En penningpolitik som är motstridig

De svenska hushållen lånar enligt Riksbanken för mycket och sparar för lite. Samtidigt borde de enligt Riksbanken konsumera mer för att öka inflationen, som Riksbanken har kommit att se som ett självändamål i sig, trots att den låga inflationen hänger samman med ökad global konkurrens, sjunkande råvarupriser samt digitaliseringens ökande produktivitet. Att se dessa fenomen som problem för svensk ekonomi som kan mötas med högre inflation i tron att denna ger växande konkurrenskraft på lång sikt är inte relevant. Det går inte ihop och det missar fullständigt det som är den svenska ekonomins problem.

Det är inte efterfrågan som är för liten. Den blir heller inte större för att inflationen skulle bli större. Vi har en jämfört med de flesta länder hög tillväxt tillsammans med en låg inflation. Däremot har vi ett långsiktigt konkurrenskraftsproblem, som förstärks av höjda skatter, samtidigt som vi har behov av en mer flexibel och öppen arbetsmarknad. Den svenska arbetslösheten beror inte på förlorade jobb utan på ett växande utbud av arbetskraft som ännu inte mötts av ett växande utbud av jobb.

På något konstigt sätt verkar Riksbanken som en lösning på problemet med för låg tillväxt, vilket som sagt inte är ett problem eftersom den är relativt hög, vilja ha en ökad skuldsättning som bygger på konsumtion istället för att skuldsättningen motsvaras av ökade tillgångar, i en föreställning om att detta ska leda till en inflation som ger ökad finansiell stabilitet. Samtidigt som man slår larm om en växande skuldsättning som beror på fler tillgångar och ökade tillgångsvärden, som man genom räntepolitiken dessutom driver upp. Det hänger inte ihop längre.

De stigande bostadspriserna, liksom stigande tillgångsvärden, är en del av en prisutveckling som Riksbanken inte lägger in i inflationsmåtten samtidigt som de stiger som de gör på grund av att Riksbanken nu gör pengar billigare än någonsin för att uppnå den konsumtion och den utlåning som man samtidigt försöker hindra genom att föreslå krav som minskar utlåning och skuldsättning.

Den växande skuldsättning som hushållen idag har beror till största delen på att vi har fått ett nytt ägande i form av bostadsrätter som finansieras genom lån, men som har täckning i den tillgång som bostaden är. Det problemet, i den mån det är ett problem vilket det kan vara om tillgångsvärdena skapar en bubbla, löser man inte genom att mot den enskilde låntagaren ställa generella krav som bortser från låntagarens förutsättningar.

Dessa krav i sig kommer heller inte påverka hushållens skuldsättning men däremot förhindra nytillträdande på bostadsmarknaden och minska rörligheten på den. När nu fler aktörer faller in i detta spår av amorteringskrav, vilket banker redan idag ställer beroende på låntagarens förutsättningar, minskade ränteavdrag, vilket mycket väl kan skada hushållens ekonomi när räntorna stiger samtidigt som reducerade avdrag saknar logik så länge man beskattar räntor. Det låter sig sägas att det är lätt att minska ränteavdragen när räntorna är låga men det innebär inte att det är lätt när räntorna stiger. Då slår det hårt mot hushållen och mot den finansiella stabiliteten.

Just nu ser vi en milt talat virrig diskussion om penningpolitik och skuldsättning som bottnar i ett helt annat problem, nämligen en bostadsmarknad som i decennier inte har fungerat eftersom den är reglerad och motverkar rörlighet, byggande och uthyrning. Den leder till svarta marknader, köer, fusk, höga andrahandspriser och stänger ute människor från boende och försvårar för människor att flytta. Den har varit ett ständigt misslyckande i decennier och likväl försvaras den intensivt av dem som är dess egna särintressen.

Så länge vi får fler människor som vill bo, så länge fler vill flytta till storstäder och så länge vi har en bostadspolitik som motverkar byggande och en fungerande bostadsmarknad kommer priser att växa. Det stora skälet till att vi har en misslyckad bostadsmarknad och växande fastighetspriser finns det väldigt få som vill göra något åt, trots att det varit uppenbart och skadlig sedan andra världskriget. Hyresreglering skadar städer och länder och försämrar förutsättningarna för de boende. Den ligger fast samtidigt som allt för många försöker hantera de konsekvenser som den skapar genom åtgärder som förvärrar problemen eller som skapar nya risker.

Riksbanken bör nöja sig med det stabila penningvärde vi har och den höga tillväxt vi ser.

För att motverka stigande boendepriser bör vi angripa det som är problemet, nämligen hyresregleringen. På en fri bostadsmarknad slipper vi svarta marknader, långa köer, får en prispress på hyror istället för skenande andrahandshyror och bostadsrättspriser.