Veckan kom för min del bland annat att handla om förhandlingar om den ekonomiska politikens inriktning, i form av den årliga tillväxtrapporten där jag är parlamentets rapportör. Kommissionen har i sin rapport presenterat vad man kallar ”positive fiscal stance” vilket innebär att man vill vara mer positiv till att ekonomins ska stimuleras med mer av ökade offentliga utgifter och även underskott där man menar att man kan vara mer som det heter flexibel. Det är enligt min mening just vad man inte ska vara, man ska inte vara flexibel med de regler vi har utan kommissionen ska vara strikt i att bevaka att medlemsländerna respekterar stabilitetspaktens regler.
Många skäl finns för detta. För det första är stabilitetspakten de gemensamma regler som både euron och den ekonomiska politiken bygger på. Europeisk lagstiftning ska följas, annars undermineras både förtroendet mellan medlemsländerna, förtroendet för stabilitetspakten och förtroendet för den europeiska ekonomins stabilitet.
Detta är skäl nog. Men för det andra, om förtroendet för stabilitetspakten försvagas så drabbar det mycket direkt den europeiska ekonomin genom minskat förtroende för stabilitet och framförallt för underskottsländernas förmåga och vilja att konsolidera sina offentliga ekonomier. Och då blir det svårare att finansiera underskotten, då stiger räntorna och så viker investeringarna än en gång ner, samtidigt som underskott och arbetslöshet växer. Det är underligt att denna läxa inte lärs. Den europeiska vänstern vill gärna trots det vi varit med om tro att de ekonomiska problemen bäst löses genom ökade offentliga stimulanser, det vill säga underskott.
För det tredje, och det följer av detta, om det vore så att offentliga stimulanser i form av ökade offentliga utgifter och underskott vore lösningen på för stora underskott och för låg tillväxt så hade vi inte haft de problem som i dag finns i olika medlemsstater. Tvärtom vore då underskottsstaterna de mest dynamiska och växande medan stabilitetsstaterna skulle ha en krympande och instabil ekonomi. Och så är det inte.
Underskotten har lett till obalanserade och dåligt fokuserade budgetar, växande ränteskulder och finansiell osäkerhet. De har prioriterat offentliga verksamheter på bekostnad av privata investeringar och den privata ekonomin. De har lett till en försummelse av offentliga investeringar inom de områden där dessa är viktiga för tillväxt och jobb, som infrastruktur, forskning och skola. Underskotten är både en funktion av felaktiga prioriteringar och leder till en felaktig allokering av offentliga medel. Och till ökad skuldbörda med stigande räntekostnader som tränger undan viktiga utgifter.
Den svaga tillväxt vi nu har inom EU sammantaget beror till stor del på en unik och extrem penningpolitik med negativa räntor och stora penningmängder, som flödat ut i ekonomin, inte på ökad konkurrenskraft och export. Det problemet löser man inte genom ökade fiskala stimulanser genom ökade underskott, de förvärrar bara det som är grundproblemet.
Samtidigt är den ekonomiska bilden splittrad. En del medlemsstater har en mycket bra ekonomisk utveckling medan andra har en väsentligt sämre. Tyskland och Sverige, för att ta två exempel som präglats av konsoliderande budgetpolitik, har just de investeringar och tillväxt som andra saknar. Motsvarande gäller de baltiska staterna och andra länder.
Därför är det viktigt att göra klart för kommissionen att det inte finns någon politisk förståelse för att man relativiserar stabilitetspaktens regler eller att man tillämpar flexibilitet när det gäller tillämpningen. Det har vi nog redan gjort i de diskussioner som varit och som lett till att kommissionen nu understryker att den positiva stimulansen bara får äga rum om den sker innanför och med respekt för stabilitetspaktens regler.
Det är bra så men samtidigt ska man ha klart för sig att överskottsländernas överskott beror på en ekonomisk politik som gett konkurrenskraft. Den bör man inte överge, lika lite som man bör överge de budgetpolitiska målsättningar som säger att man i goda tider ska ha överskott för att i dåliga tider kunna hålla fast vid reglerna och balansera underskotten. Det gäller i hög grad Sverige som nu har överskott men som utnyttjar detta till att lägga sig på en högre utgiftsnivå som slår till hårt när den ekonomiska utvecklingen viker av.
I de förhandlingar vi för är det den socialdemokratiska och den gröna gruppen som vill urholka kraven på respekt för stabilitetspaktens regler. Förhoppningsvis ska vi likväl få tillstånd en överenskommelse som är tydlig gentemot kommissionen att det inte finns utrymme eller politisk förståelse för att tumma på stabilitetspaktens regler.
Så har veckan också handlat om att börja hantera de tre olika rapporter som banklagstiftning som jag är ansvarig för. Vi har också börjat arbetet med rapporten om det energipolitiska ramverket där jag företräder EPP-gruppen. Och så har vi telekomfrågorna och den digitala agendan.
I dag röstade vi om att godkänna den överenskommelse med rådet som jag förhandlat fram för EPP-gruppens del som innebär att 700MHz bandet ska allokeras till mobila bredband och kunna vara i drift för detta senast 2020. Det är ett stort och viktigt steg framåt för att Europa ska kunna återta ledarskap när det gäller den digitala ekonomins utveckling, inte minst när det gäller den femte generationens mobiltelefoni som kommer att handla om alltings Internet. Och det blir en av många basplattor för det telekompaket som vi nu börjat arbeta med och där min avsikt är att driva igenom att fler frekvenser kan avdelas för 5G och ökad öppenhet för konkurrens, lättare med access för ny konkurrens och bättre förutsättningar för transeuropeiska nät, som innebär bättre gränsöverskridande tjänster.
Och så har veckan som gått också handlat om Brexit, där det för mig är viktigt att vi kan upprätta en förhandlingsordning som lägger grunden för en så vänlig Brexit som möjligt, även om jag måste säga att den brittiska förhandlingsstrategin nu verkar ha övergivit även Brexit-sidans löften om att kunna fortsatt vara en del i den inre marknaden. I morgon fredag är Theresa May i USA för överläggningar, kanske i förhoppningar om handelsavtal som Trump i övrigt tycks vilja avveckla så mycket som möjligt. Det kommer säkerligen kunna bli ett handelsavtal framöver men utan det djup och den omfattning som krävs. Britterna tycks nu söka ett frihandelsavtal med EU som motsvarar det djup EU har med Ukraina. Det är beklagligt och sorgligt och ett avtal med USA kommer inte kunna vara mycket mer omfattande med den ledning som nu sitter i Vita Huset.
Där byggs det murar, både bildligt och bokstavligt. Det blir ett svagare USA som kommer ut ur en process där man gör sig till ovän eller fiende till land efter land, region efter region. Då hjälper det inte att man gör sig till vän med Putin eller med några andra politiska ledare som delar förtjusningen i maktfullkomlighet och murar.
Det är ingen liberal eller marknadsekonomisk samhällsordning som Trump nu etablerar utan snarare en peronistisk där presidenten lägger sig i vad media skriver, reagerar med full kraft mot det som han ogillar, hotar företag med var de ska lägga sina investeringar, blandar ihop sitt politiska uppdrag med skötseln av sitt företagsimperium och använder uppenbara osanningar som politisk retorik.
Det skymmer över USA, och det är långt bort från den vision om en ”shining hill” som präglade Reagan och den allians för den fria världen, för frihet och demokrati, som präglat Trumps många företrädare. Det är sorgligt och det är farligt.
Det innebär att det våras för sådana som Putin, Erdogan och andra som vill sätta makt före rätt och som inte bryr sig så mycket om den fria världen som om den egna makten.
Och det ställer desto större krav på oss själva. På EU som måste hålla samman och skärpa sin förmåga till gemensamt agerande. Och på Sverige som måste gå från kaos under Löfven, där ingen vet vad som är på väg, till en politik som stärker försvar, rättsstat och företagande.
Det har vållat väldig upprördhet att moderaterna sagt att vi vill ha en gemensam alliansbudget. Ännu större upprördhet att vi vill rösta för den och att den ska vinna majoritet. Och än större upprördhet inför tanken att det skulle innebära att Löfven inte längre har ett frikort att regera.
Den svenska statsvetarkåren är lika upprörd som kollegerna i journalistkåren inför kraven på en normal parlamentarisk process. Om de funderade på det mer statsvetenskapliga snarare än tyckandet skulle de se att ett parlamentariskt stöd för budgetpolitik är ett vanligt förfarande. Och då kan Löfven välja hur han som statsminister vill agera. Han kan om han vill lägga en budget som oppositionen kan ge sitt stöd till, han kan välja att förhandla om den innan han lägger den, han kan välja att förhandla i riksdagen i syfte att få majoritet eller om han inte vill acceptera kravet på stöd i riksdagen kan han självfallet avgå.
Om han avgår kan han antingen forma en ny regering som har som mål att få stöd från alliansen. Eller så kan han låta uppdraget gå över till alliansen som då i sin tur får se till att man kan få stöd för sin budgetpolitik. Om Sd vill rösta för alliansens budgetpolitik är det inte konstigare än att V röstar för den rödgröna. De kommer däremot till skillnad från V knappast kunna driva den mot populism eftersom alliansen har en fast deklarerad hållning. Där Sverigedemokraterna är i minoritet får de fortsätta vara det liksom Löfven borde ha gjort gentemot Vänsterpartiet. Vill Sverigedemokraterna däremot vara en del av en majoritet räknas deras röster lika mycket som någon annans. Och lika mycket som när man är i minoritet.
Tanken på att parlamentarism innebär krav på ett agerande i parlamentet har inte förespeglat de många statsvetarna som agerar tyckare och heller inte de journalister som hellre vill se partitaktik i politiskt agerande än politik och ansvarstagande.
Men om Sverige på nytt får en alliansbudget läggs grunden för den ekonomiska utveckling som ledde till att Magdalena Andersson lanserade begreppet om att den svenska ekonomin gick som en Tesla. Det var nämligen med den budgetpolitiken som Teslan fick sin drivkraft. Och då får Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ägna sig åt sina olika populistiska hängivenheter. Men då blir också utrymmet för populismen mindre. En politik som tar sikte på verkligheten istället för på det interna politiska spelet har den effekten.