Hoppa till innehåll

En minnesdag för totalitarismens offer – artikel i Newsmill

I dag den 23 augusti är det mer än 70 år sedan Molotov-Ribbentrop-pakten undertecknades i Moskva. Dagen är numera, genom beslut i Europaparlamentet, deklarerad som en europeisk minnesdag, för att minnas och hedra de totalitära ideologiernas offer och dem som gjorde motstånd liksom för att lära inför framtiden. För att vi ska kunna lämna det förgångna helt och hållet måste vi förstå vilka krafter det var som drev samhällen in i ett halvt sekels perversa förtryck. Det är politiskt avgörande för demokratins styrka i framtiden, skriver Gunnar Hökmark idag på Newsmill.

Konsekvenserna av pakten som delade Europa och kastade vår kontinent ut i andra världskriget ser vi än i dag i de skillnaderna mellan Västra Europas utvecklade ekonomier och Central- och Östeuropas framväxande men fortfarande fattiga samhällen.

Vi ser det i form av hur dessa länder kämpar med sitt förflutna, både för att göra demokratiska värderingars lika självklara som i de länder där demokratin under lång tid var självklar. Vi ser det också i arbetet med att göra upp med sveken och förräderiernas logik. Det var dessa som gjorde diktaturen möjlig under så lång tid.

Steg för steg försöker dessa länder nu komma i kapp genom ekonomisk tillväxt, genom att bekämpa korruption och organiserad brottslighet och genom att tillåta det moderna att bryta fram.

Pakten som delade Europa präglar fortfarande vår kontinent även om järnridån och Berlinmuren tillhör historien. Den präglar människors livssituation, deras uppfattningar liksom det materiella i form av hus med dålig standard och en eftersatt infrastruktur. Den finns så att säga både i det materiella och i det själsliga som är en del av dagens Europa.

Historien finns därmed inte bara i minnen eller i uppslagsverk. Den delning av Europa som då genomfördes finns i allra högsta grad i nuet genom att den fortfarande präglar länder och människors liv.

För att vi ska kunna lämna det förgångna helt och hållet måste vi förstå vilka krafter det var som drev samhällen in i ett halvt sekels perversa förtryck. Vad var det som gjorde att människor kunde förråda sina egna länder och sina egna medmänniskor? Vad var det för politisk logik som tillät grymheter som massdeportationer, avrättningar och tortyr? Och vad var det som gjorde att så många i den demokratiska delen av Europa ursäktade eller till och med hyllade förtryckarna, eller inte riktigt såg eller förstod att våra grannfolk var förtryckta? Frågorna har inte bara historiskt, statsvetenskapligt eller sociologiskt intresse. De är politiskt avgörande för demokratins styrka i framtiden.

De handlar om hur vi förmår dra gränserna mot förtryckets idéer och ideal. Det handlar om att vi måste inse att i vår tid liksom tidigare i historien finns det alltid de som ursäktar övergreppen eller bristen på demokrati med att hänvisa till en förmodad god vilja eller helt enkelt lite till en inskränkt och dogmatisk världssyn.

De politiska partier som menar att Sverige håller på att tas över av utlänningar eller som menar att demokratins fiender är EU och USA är på denna punkt av samma skrot och korn.

De kan inte eller vill inte se den avgörande skillnaden mellan demokrati och det som blir förtryck, nämligen den gränslinje vi måste dra för att värna respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Och de kan växa fram mot fyraprocentsspärrar och inom koalitioner med andra partier enbart tack vare oklarheten om hur gränslinjen för demokratins odelbara värden ser ut. Förvirringen om vad demokratin kräver är lika mycket ett hot mot den som demokratins uttalade fiende. Den underminerar demokratins värde och det skydd den måste ha.

Det gäller också de rörelser som med religionen som ursäkt vill införa en samhällssyn som reducerar kvinnors värde till inget och alla till undersåtar och som på grund av föraktet för den enskilda människan anser att våldet och terrorn kan ursäktas för det slutliga målet.

Samma ska sägas när vi talar om nya och framväxande stora ekonomier som politisk styrka åt samhällssystem där demokratin som bäst är på undantag. Det finns ingen anledning att förtränga att Kina är en diktatur av ett brutalare slag än Vitryssland bara för att dess ekonomiska betydelse är långt större.

I stora delar av världen ser vi hur fundamentalism, ekonomiskt starka diktaturer eller korrupta samhällssystem får ett växande inflytande på den internationella ordningen och i länder som slits mellan olika värdesystem. Så är det i Afrika, det är vad det handlar om i Afghanistan och Pakistan och det är vad vi ser i form av påtryckningar och hot mot länder i det gamla Sovjetunionen som söker sig mot demokratin.

När Kina försöker vinna terräng ekonomiskt i Afrika sker det på bekostnad av demokratin. När Ryssland försöker destabilisera länderna i södra Kaukasien sker det till förmån för nationalistiska rörelser där individers rätt spelar en mindre roll eller ingen allas. Fundamentalism som använder sig av religionen som ursäkt blir inte mindre totalitär för att den hänvisar till Gud. Den förtrycker människor lika mycket för det.

När demokratin försvagas eller förtrycks i dessa länder och regioner försvagar den demokratin som globalt fenomen och gemensam värdeskala. Ett ökat genomslag för fundamentalism sprider sig i en gränslös värld även till städer och stadsdelar i Sverige och det svenska samhället. Nationalism och korruption hotar demokratin i Europa om vi inte kan dra en gräns mot den. Ekonomisk makt som kommer ur en diktaturs kontroll motverkar demokratins tillväxt där den behövs som mest och riskerar att göra den till de redan rika människornas lyx istället för en gemensam bas för utveckling.

Därför är det viktigt att komma ihåg dem som föll offer för de totalitära idéerna. De miljoner och åter miljoner människor som föll offer för de totalitära regimerna är priset civiliserade samhällen får betala om man ger vika när det gäller det som gör oss civiliserade. Det är också viktigt att komma ihåg motståndets hjältar. De visar att människor som visade mod var en förutsättning för att få en ände på förtrycket men också för att bevara respekten för människan som en civiliserad varelse. När muren föll, när järnridån avvecklades och när demokratin bröt fram i Europa skedde det inte av sig självt utan enbart på grund av att tillräckligt många människor vågade tala sanning och inte kunde kompromissa med de gränser som demokratin ställer. Utan dem hade demokratin inte haft sin motkraft mot förtrycket och utan dem hade tanken på ett värdigt samhälle släckts.

Det är viktigt att förstå historien. Det som kunde hända kan hända igen även om vi säger att det inte får hända igen. Den viktigaste förutsättningen för att det inte ska hända igen är att vi kommer ihåg offren, förstår vad som gav förtryckarna luft under vingarna och ser hur lätt det är att lockas till kompromisser med demokratins värden. Varje sådan kompromiss vinner demokratin fiender.

Det är därför jag tillsammans med andra i Europaparlamentet har agerat för, och fått stöd för, att göra den 23 augusti till en europeisk minnesdag. För att hedra dem som hedras bör men framförallt för att minnen och hågkomst ska bidra till demokratins styrka i framtiden. Det behövs för att människorna i Central- och Östeuropa inte ska ta demokratins framväxt för given. Det behövs även en i ett land där gränsen för det acceptabla inte är tydligare än att Vänsterpartiet får makt som en del av ett seriöst regeringsalternativ och Sverigedemokraterna allt för nära fyraprocentsgränsen.