Vi har kanske aldrig haft en regering som så få, om ens någon, försvarar vad den gör. Det är svårt att finna någon som tycker att den rödgröna regeringen har uppnått något som man kan vara stolt över. Det är istället en serie av populistiska misslyckanden som plastpåseskatten, symboliskt ägnad åt att hantera de asiatiska flodernas utsläpp men riktad mot en förnuftig återanvändning i Sverige, en åtgärd i raden av virrigheter och innehållslösa symbolhandlingar. Konsekvenserna av vilsenheten är allvarliga.
Arbetslösheten. Bland Europas högsta trots löften om den allra lägsta. Den ekonomiska tillväxten. Den lägsta. Skolans resultat som leder en stor del av en ungdomsgeneration in i arbetslöshet. En sjukvårdspolitik som klamrar sig fast vid gamla strukturer och försöker flytta köer fram och tillbaka istället för att avskaffa dem. En konstaterat ineffektiv klimatpolitik med en energipolitik som leder till drastiskt stora utsläppsökningar. Kompetensutvisningar förenat med okontrollerad invandring. Växande brottslighet, dödsskjutningar, gängkriminalitet, sprängningar som gör Sverige unikt bland varje annat jämförbart land. En fullkomligt misslyckad integrationspolitik. En försvarspolitik som aldrig går i mål. En Europapolitik som består i försök att bromsa de egna utspelen om en social pelare för arbetsmarknadspolitik och sociala frågor på EU-nivå. En medvetet skapad försening av Sveriges digitalisering, trots att detta är en kärnfråga för svensk industri och konkurrenskraft. Politisk reglering av bostadsmarknaden som leder till minskat byggande i en tid av växande bostadsbrist.
En regering som inte får igenom sin politik i riksdagen eftersom den inte tagit till sig att den är en hopplöst tunn minoritetsregering som saknar stöd för ekonomisk politik, säkerhetspolitik, utrikespolitik, Europapolitik, försvarspolitik, migrationspolitik, invandringspolitik, kriminalpolitik och i stort sett varje fråga som är viktig i den tid vi lever i. Miljöpartiet som bromsar varje försök till verklighetsanpassning. En regering som inte fungerar. Vem är stolt över den regeringen? LO? De socialdemokratiska väljarna? Borgerliga väljare? Vem tycker den är bra förutom kanske Stefan Löfven, som inte ser saker komma, och de centerpartister som tror att 73 punkter reformerar Sverige? Varför så få om ens några som försvarar denna regerings framgångar? Skälet är uppenbart, nämligen resultaten. Det man gör står inte i överensstämmelse med de problem vi möter som allra tydligast.
En avskaffad värnskatt bra. Det är självfallet bra att man inte lägger ner en tredjedel av den svenska välfärden genom att i socialistisk andra förbjuda vinster. Men frånvaron av socialistisk dogmatik i denna fråga bygger på frånvaron av socialistiskt stöd. Bra att man får bygga verandor nära vatten. Bra om man kan göra marginella förändringar i arbetsmarknaden eftersom de är bättre än inget, som tills vidare är den rådande situationen. Hade varit bra om man föreslagit förändringar i Arbetsförmedlingen som bottnade i kunskap och realism. Ansvarslöst att påbörja reformering av hyresreglering genom att släppa fritt bara för nybyggda lägenheter eftersom det leder till en pervers hyresbildning på en så liten del av marknaden att det inte blir marknadspriser.
Vem försvarar summan av alla dessa misslyckanden? Statsministern skyller på alla andra. Ungdomsrånen beror på alliansens skattesänkningar och är inte under hans ansvar. Narkotikabrottsligheten beror på överklassen och inte problem i det svenska samhället. Ingenting beror på den regering som har regerat Sverige i sex år och som inte sett problemen komma, vare sig det gällde migrationsströmmar, Transportstyrelsen, Svenska Kraftnät, försvaret, segregationen, skolresultaten, antisemitismen, gängkriminaliteten eller den extremt höga arbetslösheten bland nyanlända. Vem är stolt över denna regering och dess politik?
Uppenbarligen inte statsministern som skyller ifrån sig och menar som enda försvar att alternativen till dagens misslyckanden är att Sverige blir ett land som öppnar sig för nazism och fascism. Så som det gamla Östeuropas despoter försökte förklara sin politik med, att alternativet var fascismen. Även Putin menar att hoten mot den egna ordningen är fascismen. Det var därför han invaderad Ukraina för att som han sa stoppa den fascistiska utvecklingen.
Men Sverige är inte på gränsen till fascism som landets statsminister hävdar. Han kan sitt land så dåligt att han förolämpar dess folk och suddar ut begrepp som är avgörande viktiga för demokratin.
I frånvaron av den egna politikens framgångar försöker man skylla samhällsproblem som i grunden beror på en invandring vi inte har klarat av på valfrihetsreformerna. Problemet är enligt S att folk kan välja skola, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg, att det lönar sig att arbeta, att man kan handla i apotek som är öppna och att tågtrafiken är mer omfattande än någonsin genom konkurrens. De finns de borgerliga som följer med, som tror att dagens problem beror på att alliansen införde valfriheter och som inte ser segregationens konsekvenser och att problemet är att rättsstaten inte förmår se till att regler följs och är utformade så att klarhet gäller.
Mitt i de stora samhällsproblemens djup ska man istället för att ta itu med dem angripa de delar av Sverige som fungerar bra, som om det som fungerar bra är skälet till att andra delar inte fungerar. Lägga ner skolor som är bra, istället för att lägga ner dem som är dåliga. Stoppa valfrihet i sjukvården istället för att se till att den offentliga sjukvården fungerar. Beskatta företagen mer. Lägga ner fossilfri elproduktion. Men likväl samma passivitet gentemot hedersvåldet, den grova kriminaliteten, straffskalorna, bristen på poliser, bristande integration, arbetslöshet, låg tillväxt. Den som tror att det är marknadsekonomins fel att regeringen Löfven inte kan göra något åt vårt samhälles stora problem gör ett stort misstag.
Och den grundläggande frågan: vem tycker denna regering står för en bra politik? Finns det någon som kan motivera den med något annat än att alternativet i deras inbillnings värld är fascismens Ragnarök? Som om det är fascism att kräva åtgärder mot ungdomsrån, dödsskjutningar och att unga kvinnor ska kunna gå hem trygga?
Problemet i Sverige är inte att människor kan välja sin välfärd och att vi sedan 1990-talets reformer fått mer av marknadsekonomi. Lösningen ligger inte i en återgång till monopolismens paradigmer utan i en reformpolitik som ställer krav och skärper rättsstaten. Det är valfriheten och marknadsekonomin som är vårt hopp och våra möjligheter.