Det är nu dags, när klarheten ökar efter KU-utfrågningarna, att på nytt diskutera konsekvenserna av regeringens haveri i hanteringen av Transportstyrelsens brott mot svenska säkerhetslagar. Det tog två år innan regeringen som regering tog tag i detta hot mot rikets säkerhet. Detta handlar inte om felaktiga politiska beslut som man kan ha olika uppfattningar om, ej heller om konsekvenser av politiska beslut som man kan värdera olika. Det handlar om att regeringen som regering och som enskilda statsråd inte var kompetenta att hantera ett uppenbart hot mot rikets säkerhet.
Handhavandet av kontakten med myndigheten var ett avgörande fel som lett till att två statsråd har fått avgå. Det ena statsrådet, Anders Ygeman, anser fortfarande inte att det var ett fel i hans hantering av sitt ansvarsområde utan att han fick gå som en följd av ett politiskt spel. Den hos honom ansvariga statssekreteraren då, nuvarande statsrådet Ann Linde, anser fortfarande att hon gjorde vad som skulle göras. Vilket ledde till att inget gjordes under en period av två år. De anser att de skötte det hela rätt.
Statsministern gjorde inget. Försvarsministern gjorde inget. Statsministern säger sig inte ens ha nåtts av någon information om att en myndighet brutit mot svensk lagstiftning när det gällde skyddet av svensk säkerhet. Ingen gjorde något. Försvarsministern ansåg inte att han hade ett ansvar för att med beslut i regeringen minska skadan, trots att den mest allvarliga skadan skedde på hans ansvarsområde.
I den mest grundläggande betydelsen av ordet kompetent visade sig regeringen inte vara kompetent. Den hade inte fungerande information. Den hade inte fungerande möten om säkerhetsfrågor. Den hade inte fungerande beslutsfattande. Statsråd efter statsråd som kom i kontakt med uppgifterna fungerade inte som statsråd i en regering. De fungerade inte.
Ingen kan i dag bedöma skadeverkningarna för rikets säkerhet. Vi kan däremot med säkerhet konstatera att skadeverkningarna hade blivit mindre om regeringen agerat när den fick kännedom om att SÄPO hade varnat. Den hade kunnat minska skadeverkningarna när uppenbarligen statsråd kände till detta ett år senare. Det huvudsakliga ansvaret för rikets säkerhet i frågor som dessa ligger på försvarsministern och statsministern. Försvarsministern agerade inte när han väl fick veta. Statsministern agerade inte förrän två år för sent på grund av att hans regering inte fungerar.
Man kan ha synpunkter på regeringens politik som drivit ut en stor bank, att man genom utfasning av kärnkraften bidragit till ökade CO2 utsläpp och man kan ha allvarliga synpunkter på kampanjen mot företagande och vinster. Det är en konsekvens av politiska uppfattningar, eller politiska eftergifter till det mer extrema, men det är likväl politiska vägval. Sjukvårdsköerna har genom politiska beslut fördubblats under regeringens tid vid makten. Det är en skandal. Det är också en skandal att regeringen inte erkänner detta politikmisslyckande och försöker göra något åt det.
Men det faktum att man inte lyckats ta ansvar för rikets säkerhet när man fått information som visade på hot mot den är allvarligare än så. Det är en regering som inte fungerar i en regerings mest grundläggande uppgift oavsett politisk inriktning, att värna rikets säkerhet.