Förmodligen har aldrig någon regeringsperiod präglats av sådan omfattande oförmåga i regeringsmaktens utövande. Den ekonomiska politiken fick sin stabilitet genom en alliansbudget också för regeringens första år. Och därefter har regeringen höjt skatter med 60 miljarder och utgifter med 100 miljarder. Förlorat inflytande i EU, men lansering av en social pelare som underminerar den svenska modellen. En FN-kampanj som byggde på flört med diktaturer och konflikt med Israel.
Det är svårt för någon att se vad de ökade offentliga utgifterna på 100 miljarder har gett. Vårdköerna har fördubblats och är som längst där S har styrt som längst. Antalet poliser pendlar mellan färre än vid regeringsperiodens början till marginellt fler beroende på hur man mäter. Polisutbildningen kan inte rekrytera utan sänkta krav. Försvaret har ett växande svart hål för att klara sina uppgifter i en allt hotfullare tid. Bostadsbyggandet är på nedgång trots subventioner till byggföretags vinster.
En säkerhetspolitik som skyr våra grannars säkerhetspolitik men som söker partiella samarbetsavtal i rädslan för en bokstavskombination som heter Nato. Tre kärnkraftverks avveckling leder till ökade utsläpp och högre elpriser. Nordea flyttar ut som en konsekvens av regeringens utspelspolitik. Marxistisk retorik mot vinster har tagit över socialdemokraternas politik. Ökade utgifter har ersatt reformer för att göra offentliga verksamheter mer effektiva i sin resursanvändning.
Transportstyrelsens säkerhetshaveri vittnar om en fundamental oförmåga. Avskedandet av Begler vittnar om fullständig vilsenhet. Flygskatt leder till halvtomma flygplan och nedlagda flyglinjer men inte minskade utsläpp. Subventionering av elcyklar är symbolpolitik på lägsta nivå.
Någon förändring av skolan har inte skett och antalet elever som lämnar utan godkända betyg är ännu högre. De skolor och förskolor, den öppenvård, äldreomsorg och sjukvård som människor själva har valt och som visat sin förmåga till kvalitet jagas för att de går med vinst. Flyktingpolitiken är oordnad, vilsen och präglad av plötsliga kast och ständigt i strid med vad man för tillfället säger. Bostadsmarknaden och arbetsmarknaden utan reformer men med växande problem. Allt detta under en exempellös högkonjunktur. En regering som inte uppnått något, men som har slarvat till det mesta den rört vid. En unik oförmåga.