Det tillhör en av pressfrihetens förvillelser att det är den enskilde aktören som bär på pressfrihetens legitimitet och upphöjdhet. Så är det inte.
Pressfriheten är till för att vi alla, som med yttrandefrihet, informationsfrihet och tryckfrihet, ska kunna uttrycka vad vi vill, förmedla vad vill, läsa vad vi vill och tänka så som vi gör. Pressfriheten är ingen garant för att enskilda media står för kvalitet och rättfärdighet, eller objektiv nyhetsgranskning. Tvärtom. Objektiviteten är ett ouppnåeligt mål som vi närmast uppnår genom mångfalden.
Pressfriheten handlar om att olika uppfattningar, kloka och mindre kloka, underbyggda eller mindre underbyggda, informerade eller felinformerade, ska kunna balanseras och bemötas.
Den enskilda tidningen, kanalen eller vilket medium det än är, står inte för en upphöjd sanning och ingen journalist eller redaktionschef står för ett hantverk höjt ovan det subjektiva. Det är inte det enskilda mediet som förverkligar pressfriheten, tvärtom utnyttjar de alla var och en den frihet som vi ger varandra i det öppna samhället.
Det innebär att vad som skrivs och tycks inte står höjt över kritik eller kritisk granskning. Tvärtom är pressfriheten till för en kritisk granskning. Inte bara av makthavare eller av medborgares politiska uppfattningar utan också av alla de olika uppfattningar och verklighetsbilder som kommer till uttryck genom medier. Föreställningen att pressfriheten gör att medier står ovanför det som ska granskas förtränger det enkla faktum att den är till för att varje uppfattning, redaktionell linje eller uppfattning ska få komma till tals.
Därför blir det tröttsamt när missnöjets krafter ständigt vill hävda att media är en del av en konspiration som döljer sanningar och förtränger verkligheten. Det står var och en fritt att bemöta eller att skriva något annat för att uttrycka uppfattningar eller att beskriva verkligheten. Föreställningen att den enskilda artikeln, mediet eller journalisten står för en upphöjd sanning är en glorifiering som inte har med ett fritt samhälle att göra. Och i ofria samhällen är pressen ofri just för att förtiga eller förvränga verkligheten. Det är ingen tillfällighet att de som i dag mest hävdar att media i Sverige förtiger verkligheten står bakom medier som förtränger eller förvränger väldigt mycket av det svenska samhället av idag.
Den svenska ekonomin har till exempel utvecklats väldigt bättre än många andra under de senaste 20 åren. Och trots de problem vi möter har Sverige tillväxt och välstånd som få andra, vi har också, trots all kriminalitet vi ser, tryggare gator och miljöer än de flesta andra länder. Men det är inte skäl att bortse från de problem vi möter. Eller att kritiskt reflektera över hur dessa problem beskrivs.
Och det är heller inget skäl till att hävda att kritik mot medier och journalistisk granskning är oförenligt med en fri press och ett öppet samhälle. Journalister och redaktionschefer är liksom chefredaktörer inte några välsignade vestaler i pressfrihetens tempel där en sanning över andra dödliga råder.
Här tror jag det finns ett problem för svenska medier och för svensk debatt. När enskilda medieföreträdare glorifierar sig själva som stående över kritik glömmer de att de bör stå mitt i fokus för kritisk granskning, liksom politiker och makthavare. Det är så falska nyheter bekämpas, det är så dålig journalistik motverkas och det är så politiskt vriden redaktionell nyhetsförmedling balanseras. Det är så kvalitet vinner över bristande kvalitet. Det är så vissa medier och aktörer får högre trovärdighet än andra. Det är så kvalificerade och erfarna journalister möts av större respekt än andra.
Det självklara i en kritisk debatt understryks av det faktum att mer och mer av vanliga nyhetssidor präglas av krönikor, kolumner och artiklar som mer präglas av uppfattningar och åsikter som enskilda journalister vill driva än de fakta och nyheter de granskar. Vad som är rätt och fel med Karolinska är svårt att se eftersom det inte finns någon kritisk granskning som lyfter fram något annat än den uppfattning som ligger i ett dominerande redaktionellt spår. Hur banker fungerar beskrivs mer i de referenser som ligger i en personlig kampanj än i saklig rapportering om bankernas utveckling. Den privata äldreomsorgen lider fortfarande av den bild som sattes genom skrönorna om vägda blöjor.
Uppfattningar måste bemötas även när upplevs ha en journalistikens heliga form, sakliga fel och brister måste hanteras ständigt genom alla medier och redaktionella krav, och verklighetens många olika bilder måste alltid ställas mot varandra. I ett fritt samhälle är det inte journalisten, redaktionschefen eller chefredaktörens uppfattningar eller syn på nyhetsförmedling och kritisk granskning som står höjd över debatt utan den pressfrihet som de bara är delar av en i en stor mosaik. När medier istället glorifierar sig som institutioner av en objektiv sannings karaktär är det som att de själva ifrågasätter den mångfald och pressfrihet de är en del av. Det underblåser de krafter som vill hävda konspirationsteorierna.
Och de, konspirationsteorikerna, har fel av det enkla skälet att i ett fritt samhälle kan varje uppfattning, åsikt, fakta, kunskap och information föras fram. De präglas av den verklighetssyn och tidsanda vi alla lever i men den är inte sluten utan öppen och ständigt föränderlig.
Det vore bra om den insikten också präglade mediers försvar när de kritiseras. Tanken att de inte är värda att kritiseras och diskuteras är nämligen främmande för det fria samhällets logik. Och det är därför vi har en fri press. Och det är därför den rymmer både de media med den bästa kvalitet och de med mindre.
I Sverige som är tryckfrihetens land mer än andra har vi – trots att det inte ger någon garanti för den enskilda artikeln eller reportaget – också bättre media än i andra länder. Vi har fria media. Det innebär ingen perfektion eller objektiv sanning någonstans men bättre än fria media kan man inte ha. Det är det som pressfrihetens företrädare bör försvara när de försvarar fria media, inte sina egna enskilda beslut. De må som sagt vara rätt eller fel. Och dessutom i ett fritt samhälle föremål för olika uppfattningar. Konspirationsteoretikernas tro på en upphöjd sanning leder däremot bort från pressfriheten.