Så kom det brev till EU som det talats om länge och mycket. Storbritanniens premiärminister David Cameron tar i sitt brev till Europeiska rådets ordförande Donald Tusk upp några av de frågor där den brittiska regeringen vill ha en förändring för att man ska vilja rekommendera de brittiska väljarna att stanna kvar EU.
Som det varit många gånger tidigare är det rimliga krav på den politiska utvecklingen i EU, men i grunden inte rimliga krav för att vilja stanna kvar. Det mesta, utom migrationsfrågorna, som Cameron skriver om är en politisk agenda för att förändra EU som rätt många stöder och som inte är en unik brittisk agenda. Det handlar om krav som Cameron, och varje annan premiärminister, bör ställa på politiken i det egna landet.
Men i kraven på en bättre politik för konkurrenskraft, för bättre ekonomisk styrning och på mindre och bättre regleringar försvinner andra betydligt större storheter.
Det handlar om hur vi gemensamt slår vakt om demokrati och frihet i Europa, precis så stor fråga som de storslagna orden säger. Där har Storbritannien som en av Europas mest stabila demokratier ett ansvar för den värld vi lever, den sammanhållning kring demokrati och rättsstat vi måste forma och den öppenhet som måste prägla civiliserade samhällen.
Det handlar också om hur vi möter Rysslands aggression mot den europeiska fredsordningen och hur vi stärker flera olika medlemsstaters rätt och möjligheter att upprätthålla demokrati och öppna samhällen. Det är inte självklart i vår tid och det handlar om frågor som en gång fick Storbritannien att gå i krig för att värna en europeisk ordning av frihet och fred. När Polen liksom de baltiska staterna, liksom Ukraina, på olika sätt hotas av rysk påtryckningspolitik och i Ukrainas fall genom krigföring på ukrainskt territorium, handlar frågorna om fred och säkerhet inte bara om de enskilda länderna utan om vår allas fred och säkerhet.
Ett Storbritannien som lämnar EU kommer göra Europa, inte bara EU, svagare när det gäller att stå upp emot hoten. Storbritannien kommer bli svagare. Putin skulle bli aggressivare, något vi i vår nordiska del av Europa skulle känna av.
De sanktioner som EU i dag genomför mot Ryssland för kriget mot Ukraina är kännbara, bland annat för att Storbritannien är med och de genomförs bland annat för att Storbritannien har en röst i europeisk utrikespolitik. Det gäller inte minst vårt utvidgade samarbete med länder i vårt grannskap, som annars riskerar att hamna under Moskvas kontroll, och utvidgningsprocessen.
Flyktingfrågan skulle vara lika påträngande som i dag men utan en möjlighet att formera en europeisk fördelning av ansvar där Storbritannien är en del. Klimatfrågan skulle bli nästintill omöjlig utan europeiskt samarbete. Frihandelsavtalet med USA skulle bli mindre värt för alla. Storbritannien skulle dessutom förlora en lång rad handelsavtal. Den inre marknaden skulle utformas mindre med brittiska krav på färre regleringar och större konkurrenskraft än i dag, men den skulle gälla för ett Storbritannien som vill vara en del av den europeiska marknaden som är den brittiska ekonomins viktigaste.
Dessa frågor, som ställer krav på att hålla ihop unionen, väger långt tyngre än de politiska uppfattningarna om konkurrenskraft och byråkrati, även om det är lätt att dela de senare.
Och det är dessa frågor som står i fokus för en lång rad olika länder och politiker i Europa, inte bara i Storbritannien, men som skulle bli svårare att driva utan britterna med.
Och vi ser att det är framgångsrikt där dessa frågor står i fokus och präglar ekonomierna. I det nordiskt- baltiska området har vi några av världens mest konkurrenskraftiga ekonomier, på grund av integration och närhet.
När det gäller den ekonomiska styrningen, och ytterst frågan om euron, är det lätt att hålla med britterna. EU har de facto lika valutor och det kommer för lång tid vara så. Den gemensamma ekonomiska politiken, finansmarknader liksom beslut om den inre marknaden eller utvecklingen inom EU får inte bli en fråga för några utan måste vara en fråga för alla, oavsett valuta. När eurozonen vill utveckla sina styrformer får det vara för valutan, inte för den gemensamma marknaden. En valutas intressen får inte ta över gentemot andra, vare sig de mindre eller de större.
Behovet av ökad onkurrenskraft är det ingen som ifrågasätter, bara det att skillnaderna ligger i vilken politik som krävs. Den digitala inre marknaden kan ge stora fördelar, men den måste genomföras med en politisk majoritet som inser att det handlar om marknad, inte bara om gemensam lagstiftning om det digitala. Mängden av byråkrati måste minskas, liksom viljan att detaljstyra, men det kan gott gälla även i Sverige och i Storbritannien. Den dag Corbyn skulle efterträda Cameron blev det uppenbart att det handlar om val av politik, inte om val av medlemskap eller ej. Den rödgröna regeringen i Sverige är ett bevis för att det är politik som undergräver konkurrenskraft, inte medlemskap som sådant. EU behöver fördjupa den inre marknaden, utöka den till tjänstesektorn, till välfärdstjänster liksom allmännyttiga tjänster, till kunskapsekonomin och den digitala ekonomin till en utökad etableringsfrihet oavsett gränser inom hela EU.
Den fria rörligheten måste värnas, inte minst genom att EU måste kunna kontrollera gränserna. Men EU måste också vara öppet för att ta emot människor som flyr. Det är en fråga för EU i sin helhet men ställer också krav på varje land. Den diskussionen måste föras utifrån verkligheten, både den grymma som människor flyr ifrån men också utifrån den ekonomiska som visat att de länder som varit en del av den fria rörligheten och som tagit emot människor från andra länder också har utvecklat sin ekonomi. Storbritannien tillhör dem som vunnit på den fria inre rörligheten. Inte förlorat.
Så reformagendan finns det all anledning att dela på. Kraven på färre regleringar måste genomsyra lagstiftningen men ställer krav på varje enskilt land också. Balansen och likställigheten mellan länder med olika valutor är ett viktigt krav som handlar om demokrati och alla medlemsstaters lika rättigheter. Den lite symboliska frågan om en ever closer union får väl britterna få som de vill. Det är en deklamatorisk fråga om att vi ska komma varandra närmare. Att vi ska bli bättre vänner, mer öppna och förstående gentemot varandra. Om britterna ser det som att Bryssel ska bestämma allt mer kan de få definiera detta själva, dock får man inte glömma att den inre marknaden som britterna slår vakt om, handlar om att komma varandra närmare oavsett gränser.
Förhoppningsvis blir Camerons brev ett led i en diskussion om hur vi utvecklar politiken inom EU och säkerställer allas rätt. Förhoppningsvis blir det inte en början på slutet på den roll som Storbritannien spelar i Europa genom att vara medlem i EU. Det handlar nämligen om långt större värden än dem som Cameron skriver om.