Det var ett bakslag av mycket stora mått för USA när det finansiella stödpaketet röstades ner i kongressen. Ett bakslag i arbetet för att stabilisera de amerikanska finansiella marknaderna och därmed minska de skadeverkningar som drabbar de finansiella marknaderna globalt. Det är väl att märka att de finansiella institutioner som nu drabbas gör det därför att de har problem som de själva har gått in i, det är inte amerikanska bankers fel men krisen har sitt centrum på de amerikanska finansiella marknaderna. Men det stora bakslaget är självfallet den amerikanska förmågan att vara den ledande ekonomin med politiskt ledarskap. Kongressen röstade i den delen för handfallenhet och oförmåga efter att man under dramatiska dygn hade förhandlat fram ett paket.
Sett i ett längre perspektiv beror det som nu sker på en allt mer växande amerikansk skuldsättning där framväxande ekonomier runt om i världen, med Kina i spetsen, har finansierat det amerikanska budgetunderskottet. Det har i sig byggt upp en labilitet där dåligt fungerande finansiella marknader finansierat skulder utan motsvarande säkerheter.
Ett skäl till detta är det amerikanska lånesystemet men också politiskt beslutade låneprogram som har inneburit att man har lånat pengar till låntagare som annars inte hade kunnat få låna.
Nu kommer många vilja säga att detta är kapitalismens kris med mera. Ja, det är så klart ett fenomen som hör marknadsekonomier till att marknadsvärden förändras med förluster som följd. Risktagande leder också alltid till förluster. Men de som nu talar om kapitalismens kris glömmer att denna kris är en konsekvens av en oerhört snabb ekonomisk utveckling av tillväxt och finansiella tillgångar.
Aldrig tidigare har världen varit så rik och aldrig tidigare har så många haft ett så stort välstånd som man nu har, även i krisen. Det är till mycket stor del det internationella finanssystemets förmåga som gjort denna historiska epok av tillväxt möjlig. En lång period av tillväxt följs alltid av en inbromsning och det är detta som nu händer, utlöst av dåliga lån som blev riktigt dåliga när konjunkturen började stanna upp. Och nu sker en konsolidering. Inte bara av företag utan också när det gäller olika länders roll i världsekonomin.
Liksom efter tidigare kriser kommer tillväxt och välstånd att fortsätta växa, men nu med den amerikanska ekonomin som något mindre dominerande och andra aktörer som mer. Inte desto mindre kommer den amerikanska ekonomin att vara ledande, men med fler motpoler att konkurrera med.
Den europeiska ekonomin kommer med världens ledande finansplats London att ha stora förutsättningar att dominera framväxten av globala system för transparens och finansiell övervakning. De asiatiska börsplatserna kommer på fullt allvar att vara lika viktiga när det gäller kapital och nyemissioner som den gamla världens ledande börser, med ökad betydelse för vilka regelsystem som kommer att prägla dem.
Den pågående försäkringslagstiftningen, som jag när detta skrives är på väg ner till Bryssel för att slutförhandla om inför nästa veckas omröstning i ekonomiska utskottet, betraktas till exempel med betydande intresse från Asien som ett regelverk som är modernt, riskbaserat och med en tillsynsfilosofi som är gränsöverskridande. Motsvarande gäller europeisk lagstiftning när det gäller kapitaltäckningskrav för banker och tillsyn samt förmedling av försäkringar och värdepappersrådgivning. I efterföljden av krisen blir det viktigt för Europa att söka påverka det globala systemet att utveckla transparens, kapitaltäckning och riskanalyser med detta som utgångspunkt.
De regelverk som vi nu behöver mer än något annat är inte reglering av produkter och tjänster men transparens och öppenhet. Det är en sak för finansplatser och börser men också för lagstiftare att se till.
Men kanske är det vi mest behöver är en återgång till kapitalismens grundläggande villkor, nämligen starka ägare istället för tjänstemannastyrda företag. Det är inte ägandet och lönsamheten som har vårdats av de företag som nu går under utan omsättning och tillväxt med återspegling i bonusprogram. Och i grunden har passiva ägare låtit inkompetenta chefer raka åt sig bonusar som inte har haft någon grund i hur de har skött företagen. De facto har de inte förstått vilka risker de har gått in i och heller inte haft förmågan att hantera företagens fundamentala problem.
Det är företagens frikoppling från ägande som vi nu ser konsekvenserna av. Det har kunnat ske inom ramen för marknadsekonomin men inte på grund av marknadsekonomin. Det har lett till en bristande transparens, inte på grund av marknadsekonomin utan på grund av att företag kunnat fungera som egna identiteter utan att leva upp till utomståendes krav på redovisning och öppenhet.
Vi har i Sverige och inom EU haft en debatt om differentierade rösträtter inom bolag, som är till för att ge ursprungliga ägargrupperingar, eller nya, ett tydligt och ledande ägaransvar. Det är i detta perspektiv inte det sämsta, allra minst något man ska bekämpa utan kanske även lämna möjlighet till. Då kan kvartalsvis uppföljning och kontroll kombineras med långsiktighet.