Ett normalare land är inte Sahlins fel

Debatten om Mona Sahlins avgång ställer fler frågor om efterträdaren än om politiken trots att de flesta inte ser Sahlin utan politiken som problemet för socialdemokratin. I den politiken har visserligen Sahlin ett ansvar men så än mer det parti som inte ville ge henne ansvaret att förnya. Hon har under sin tid i politiken stått för en förnuftets hållning i olika sakfrågor där hon under sin tid som partiledare blev mer uppbunden av partiapparaten än dess förnyare. Kanske är det så att hon som privatperson har haft större utrymme att tänka stort och rätt för socialdemokratin än när hon har haft att försvara en socialdemokrati på reträtt av tyngre och större skäl än partiledningens strategi.

Socialdemokratin har haft en unikt stark ställning i Sverige. Det har att göra med vår industriella omvandling, från ett fattigt jordbrukarsamhälle till ett land med stora industrier. Här blev facket starkt och dominerat av socialdemokratin och gjorde i sin tur socialdemokratin stark. Och socialdemokratin byggde som maktparti upp ett samhälle där en mängd olika institutioner stod under antingen socialdemokratins eller den starka statens kontroll. Att vara socialdemokrat var att ha makt och att utöva den.

Men omvandlingen från industrisamhälle till tjänstesamhälle har för gott förvandlat denna bas till en belastning. Ett starkt socialdemokratiskt fack som har betraktat stat och samhälle som den gamla tidens industrisamhälle där socialdemokratin eller ombudsmannen ersatte en överhöghet med en annan har förhindrat den förnyelse smo krävs i ett helt annat samhälle, utan gränser mot världen och som en del av Europa, i en ekonomi som bygger på kunskaper och tjänster och där välfärd präglas av mångfald och människors egna val. I denna omvandling blev socialdemokratin en motståndsrörelse mot förändring och människors valfrihet. Det finns i princip inte en valfrihetsreform som socialdemokratin instinktivt motsatt sig, bekämpat, förlorat och gett sig.

Det blev 1960-talets vision om den starka staten som gick före det öppna samhället där människor redan befann sig. I denna omvandling har socialdemokratin varit förvirrad i tjugo års tid. Ibland har man som maktparti tagit ansvar för beslut mot partisjälen, som budgetpolitiken under 1990-talet eller ansökan om medlemskap till EU. Det som har bestått av socialdemokratins gärningar har varit trots rörelsens uppfattning men tack vare ett ansvarstagande inom ramen för den politiska eliten.

Och när Sverige anpassar sig till den situation som råder i andra länder även när det gäller socialdemokratins storlek blir det en katastrof för dem som berörs men inte för samhället. Och ett maktparti som inte har makt har inte mycket som binder det samman. Det ser vi nu genom konflikterna mellan personer och i frånvaron av en politisk vision. För den heter inte mer stat, mer regleringar eller högre skatter. Ändå är det socialdemokratins arv i dag. Det förmådde inte Sahlin att rubba lika lite som den obevekliga marschen mot att bli ett parti som andra. Det är svårt för dem som tvingas uppleva omvandlingen men bra för Sverige att vi nu har fått ett öppnare politiskt landskap.

I den utvecklingen har Sahlin gjort mer för att förnya och förstå än de flesta av dem som nu kritiserar henne och anser sig ha lösningen. De kommer alla att få se att inget parti som dominera som socialdemokratin en gång gjorde. Det är inget nederlag utan en anpassning till en ny värld.