäktigare än vad de är. Utan att ens pröva frågan i riksdagen, utan att ens presentera en regeringspolitik som Sd liksom andra måste ta ställning till har nu Centern med Liberalerna i släptåg, alla fall tillfälligt gett upp tanken på en liberal förnyelse av Sverige, i tron att man ska kunna uppnå en sådan med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och det diktaturkramande Vänsterpartiet. Rädslan är större än ledarskapet.
Vinnare på detta är Sd. Rädslan för dem gör dem allt mäktigare. Deras makt stärks nu över det parlamentariska systemet utan att de ens behöver visa korten om de hellre stöder Löfven än Kristersson. Deras veto blir en lag för dem som skräms av ledarskapets krav på att leda.
Vad värre är, de problem som Sverige har kommer att fördjupas och ge ökat utrymme för Sd, när andra partier kryper in i en DÖ-liknande parlamentarisk tillvaro. En politik och en strategi som ger Sd ökat stöd, ökad makt och därmed ökat inflytande är en dålig väg för att motverka Sd. Det är inte dåligt ledarskap. Det är brist på ledarskap.
Nu har vi inte sett det sista av detta. Än återstår talmansrundor och sonderingar. Än finns tid för ett ledarskap som inte ger vika för rädslan och som möter Sveriges problem istället för det politiska relationsproblemet. Sverige, vårt välstånd och vår säkerhet är viktigare än att vinna krönikörers beröm för att man styrs av relationsspelet till Sd. Sanningen är att C och L just nu agerar på ett sätt som underminerar centrum i svensk politik och ökar utrymmet för de extrema. Det som är det tragiska resultatet av årtiondens försummelser i Italien. När Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna får allt mer syre minskar centrums förmåga att möta Sveriges problem. Om man inte ens vill försöka blir det än svårare. Decemberöverenskommelsens konsekvenser blir inte annorlunda för att man prövar den i en ny form.
Sverige behöver en ny regering. Politiskt ledarskap måste handla om att våga leda.