Den moderata partistämman kom att bli en manifestation för både styrka och en vilja bland ombuden att sätta en tydligare reformagenda. Både när det gäller värnskatten, arbetsrätten och kvoteringsfrågan fanns en vilja att bryta upp från gammalt tänkande om att det är tillhörigheten till kollektivet som ska avgöra den enskildes rätt.
Och lika tydlig var känslan av framgång med både skattesänkningar, arbetslinje och Sveriges starka ekonomi i ett Europa präglat av oro och kris. Det är stämningar som nog på tvärs med vad man känner i det andra stora svenska partiet. Där finns vare sig känsla av framgång eller iver till förändring. Ser man till skillnaderna i stämning och tillförsikt i dessa två partier ser man något större, nämligen en ny politisk karta som fortfarande håller på att målas om.
Socialdemokratins kris i dag är uppenbar. Än mer uppenbar om man ställer den mot moderaternas starka ställning. Det är som en långvarig försvagning nu leder till att man står än svagare inför svåra utmaningar, både när det gäller det egna ledarskapet men också när det gäller den samhällspolitiska agendan.
Det är lätt att se socialdemokraternas kris som Juholts och Sahlins ansvar. Självfallet spelar deras förmåga till ledarskap stor roll. Men frågan är om deras misslyckande eller uppförsbacke har att göra med något som de är relativt oskyldiga till. Det svenska samhället har de senaste 25 åren präglats av en förändring bort från det kollektiva mönstret till en starkare roll för den enskilde. Tron på att bara staten skulle, kunde, ville eller hade rätt har ersatts av en insikt om att andra i många fall kan bättre, har fler drivkrafter och har rätt att forma sin egen vardag.
Det har inte bara gjort socialdemokratisk politik till en motvallspolitik. Mot nya alternativ och mot nytt tänkande har man satt gamla ramar och gamla föreställningar som fler och fler har svårt att känna igen sig i, och som ännu färre saknar. När privata alternativ fungerar bättre och ger fler en möjlighet att välja är det svårt att förklara varför man ska prioritera det som ger sämre resultat och ingen valfrihet annat än åt politiker.
Och i en värld där europeiska ekonomier utmanas av nya framväxande, med ännu högre krav på konkurrenskraft, blir gamla utgiftskrav och bidragsidéer ännu mer utan verklighetskontakt.
Det är inte lätt att samla en rörelse då, förutom en liten kärna som odlar verklighetsflykten. Och den delen av socialdemokratin tog över med Juholt. En sådan ledning blir sårbar men det är nog så att svagheterna i ledarskapet snarare accelererar utvecklingen mot en väsentligt mindre socialdemokrati, som i andra länder, än att den skapar en ny utveckling. Både Mona Sahlins och Håkan Juholts öden är att leda partier med en föreställning om att man är större än vad man är trots att i själva verket långsiktigt är på väg mot att bli mindre än vad man är.
Bloggar: Kent Persson.