Nyhetsbrevet Frihetens värden 2006-01-24
Kära läsare,
I detta brev lite om förra veckan i Strasbourg, de internationella utmaningar som det nya året har lyft fram samt lite om den kommande veckan.
== Förra veckan i Strasbourg==
På några olika håll stod brinnande bilar. En lätt dimma blandade sig med tårgas och röken från demonstranternas brandbomber. Ute på vallarna stod poliser i hjälmar samtidigt som gallren för infarten till
Europaparlementets yttre infart och inre passager var nerfällda. Det var som en modernistisk kopia av en belägrad medeltida borg. Det var också i
princip omöjligt att ta sig in i parlamentet annat än några bakvägar som var skyddade av polis. Så såg det ut i måndags förra veckan när Europaparlamentet samlades i Strasbourg och europeiska hamnarbetare demonstrerade mot hamndirektivet som skulle diskuteras och beslutas underveckan.
(Den som för övrigt vill läsa om hur en vecka i Strasbourg kan se ut för min del är välkommen på denna länk
http://www.gunnar.moderat.se/?page=3&use=page )
Det var ingen vacker manifestation för hamnarbetarnas del, de krossade fönsterrutorna och de kastade brandbomberna gav heller inget övertygande argument för att säkerheten i våra hamnar bara kan skyddas om det är demonstranterna som hanterar inkommande och utkommande gods.
Socialistledaren Schultz kallade på onsdagen upploppet för en vanlig demonstration samtidigt som han höll med om att några hade gått för långt. Det var, om jag uttrycker det inte den bilden man fick från tredje våningen inne i det belägrade parlamentet. Det var ingen vanlig demonstration utan ett organiserat upplopp med medhavda gatustenar och brandbomber.
Det handlade om ett hamndirektiv som var tänkt att öppna upp för lite mer konkurrens i hamnarna men som
egentligen inte gjorde detta heller utan snarare med små förändringar slog vakt om dagens ordning där andra än de organiserade monopolföretagen inte ska göra sig besvär.
== Hamndirektivet som föll ==
Ibland sätts avgifter och service på ett sätt som direkt hindrar en dynamisk handel och i vilket fall gör den dyrare och mer byråkratisk än vad som behövde vara fallet.
Inneffektiviteten i många europeiska hamnar leder speditörer till att istället hellre använda lastbilstransporter för att slippa fastna med gods i hamnar kontrollerade av starka fack och monopolistiska företag. Motståndet nu har samma prägel som motståndet mot
teleavregleringen och avregleringen av flyget en gång mötte.
Det är svårt att se att detta ledde till katastrofer för vare sig telekunder eller flygresenärer, lika lite för dem som arbetar inom dessa sektorer. Tvärtom har ökat resande och nytt företagande inom telekomsektorn lett till dynamik och nya jobb. Och det är som sagt svårt att se att säkerheten i våra hamnar står och faller med dem som kastar
brandbomber mot Europaparlamentet.
Nu kom förslaget till hamndirektiv att falla på grund av att alltför få ansåg det vara bra. Det innebar en liten
öppning, som mötte motstånd, men innebar en försämring mot vad som gäller om fri konkurrens och öppenhet i fördraget.
Det nya året kom att redan under de första dagarna lyfta fram några av de stora utrikespolitiska utmaningar som EU står inför, vare sig man vill eller ej.
== Ukraina och europeisk energipolitik ==
Hotet om att bryta gasleveranserna till Ukraina satte inte bara fokus på den europeiska energipolitiken och dess sårbarhet utan också på behovet av en gemensam Rysslandspolitik, både vad gäller synen på demokrati och
mänskliga fri- och rättigheter i Ryssland och på vilken roll Ryssland spelar gentemot sina grannländer och sina europeiska partners. Det är ingen tvekan om att Ryssland medvetet utnyttjar sina gasresurser, liksom
oljetillgångarna, för att påverka de länder som en gång ingick i det sovjetiska imperiet. Det gäller Ukraina men har också drabbat de baltiska länderna i olika omgångar. Och det kan självfallet gälla ett Europa som
gör sig alltför beroende till Ryssland.
Det ligger därför ett starkt europeiskt intresse i att motverka den utveckling som präglar dagens Ryssland och att stödja en utveckling som
bygger på demokratiska värden. Ryssland kommer inte att bli en trovärdig partner och god granne utan att dess politik och samhällssystem präglas av
en återupprättad utveckling mot rättstat, demokrati och en öppen marknadsekonomi.
Det ställer krav på en enad europeisk front i synen på Ryssland och en
gemensam politik för de värden vi måste hävda istället för skilda
politiska agendor. De som likt förre förbundskanslern Schröder i Tyskland
och Berlusconi i Italien hävdar att Ryssland är en perfekt demokrati gör
inte bara demokratin en otjänst utan också Ryssland och Europa.
Gaskonflikten har också understrukit det ansvar som Europa har för
utvecklingen i Ukraina. Det är inte acceptabelt att låtsas som att Ukraina
antingen inte finns i Europa eller inte vill bli medlem i EU samtidigt som
Ryssland på olika sätt försöker återföra landet till den gamla ordningen
och den gamla intressesfären. Det är att göra både Europa och Ukraina en
otjänst.
I all sin tydlighet har gaskonflikten också satt fingret på svagheterna i
den europeiska energipolitiken. Naturgas har många fördelar men också
uppenbara nackdelar. En av dessa är att den kräver en infrastruktur i form
av ledningar som skapar ett beroende och ett utelämnande till den man
handlar med.
Naturgas utgör 25% av energitillförseln i EU. Av denna bidrar Ryssland med
40 %, en nivå som beror på utvidgningen och de nya medlemsländernas
traditionella beroende till rysk energi. Före utvidgningen kom knappt 20 %
av naturgasanvändningen i EU från Ryssland.
Det paradoxala är att det i dag är de gamla medlemsländerna som vill öka
sitt beroende medan de nya, visa av erfarenheterna och allvaret i risken,
vill minska sitt beroende.
Det är ett beroende som till viss del har varit ömsesidigt, vilket vi
också såg ledde till att det uppnåddes en uppgörelse utan att Ukraina
tvingades på knä eller ut i kylan. Den naturgasledning som förmedlar den
ryska gasen till Ukraina är nämligen samma som distribuerar 90% av den
ryska naturgasen till Europa. Det gav Ukraina en förhandlingsposition som
inte ska underskattas. Det var därför det fanns ett intresse från rysk
sida att nå en kompromiss, inte bara för att det är dålig reklam att
stänga av energitillförseln till ett land utan också för att ukrainarna
hade ett maktmedel att sätta emot, nämligen kontrollen över transiteringen
av gas till Europa.
Samtidigt som Ryssland gärna ökar Europas beroende till rysk gas vill man
föga förvånande därför minska sitt beroende till andra länder för att
kunna transitera gasen. Sedan i höstas driver Ryssland, med den avgångne
tyske förbundskanslern Gerard Schröder som styrelseordförande, ett företag
– North European Gas Pipeline (NEPG) – som till hälften (51%) ägs av
ryska Gazprom och till en knapp andra hälft med var sin del ägs av tyska
BASF och E.ON – som för övrigt äger Sydkraft – som vars affärsidé är att
lägga en pipeline på Östersjöns botten för att gå runt alla tänkbara
transiteringsländer.
Med start från det som en gång var svenska Viborg, i den del av det finska
Karelen som sedan Fortsättningskriget är inom ryska gränser, ska en
ledning dras till tyska Greifswald, som också fram till 1800-talets början
var svenskt, ska en ledning dras.
Till mycket höga kostnader och till stora miljörisker kommer Ryssland
därmed att minska sitt beroende till andra länder och därmed ha ett större
eget manöverutrymme när det gäller gasleveranser. Ekonomiskt sett är det
svårt att se hur detta dyra projekt ska kunna vara lönsamt, politiskt sett
kommer det ge Ryssland ökad kraft.
Och politiskt har det, tillsammans med hotet om att stänga tillförseln
till Ukraina, som nu i en liknande form upprepas gentemot Georgien, gett
Europa en ny energidiskussion som kommer att handla inte bara om ökad
försiktighet när det gäller naturgas utan också en ny syn på kärnkraft
liksom på framförallt biomassa som ett alternativ till naturgas.
Gaskonflikten har framförallt tvingat fram en diskussion om Europas
förhållande till Ryssland som inte bara handlar om en vänskaplig partner
utan också om en stormakt med ambitioner som sträcker sig utöver vad en
normal demokrati har gentemot sina grannar.
Energifrågan, i form av osäkra oljeleveranser, är den gemensamma nämnaren
för ett annat skeende som också tornar upp sig med det nya året och det är
Iran.
Läsaren av detta brev har stött på denna fråga här många gånger av det
enkla skälet att jag anser att Iran som ett internationellt problem är så
stort att ingen riktigt vill se det för vad det är. Iran vill faktiskt
utplåna ett annat land från kartan. Man bygger i hemlighet och i strid med
internationella avtal ut en förmåga att arbeta sig igenom hela
kärnbränslecykeln. Man utvecklar medeldistansmissiler med Nord-Koreas
hjälp. Man finansierar terrorism och självmordsbombningar genom Hizbollah.
Det är ett mörkt moln av 1930-tal över den iranska regimen, som
ackompanjeras med en tidstypisk antisemitism i sin grövsta form. Och det
är svårt att se vad en regim skulle kunna göra mer för att provocera
världssamfundet, förutom att gå i krig i enlighet med sina hotelser.
Under förra veckan var frågan om Irans kärnbränsleprogram uppe till
diskussion på ett möte i London med deltagande av inte bara EU-länder och
USA utan även Kina och Ryssland, som länge varit tveksamma till att föra
frågan om Irans brott mot icke-spridningsavtalet till FN´säkerhetsråd. Vad
som exakt kommit ut ur detta är oklart men mycket talar för att i alla
fall EU för frågan till säkerhetsrådet. Om det inte görs tappar man i
grunden också förmåga att föra fortsatta samtal med den iranska ledningen.
Det understryks av att Iran nu hotar med att minska oljeproduktion och
starta anrikning av uran i industriell skala om frågan förs upp till
Säkerhetsrådet. Viker man sig för detta har man i praktiken lämnat fältet
fritt för Iran att agera hur man vill.
Slående är att de som normalt demonstrerar utanför ambassader, mot Israel
och mot USA och mot kärnvapen är så tysta utanför den iranska ambassaden.
Svaret är enkelt. Irans hot om omvärlden passar inte in i vänsterns
världsbild. Den visar att frågorna i Mellersta Östern handlar om mer än
territoriella konflikter, att den i grunden handlar om en grundläggande
fråga om försvar för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati där
vänsterns fiender är demokratierna och Iran liksom extrema grupper av
närstående slag är demokratins fiender. Inte ens svenska kyrkan har
reagerat mot att en regim hotar att utplåna en stat utan väljer att
fortsätta sin HOPP-kampanj mot Israel.
I debatten om det österrikiska ordförandeskapet tog jag upp frågan om Iran
som den stora utrikespolitiska utmaningen som detta är för Europa [
http://www.gunnar.moderat.se ]www.gunnar.moderat.se
I morgon är det val i den palestinska myndigheten. Det kommer också att
bli val för palestinier i västra Jerusalem. Det är det första valet sedan
Arafat totalt dominerade allt med hjälp av korruption och ligor. I
förgrunden står därför inte konstigt nog de många kandidaternas löften om
att bekämpa korruption och den goda tanken att biståndsmedel skall
användas för att hjälpa till med utvecklingen och inte till att förstärka
diverse bankkonton.
Det har också till effekt att det gamla och ineffektiva Fatah står emot en
Hamas-rörelse som gentemot palestinier framstår som effektiva och
målmedvetna samtidigt som de är en terrorrörelse med en oförsonlig
hållning gentemot Israel. Risken är att valresultatet ännu mer urholkar
den palestinska myndighetens förmåga att leva upp till de krav som ställs
mot den att förhindra terrordåd.
Men trots den vikt som det palestinska valet har är det framförallt vad
som händer efter Ariel Sharon som är den stora frågan i Mellersta Östern.
Mycket tider på att hans initiativ att skapa ett nytt politiskt parti i
centrum för den israeliska säkerhetspolitiska debatten har en sådan
styrfart och efterfrågan att det förmodligen kommer att få ett stort stöd
även utan honom i ledningen.
Det finns av naturliga skäl många uppfattningar om Ariel Sharon. Den som
lever mitt krigets konflikter och som tvingas försvara sitt land i så
många befattningar och situationer för att ständigt återkomma blir inte
älskad av alla, lika lite går han obesudlad genom det som händer. Den bild
som skapas av en person i konfliktens centrum blir svårligen bilden av en
fredens man utan av en som går i täten för försvar, säkerhet och
krigsoperationer. .
För Sharon är det oundvikligt eftersom han under lång tid har agerat i
täten för ett land som levt i krig eller under ett ständigt krigshot, där
våld och krigföring varit oundvikliga medel för att värna landet inför hot
om utplåning. Han förknippas både med övergången av Suezkanalen vid
oktoberkriget 1973, då Israel under några dagar stod nära ett sammanbrott
och med passivitet inför den kristna milisens massakrer i flyktinglägren
Sabra och Chatilla i södra Libanon. Han fick lämna sin post i den
israeliska regeringen när en undersökningskommission slog fast att han
hade ett personligt ansvar för det som skedde. Han har både drivit på en
bosättningspolitik som varit destruktiv för fredsprocessen och en
tillbakadragandets politik som gett fredspolitiken nytt hopp.
Ett sätt att bedöma hans resultatet av hans politiska gärning som
premiärminister är att jämföra honom med Yasser Arafat. När denne gick
bort ansåg de flesta att fredsprocessen fick nytt hopp och nya
möjligheter. När Sharon drabbades av stroke var reaktionerna uppgivna
inför de fredsmöjligheter som många var rädda nu skulle gå förlorade och
för att hans partibildning inte skulle bli av. Nu verkar det likväl som
det initiativ som han har inlett utvecklas av sin egen kraft. Det
eftermälet fick inte Arafat och det arvet lämnade han inte ifrån sig. Hur
mycket det arvet påverkar utvecklingen i Israel får vi se när landet går
till val efter Sharon.
Under förra veckan sammanträdde Europarlamentet i Strasbourg. Förutom
frågan om Hamndirektivet så var frågorna om det finansiella perspektivet
och den fortsatta processen för ett konstitutionellt fördrag uppe. Till
båda dessa frågor tänkte jag återkomma.
En annan fråga som jag tänkte återkomma till är den nya diskussionen om
globaliseringens konsekvenser, som nu börjar allt mer beskrivas som en
utbudschock i form av arbetskraft. Det är sant, men lika sant är att den
innebär en efterfrågechock på varor och tjänster från bland annat Sverige.
Den svenska tillväxten beräknas detta år bli hög, inte på grund av så
mycket nytt företagande och ny utveckling som en exportdriven konjunktur.
Vår goda tillväxt är ett resultat av globaliseringen.
Denna vecka kommer för min del handla om arbete med min rapport om EU´s
statsstödspolitik
http://www.europarl.eu.int/meetdocs/2004_2009/documents/pr/585/585614/585614sv.pdf
, ändringsförslag till sjunde forskningspolitiska ramprogrammet, ett
seminarium om plattskatt och den europeiska skattepolitiken i Stockholm,
partistyrelsesammanträde samt deltagande i minnesceremoni med anledning av
Förintelsen på fredag.
En artikel
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=515576&previousRenderType=2
som jag gärna rekommenderar är byggd på den amerikanska studie över svensk
ekonomi som SNS presenterar i dag. För dem som hävdar att den svenska
arbetsmarknaden fungerar väl och att dagens tillväxtsiffror är ett tecken
på att den svenska ekonomin utvecklas rätt är den en nyttig läsning. Den
tillväxt vi nu har beror på den globala ekonomins snabba utveckling. Vad
SNS-studien visar är att vår svenska varu- och tjänsteexport blir allt mer
lik den som kommer från Kina och andra snabbväxande länder. Det innebär
att kraven på utveckling och förnyelse av näringslivet blir allt större om
vi inte ska hamna i den direkta lönekonkurrens som många fruktar.
Det är ett val vi själva kan göra. Väljer vi det rätta kommer vi förändra
för att få fram nytt företagande, bejaka tjänstehandeln i Europa, sänka
skatter för nytt och gammalt företagande och reformera den svenska
arbetsmarknaden. Även om detta finns det anledning att återkomma.
Hälsningar,
Gunnar
==================================
För mer information:
http://gunnar.moderat.se
För att avbeställa din prenumeration skriver du i ett mail till listserv@listserv.moderat.se:
signoff friekonomi
Mail om avbeställning måste skickas från den adress du prenumererar till.