Haveriet vid regeringens oförmåga att hantera Transportstyrelsens brott mot svensk säkerhet är till sin natur annorlunda än det märkliga med avskedandet av Försäkringskassans GD. Dels handlar det om skilda frågor, dels är takten i hanteringen väldigt skild.
När det gällde Transportstyrelsen var det en GD som bröt mot svensk lag och de dröjde i grunden två år innan regeringen i den delen, liksom i andra delar, agerade och avskedade den ansvarige.
När det gäller Försäkringskassan var man nöjd med allt, verksamheten fungerade uppenbarligen som den skulle och personalen liksom ledningen i övrigt uppskattade GD. Problemet med Försäkringskassan var inte att man bröt mot svensk lag utan att man upprätthöll den med konsekvenser som regeringen uppenbarligen på något diffust sätt inte gillade. Medan anmärkningarna mot ledarskapet i Transportstyrelsen var många och grava verkar det i grunden inte finnas några anmärkningar på ledningen av Försäkringskassan.
Det är just i detta perspektiv som likheten framträder. Regeringen visste inte hur man skulle göra. Den förstod i båda fallen inte sitt ansvar utan var vilsen när det gällde att styra riket.
När det gäller Transportstyrelsen tog det två år innan statsministern fick veta att en statlig myndighet i brott mot säkerhetslagstiftning hade skapat ökade risker för svensk säkerhet och för enskilda medborgares säkerhet. Ingen verkar ha förstått att en regering ansvarar för att styra riket och för att hantera de risker som skapas. Man har ett ansvar för hur myndigheter fungerar. Man måste som regering agera när rikets säkerhet är hotad, inte vänta på ett tillfälle att tala med statsministern i två år. Och statsministern måste kunna utöva en ledning som gör att han får reda på en stor och allvarlig nyhet, nämligen att egna myndigheter bryter mot säkerhetslagstiftningen och riskerar svensk säkerhet. Att denna nyhet, som inte är liten eller av mindre byråkratisk ointressant slag, inte spred sig som en löpeld i regeringskansliet är obegripligt och ett underkännande av dess funktioner. Statsministern har bättrat på det genom att säga att det inte spelade någon roll att han inte visste, som att regeringen i sin helhet inte hade någon roll att spela i en fråga av detta slag.
När det gäller Försäkringskassan har uppenbarligen regeringens problem varit att den gjort som den blivit tillsagd, enkelt uttryckt. Den har följt och agerat i enlighet med svensk lag och de beslut som regeringen har fattat. Det är bara det att regeringen hade önskat att den gjort något annorlunda som regeringen inte har kunnat uttrycka i form av förslag till ny lagstiftning eller i gemensamma regeringsbeslut. Lite tafatt hoppas man därmed att en ny GD ska göra på något annat sätt som man inte kan uttrycka hur genom regleringsbrev eller genom lag. Man avskedade en GD för att hon gjorde som hon skulle och tillsätter en ny i förhoppning om att denne ska göra något annorlunda som man på något sätt vill man inte kan uttrycka som regering. Det vill säga regeringen underkände sin egen politik och dessutom sin egen förmåga att formulera en ny och hoppas på att någon inte följer lagarna och reglerna ska kunna göra livet lite politiskt enklare. Det är ett regeringskansli som inte kan regera och som inte förmår se sitt eget ansvar för hur Sverige ska styras.
Där är likheterna. Den egna oförmågan inför svåra uppgifter leder till att man hoppas det ska lösa sig i föreställningen att det ändå inte blir bättre om man själv fattar beslut. Patetiskt och en regeringsmakt i förfall. Lägger man till detta handfallenheten inför att försvaret nu drabbas av en fortsatt förmågeminskning eftersom man inte förmår att fatta beslut som krävs, att migrationspolitiken är en manifestation av oförmåga och vilsenhet, att antalet poliser blir färre, att bostadsmarknaden ytterligare försämras genom olika paniska beslut i förhoppningen om att man som regering inte måste ändra politik och att ingen riktigt vet vad regeringen ska göra i svåra frågor som kräver avgöranden så ser vi en regering som oavsett dess politiska inriktning saknar förmåga att regera och som avslöjas varje gång det krävs en regerings ansvarstagande.