Den regering som har tillträtt med stöd av Centerpartiet, Liberalerna och Vänsterpartiet har suddat ut förutsägbarheten i svensk politik. De som nu tror att Socialdemokraterna ska driva Centerpartiets och Liberalernas politik kommer bli besvikna, samtidigt som de noterat att S lovat att föra en politik i strid med vad man lovade före valet.
Det riskerar att skada förtroendet för politiken att partierna, i tron att man värnar demokratin, gör den demokratiska processen omöjlig att följa eller förstå.
När det överordnade målet blir att utestänga delar av riksdagen, och valet mellan höger och vänster elimineras, gynnas de ytterkantspartier som kan hävda sig vara de enda alternativen till politikens centrum.
De väljare som röstade på Socialdemokraterna måste vara förvirrade när partiet öppnar upp för förslag som man tidigare hotat med skulle slita sönder Sverige och leda till välfärdens förfall. En mer flexibel arbetsrätt påstods så sent som i höstas leda till otrygga arbetsplatser och osäkerhet för kvinnor som blivit sexuellt trakasserade.
De väljare som röstade på Liberalerna eller Centerpartiet måste likaså vara förvirrade av att man ger ifrån sig inflytande över budget, utnämningar och utredningar, som regeringsmakten innebär, liksom alla de områden som inte täcks av överenskommelsen. Utrikespolitiken, EU, försvars- och säkerhetspolitiken, brottsbekämpning, värnandet av fri handel och en konkurrenskraftig ekonomi, är några av dessa. En röst på Liberalerna blev en röst för ett svagt Sverige i EU och avståndstagande mot Nato.
Att Sverige blir en stark röst i Europa, och inte bara väntar på de stora länderna, kommer att vara avgörande för vårt lands utveckling. Det är genom EU:s inre marknad som vi stärker vår tillväxt och genom det gemensamma agerandet i EU som vi stärker vår säkerhet.
Sverige kommer inte att få den politik som krävs för att bekämpa brottslighet och segregation, en resultatinriktad klimatpolitik eller stärkt ekonomi. Regeringen har redan gett upp hoppet om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU till 2020, efter att Sverige de senaste åren har tappat gentemot andra europeiska länder.
Regeringsöverenskommelsen innehåller förvisso några bra och nödvändiga reformer, som att reformera Arbetsförmedlingen, som riksdagen oavsett kunde ha krävt, och avskaffa värnskatten. Samtidigt höjs andra skatter och löften ska infrias om dyra symbolpolitiska infrastrukturprojekt, friår och familjeveckor, vilket kommer att innebära ett höjt skattetryck som är långt ifrån liberal politik.
Andra förslag riskerar att drunkna i utredningar, med undantag från de som har en riksdagsmajoritet bakom sig och som skulle ha vunnit stöd oavsett om liberala partier släppte fram en socialdemokratisk regering. Men genom att vilja kringgå den demokratiska processen och göra politiken underordnad riskerar förtroendet för politiken att försvagas.
Nu kommer det att ställas hårda krav på dem som är i opposition till denna politik att utstaka en liberal reformpolitik för svensk ekonomi, arbetsmarknad och bostadsmarknad, liksom Sveriges roll i Europa och i världen. Det kräver att politikens innehåll får vara i centrum.