[BILD1]Det finns något oskuldsfullt i den svenska synen på superterroristen al-Zarqawis död. De flesta kommentatorer hävdar bestämt, med hänvisning till sin kunskap om arabvärlden, att det inte spelar någon roll att al-Zarqawi är död. Det kommer ändå att finnas nya ledare som följer honom i spåren.
Det finns några olika reflektioner att göra om detta. Den ena är att man uppenbarligen menar att personen al-Zarqawi, som gick i täten för mycket grymma terrorhandlingar och utan hänsyn till vem offren var, bara var som alla andra terrorister och inte spelade någon roll i sin egen kapacitet. De grymheter som var exceptionella i sin hänsynslöshet var inte unika för honom, menar man. Han spelade ingen personlig roll. Det är självfallet fel. Han stod ut bland andra hänsynslösa terrorister, genom sin målmedvetenhet, brutalitet och förmåga att samla andra kring sig.
Den andra är att man uppenbarligen ser alla som bekämpar den irakiska regeringen och de amerikanska styrkorna som likadana, lika beredda att döda hänsynslöst.
Den tredje är att det i dessa reflektioner inte finns någon reaktion mot den typen av mördare som avrättar människor oavsett om de är utlänningar eller interna fiender och gärna gör det med egna händer. Deras grymheter och deras hänsynslöshet är på något sätt accepterad som naturlig samtidigt som det är den amerikanska ockupationen som ses som det allvarliga övergreppet.
De svenska media som rapporterar från Irak verkar inte ha funderat på vem terrorismen riktas emot och varför den används. Efter en hänsynslös mördare kommer det alltid andra hänsynslösa mördare, som det är meningslöst att bekämpa säger man indirekt. Det är verkligen att moraliskt lämna fältet fritt för hänsynslösa mord på alla de irakier som hoppas på fred och indignation. Och det är fel. Det är självfallet att det var ett steg framåt i kampen mot terrorism att en ledande terrorist inte längre finns.