Det nya året är några timmar gammalt. På vissa håll här i världen har till och med en hel dag hunnit förflyta utan några mer omskakande förändringar på grund av årsskiftet annat än dem som hör nyårsfester och löften till.
Skeendet i Gaza är en påminnelse om att kriser och mänskligt elände inte följer kalenderns skiften utan mer långsiktiga konflikter och motsättningar oberoende av hur vi mäter dagar och veckor.
Här i San Agustin växlade under gårdgaen himlen över Atlanten mellan det blåa och klara och moln i hela skalan från de ljusa till de allra mest hotfulla mörka. Regnet i förrgår och i natt har på en gång gjort bergssidor och sluttningar plötsligt gröna. Eftermiddagens tennis visade att storverk är möjliga!
Något återspeglar denna naturens och tennisens symbolik det som präglar det nya år som finns framför oss och som vi anser börjar med tolvslaget i natt. De mörka molnen är många men ljusglimtarna av hopp och möjligheter också. Och envetenhet kan inte bara påverka det lilla.
Mest påträngande av de mörka molnen är de hot mot fred och stabilitet som islamistisk totalitära rörelser innebär. Vi såg normala samhällens sårbarhet i Mumbai, liksom tidigare i London och Madrid. En annan risk som terrorismen förakt för liv riskerar att utlösa är samhällen som blir alltmer stängda och isolerande sig själva. Det är kanske mer än något den utmaning som den nya amerikanske presidenten måste möta därför att USA i sin vakthållning mot terrorister tvingats ge upp mycket av den öppenhet som varit den amerikanska nationens styrka. Att värna öppenheten mellan länder, samhällen och folk är en gemensam utmaning för oss alla och en förutsättning för det som skapar fria samhällen styrka.
Men likväl visar den totalitära islamismen på ett säkerhetspolitiskt hot som inte kan reduceras till ett säkerhetspolitiskt problem utlöst av Mellersta Österns konflikter utan att skiljelinjen mellan de öppna och de slutna samhällen som präglar radikalt olika samhällsvisioner. Det kommer att vara en av de viktigaste politiska debatterna hur fria samhällen ska värna sig mot den nya tidens totalitära hot, som är mycket mer mångfacetterat än den gamla tidens delade värld. Vi ser en del av debatten i kritiken mot Israel samtidigt som den saknas i den delen att det är få som har något svar på vad Israel borde göra istället, förutom att låta sig beskjutas och utsättas för kontinuerliga terrordåd. Debatten om hur demokratiska samhällen möter terrorn är i den delen asymetrisk, den handlar mer om vad man inte ska göra än vad som måste göras. Och den saknar en bredare diskussion om hur hoten ser ut.
Det elände och den mänskliga tragedi som vi nu ser i Gaza är utlöst av det stängda samhällets hat mot andra samhällen och Hamas ovilja att respektera ett annat land, ett annat samhällssystem och ett annat folk. Medvetet har man byggt upp en situation som leder till våld och krig. Under den vapenvila som man avbröt före jul har man fört in allt mer kvalificerade vapen på Gaza remsan, för att utöva krigföring mot Israel. Det är det internationella samfundets svaghet i denna fråga att man inte förmått att reagera mot den utveckling som lett till denna situation av krigföring som vi nu ser, där Israel inte längre anser sig kunna låta militära baser på ett territorium som man lämnat ifrån sig för att få fred utöva krig mot sitt land.
Nämner man Iran, Sudan, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Irak så ser vi också några av de länder som antingen redan domineras av de totalitära eller där de står för ett konkret hot mot den existerande makten. Och det kommer att kräva en politik för att få ett internationellt samfund som sluter upp bakom de värden terroristerna hotar.
Och så har vi den ryska utvecklingen som allt för många väljer att bedöma ur ett perspektiv begränsat till det kalla krigets verklighet där stora militära förband stod emot varandra på ömse sidor om väl definierade gränser. Så ser inte hoten ut i dag. De handlar om mjuk maktutövning, ekonomisk styrka förenad med oljepriset, liksom ekonomisk bräcklighet, nationalism sammanvävd med en politisk maktutövning där gränsen mellan politik, näringsliv och brottslighet tunnas ut. Det år som vi såg visade att den ryska eliten är beredd att gå i krig för att förändra gränser och genomdriva sin makt. Men det är också en maktutövning och en ny verklighet som understryker att det är dags att sluta tala om vår tid som tiden efter det kalla kriget eller tiden efter industrialiseringen. Det är en ny tid som kräver at säkerhetspolitik och försvar diskuteras utifrån den nya tidens hot och möjligheter.
Ju snabbare svensk försvarsdebatt kan lämna de begrepp och definitioner för krig och hot som hörde det kalla krigets delade värld till, desto snarare kommer vi kunna förstå och diskutera de hot som kommer att prägla oss i framtiden. Rysslands framväxande styrka hänger inte främst samman med den militära förmågan utan med förmågan att utveckla sin säkerhetspolitik med andra medel samtidigt som man har beredskapen och förmågan att använda militära medel.
Av flera skäl handlar den nya säkerhetspolitikens rationaler om tillgången och framförallt distributionen av gas och olja. Det är också tillgången till olja och ett högt oljepris, om än inte just nu, som föder och stärker de sämsta dragen i den nya tidens diktaturer och som frikopplar dem från ansvaret inför sina medborgare. Världens beroende till olja och höga oljepriser stärker en lång rad olika oljeregimer på demokratiska länders bekostnad.
Och så har vi självfallet den ekonomiska krisen och den väg vi och Europa ska välja. Ju mer vi naglar oss fast vid det gamla, desto mer kommer vi förbli vid det gamla, allt medan behovet av förnyelse och förändring är som störst. Under det kommande året kommer den ekonomiska debatten i EU och i Sverige handla om hur vi kommer ur krisen men det finns också skäl att diskutera vad som ska komma ur krisen. Det måste vara en nyckelfråga för debatten och politikens utformning. Vill vi att det ska vara ett kunskapsintensivt och innovativt samhälle ställer det sina krav på dagens krispolitik både vad gäller synen på arbetsmarknad, statsstöd , forskning, värnskatter och ny företagande.
För Europas del är förmågan att skapa ett växande oberoende till oljediktaturer av olika slag en uppgift som går hand i hand med klimatpolitiken och innovationspolitiken. Bilden av vad vi ska vara i framtiden är viktigare för dagens krispolitik än bilden av vad vi var.
Och i juni har vi val till Europaparlamentet. Många av de frågor som jag har reflekterat över här får i den debatten sina konkreta konsekvenser kring politikens alternativ. Hur vi skapar de nya jobben, inte bara pumpar pengar in i de gamla, hur vi utformar klimatpolitiken och energipolitiken och därmed säkerhetspolitiken, hur vi ser på Europas ansvar i en större värld där plötsligt mänskliga fri- och rättigheter inte självklart är den överordnade ordningen som alla, diktator eller demokrat, bekänner sig till. Det kan bli en debatt om vilket framtida samhälle vi har och hur vi ska se på de utmaningar som riktar sig mot det öppna samhället. En del kan tro att detta handlar om ideologier och teorier men skillnaden mellan öppna samhällen och slutna är högst konkreta och konsekvenserna ytterligt praktiska för dem det berör. Och den politik vi för spelar roll för det vi får.
Molnen är många, både de mer mörka och de lite ljusare men ljusglimtarna är faktiskt än fler, om vi förmår att ta vara på dem.
Vi står inför en tid då det finns alla skäl att önska ett gott nytt år!