Den sjunde oktober är en sorgens dag men också en skammens dag därför att det som så många gånger har sagts inte skulle få hända hände igen. Judar massmördades för att de var judar, i en massaker som vars omfattning i antalet avrättade man måste söka sig till Förintelsens svarta dagar för att finna en motsvarighet till. Tystnaden om gisslan la sig snabbt som om krav på deras frisläppande bara skulle vara en politisk pusselbit balanserad av annat.
Det är en skammens dag också för att just denna dag och denna massaker frigjorde en antisemitism och ett hat mot judar som vi inte sett motsvarighet till annat än i Nazityskland. Runt om på gator och torg jublade människor som lever i Sverige och i Europa över avrättningarna, massvåldtäkterna och stympningarna. Det är ett hat som går rakt in i vårt samhälle och riktar sig mot judar men också mot dem som inte delar aktivisternas hat mot Israel.
Vi har sett hur detta hat riktat sig mot demokratiska möten och mot debatter i Sveriges riksdag. Det är också ett hat och en intensitet som gjort att många valt att blunda eller att nöja sig med det pliktskyldiga avståndstagandet från en massaker, samtidigt som man blunder för retoriken, hatet och parollerna nära eller i de egna leden. Det är skamligt att antisemitismen har vunnit terräng och att så många av det etablerade samhällets politiker valt att vika ner sig och spela med i hatets paroller.
Ett sätt att spela ner dessa aktioner som präglas av hatets språkbruk och krav är att låta det passa in i det politiska spelets vanliga retorik, som leder till en relativisering av en våldsbejakande antisemitism till den skambelagda antisemitism som vi tidigare har sett i grupper som NMR eller i skumma rum där förintelseförnekandet är en del och konspirationsteorier en annan. Den våg av antisemitism vi nu ser ursäktas inte av denna traditionella antisemitism och den handlar inte om någon politisk balans.
Det är en antisemitism av en magnitud vi inte tidigare har sett på Sveriges gator, inte ens under tiden före eller under andra världskriget. Förnekar eller förminskar man detta för sig själv och i den politiska debatten spelar man hatet i händerna och då växer risken att det växlas ut i just det våld som parollerna bär på. Det gäller desto mer som den antisemitism vi nu ser har nära kopplingar till vänsterns retorik och till terrororganisationer som inom delar av vänstern beundrats som revolutionära. Det får inte finnas tystnad i frågan om denna antisemitism av hänsyn till väljarkår.
Det är av samma skäl inte acceptabelt att försöka tona ner hot om attentat som avbryter möten eller våldsinriktade mötesstörningar. Det är en antisemitism som nu bär på ett hot mot judar i Sverige och som tydliggör våldskapital och vilja genom paroller om att utplåna staten Israel.
Antisemitism sträcker sig längre än fördomar och förakt mot andra människors ras eller religoni. Antisemitismen handlar om att nedvärdera judars rätt till sitt liv, om att utplåna ett folk. Det var vad som kom till uttryck i Hitlertyskland och under Förintelsen och det var vad massakern den 7 oktober handlade om.
Nu måste gränsen dras tydligt mot hatets krafter. Mot det kriminella i att hota om folkmord, mot det kriminella att så hat mot en folkgrupp, mot det kriminella i att med hatet som drivkraft delta i planer för att sätta demokratins institutioner ur spel. Med fördömandet av dem som stöder eller relativiserar avrättningar, våldtäkter och stympningar av människor för att de är judar.
Den sjunde oktober 2003 följdes av den åttonde oktober. Då kom jublet på gatorna och demonstrationerna för ett palestina utan att Israel existerar. Då anslöt sig Hizbollah till det krig mot Israel man planerat för sedan lång tid. Och världen reagerade inte så mycket mer än med pliktskyldiga avståndstaganden till massakern och sedan med en tystnad förenad med stöd till de krav och hot som Israels fiender förde fram. Det finns ingen väg till fred i Mellanöstern om världen tiger inför terrorns och hatets krafter.
I år måste den åttonde oktober, dagen efter att vi minns offren, vara starten på att i ord och handling visa att det inte finns plats för antisemitism i Sverige. Att gisslan måste frisläppas. Att terrorns krafter måste besegras för att fred i Mellanöstern ska kunna bli verklighet. Att fred bara kan bli verklighet om Israels rätt att existera i fred blir självklar.