[BILD1]Det var ett krig som hade kunnat undvikas men där världen istället undvek att ta sitt ansvar. För var och en som har följt utvecklingen i Mellersta Östern och i Libanon har det varit uppenbart vad som har skett, så uppenbart att världssamfundet i ord förstod vad som måste göras men i handling undvek det. Det är den libanesiska regeringens svaghet, Hizbollahs stat i staten samt världssamfundets passivitet som ledde till det krig som drabbade människor i Libanon och i Israel. Istället för att säkra den libanesiska regeringens kontroll över södra Libanon lät man Hizbollah säkra den åt sig själv och sina krigiska syften. För en tid sedan skrev jag på denna blogg att det som skedde i Libanon var ett konkret exempel på den gamla sanningen att varje land har en armé, sin egen eller någon annans.
På Fjärde sidan i Expressen skrev i igår Magnus Norell om den passivitet som ledde till kriget och om det faktum att världen visste vad som borde göras, det som man i dag säger måste göras, men att man inte gjorde det. Hizbollah demilitariserades inte utan militariserade södra Libanon, vare sig UNIFIL, FN-styrkan, eller Libanons armé har överhuvudtaget försökt, och ingen har försökt hindra Syriens och Irans vapenleveranser.
Sverige hade kunnat agera för att fördöma militariseringen och fästa både världssamfundets och de berörda staternas uppmärksamhet på detta, istället har vi agerat för att legitimera och stödja den laglöshet som präglade den palestinska myndigheten under Arafat och för att ge Hamas en plats i utrikespolitiken i strid med den palestinske presidenten samtidigt som vi kritiserat Israels försök att skydda sig mot terror.
Genom det som nu har skett är Hizbollah militärt försvagat om opinionsmässigt stärkt, det finns ett område upp till Litvanifloden som inte längre domineras av Hizbollah och det finns förutsättningar att slå vakt om ett annat status quo än det som Hizbollah vill skapa. Men det krävs att FN, världssamfundet, EU och Sverige fäster uppmärksamheten på dem som vill krig och terror istället för att kritisera dem som vill värna sin säkerhet. Det borde prägla svensk utrikespolitik och europeiskt agerande. Annars kommer det som nu har skett att upprepas igen.